Next generation, a second chance [SV]

Såklart ska jag läsa!!! Verkar jättebra!!!

Snart kommer del fem. Jag har kommit en bit. Ush, gråter lite när jag tänker på vad som händer längre fram. Men det får ni veta sedan. Två kommentarer. Sen kommer kapitel fem. Lovar

Kommentar ett.

Kommentar 2.

Ni är för roliga. Men en sak. Jag vill jättegärna ha kritik. Och bara så ni vet. Berättelsen har inte äns kommit till hälften. Det är mycket kvar.

Kapitel fem. The trip over the world

En timme senare är jag ute ur Sverige och i utkanten av Danmark. Det är hårda vindar. Men de borde avta snart. När jag slutligen landar för att få lite vila vet jag inte var jag är. Men jag tror att jag är i Danmark. Jag går på gatorna ett tag tills jag känner av en magienergi. Jag går in genom dörren och ställer mig framför disken.
"Kan jag få låna ett rum?" Frågar jag. Mannen som står bakom disken tvekar lite. Men ger mig en rostig gammal nyckel som går till rum tretton. Jag tar trött emot nyckeln och går upp mot rummet. Plötsligt hör jag ett lågt samtal längst borta i korridoren.
"Men är hon här nu då?"
"Jag vet inte. Men om hon är det så kommer hon säkert fram för att rädda dem. Det är sådan hon är" jag kände hur det knöt sig i magen på mig. Jag förstod att de pratade om mig. Jag fick upp dörren och skyndade mig in. Och just som jag hade fått in kofferten och stängt dörren gick de förbi. Jag drog ett djupt andetag och sjönk ner på sängen. En till lapp. Vad konstigt. Men de kanske var här och lämnade lappar för att jag skulle veta hur jag skulle hitta dem. Jag tog upp lappen och läste.

Mira!
Varför? Varför letar du efter oss? Det är för farligt. Öppna inte nästa lapp. Lova mig det. James

Jag kände hur tårar bildades i ögonen på mig. Jag var tvungen att lära mig stark magi nu. Jag kunde inte vänta. Då skulle jag aldrig hinna fram i tid. Så dagen därpå koncentrerade jag mig på att lära mig spöktransförans. Det var svårt. Men mot slutets av dagen var jag lika duktig på det som vilken vuxen som helst. Och det är jag glad för. Nästa dag när jag vaknar flyger jag vidare. Jag flyger väl i en si sådär sju till åtta timmar. Men jag börjar känna mig trött och frusen. Det är ju ändå oktober. Jag landar på typ en äng och slår upp mitt tält. Jag orkar inte vara på en offentlig plats idag. Jag övar försvarsmagi hela kvällen. Jag gjorde några få framsätena innan jag helt enkelt inte orkade mer. Jag la mig i min sovsäck. Och när jag somnade så drömde jag om någon. Om vad Harry Potter var med om. Och det gav mig en inblick om vad jag skulle vara med om. Det gjorde mig starkare. Och modigare. Så när jag vaknade var jag full av mod och beslutsamhet. Jag började flyga mot Frankrike. Och jag var framme efter tolv timmars hemsk flygning. Jag hade råkat ut för ett regnoväder. Och hela jag skakade av kyla. Jag landade högst upp i Eiffeltornet. Där man inte kunde komma upp som turist. Jag tittade ut mot Paris. Det var vackert. Men jag kunde inte tänka på det. Jag tänkte på James. Och på Albus och Rose. Det var hemskt att de var borta bara för att skydda mig. Jag sov ingenting den natten. Men jag var inte trött när morgonen när morgonen sakta kom smygande. Jag begav mig över till England men jag landade där. För nästa etapp var farlig. Jag skulle korsa Atlanten. För att komma över till Amerika. Så jag vilade resten av dagen. Jag åt gott och spenderade lite pengar på mig själv för att orka. Jag la mig tidigt på kvällen och sov ända till sju dagen därpå. När jag vaknade stretchade jag lite. Och så satte jag kofferten på kvasten och flög iväg. När jag hade flugit en bit över Atlanten insåg jag att jag hade gjort rätt i att vila. Det var väldigt blåsigt och kallt. Och vattnet skvätte fler meter upp i luften. Jag började darra av kyla. Men jag bet ihop och fortsatte. Jag kunde inte vända tillbaka. Då svek jag mina vänner. När jag hade flugit i nio timmar började jag se en kust växa fram. Jag började flyga snabbare. Och en halvtimme senare är jag framme i USA. När mina fötter slog i marken sjönk jag helt utmattad ner på marken och låg kvar där.

Tack för att du taggade mig! jättebra allihopa, ska fortsätta läsa...

*Bevakar!*

Du är så grym på att skriva! ♥ tack så mycket för att du taggade mig till din underbara FF. Awsome, tänkte bara på en sak, bara en, Hogwarts ligger väl i England, inte Sverige?... Men det var superduperbra ändå! fortsätt skriva! ♥

Tack för att du taggade mig!!! Jättebra

Underbar fortsätt ♥

Ja. Här kommer kapitel sex. Tack för alla underbara kommentarer. Och det här med att Hogwarts ligger i England och inte i Sverige. Det har jag ändrat på lite. Så nu ligger det i Sverige.

Kapitel sex. In a cell in Alkatras

James

Jag satt på britsen. Albus var i cellen bredvid. Så fort vi kom hit hade de låst in oss. Jag visste att vi var här för att skydda Mira. Men jag hoppades bara att Rose hade förseglat sovsalen tillräckligt bra. Och att Mira inte letade efter oss. Det skulle vara katastrof. Men hon skulle nog inte hitta oss. Vi var ju i det gamla fängelset mitt ute i havet. Vi var på Alkatras på andra sidan jorden.

Jag och Albus satt uppe i uppehållsrummet och spelade schack när ett tumult utbröt bakom porträttet. Plötsligt svängde det upp och fem män kom in. Jag och Albus reste oss upp med trollstavarna redo. En av dem skrattade.
"Småpojkar. Hörni, om ni visar oss var Lina Clarke är. Så kan ni gå härifrån oskadda" han sa det på ett barnsligt sätt. Och ilskan spred sig i mig.
"Aldrig" väste jag och skickade iväg några förtrollningar. Likadant gjorde Albus. Det blev en ganska häftig strid. Men vi förlorade. Och de sprang upp mot sovsalen. Jag hörde en smäll. Och såg hur Rose kom nedspringande till oss.
"Jag förseglade sovsalen. De kan inte komma åt henne nu" sa hon och jag drog ett lättat andetag. En röd stråle kom mot mig. Och jag han inte avvärja den. Och allt blev svart.

Och nu satt jag här. Men varken jag eller Albus visste var Rose var. Och ännu mindre om Mira var ok. Och vad som hade hänt med henne. Ett skrapande och skärande ljud talade om för mig att maten hade kommit. Jag hoppade ner på golvet och tog för mig av maten. När jag var mätt satte jag mig på britsen igen. Om det hade hänt Mira något skulle jag aldrig förlåta mig själv för att jag lämnade henne.