A Dragon's Tale [SV]

Hahahhahha ni tvååå är fööör gulliga!!! ♥ ♥ och fashion7 jag slår vad om att du skriver minst lika bra som mig om inte bättre! :'DDD och barnowl98 du gjooorde just min dag med din underbara kommentar ♥♥ TACK

Felton7, I like that XD

Omg skrev feeeel men ändrade det förlååååt *skäms* jag är trött vi skyller på det ;-)))

Jag tror jag ska googla lite Felton nu... börjar må lite dåligt av att tänka på honom...

Gud vad bra!!!!!!!!!!! Jag hittade bara ett enda fel och det var ett stavfel som jag inte minns. Du skriver AWESOME!!! Kapitlet var i exaxt bra längd och... Ja, allting var bara BÄST!!!!!! ♥♥ Du äger!!!!


(och seja stavas säga )

TUSEN STORA KRAMAR OCH TACK TILL ER!!!♥♥♥ ni gör mig överlycklig och jag är helt överväldigad över era positiva kommentarer efter bara ett kapitel! O.o TACK! ♥
Jag ska försöka skriva som jag gjorde i första kapitlet och som sagt, ifall det är något ni vill att jag ska fylla i i fortsättningen är det bara att säga till! :'D

Kapitel 2 - ”Gyllene trion”

I wonder where you are
Hope it's not too far
When will we meet?
The smile on your face
Just like the old days
Your beautiful heartbeat


Jag vaknade av att solen sken mellan de malätna gardinerna i rummet och med en bedrövad min satte jag mig upp i den mjuka sängen. Den Läckande Kitteln levde i alla fall upp till sitt rykte, fastän det såg sjabbigt ut var det mer än hemtrevligt och jag kunde inte låta bli att trivas.

Jag mötte Charlie och Cameron i hallen för att äta frukost, de var redan påklädda sina vanliga mugglarkläder. Charlie med slitna jeans och hoodie med huvan uppe medan Cameron hade jeans och en knappskjorta. Det var precis som vanligt vid frukostbordet, Cameron som plockade bot kanterna på sin rostade smörgås och Charlie som läste tidningen. Jag själv åt våfflor som jag hade beställt, de var betydligt godare än de som papa brukade laga.

”Ska vi kolla in Diagongränden idag?”frågade Cameron ivrigt och tittade på oss båda. Jag vände blicken mot Charlie, han var den äldste av oss och den som bestämde. Han ryckte på axlarna och tog en tugga av sitt bröd.

”Visst, gör ni det bara. Jag tänkte stanna här”, sa han tonlöst. Jag suckade, det var en av hans sämre dagar.

”Jag kan komma med dig, Cam”, lovade jag och blinkade åt honom. Cam sken genast upp i ett brett leende innan han sprang upp för trappan till sitt rum för att hämta sin jacka. Jag själv hade varit så smart att jag hade tagit med mig min väska och jacka redan då jag kommit ner första gången. Inte för att jag trodde att jag behövde en jacka då det var så fint väder ute.

Vi lämnade Charlie i hallen då vi gick ut på bakgården där vi bemöttes av en tegelvägg. Jag slog med trollstaven mot tegelstenarna som Charlie hade sagt att jag skulle göra och en öppning uppenbarades mitt i väggen. Mina ögon vidgades av förtjusning, något sådant hade vi aldrig haft i Finland. Det stället som vi hade köpt våra skolsaker på hade varit i ett övergivet magasin intill skolbyggnaden. Alltså hade det inte varit direkt magiskt och speciellt.

”Jag säger inte en gång till Mirandra, stanna intill mig!”sa en stressad kvinna intill mig då vi steg in i Diagongränden. Hon bar en lång resemantel och höll hårt i en liten flicka som tittade drömmande mot godisbaronen en bit längre in på gatan. Kvinnan drog iväg med flickan mot motsatt håll som högt protesterade mot sin mamma.

”Får jag gå själv?”frågade Charlie och tittade på mig med sina stora, övertygande ögon. Jag föll alltid för dem, det var helt omöjligt att motstå dess kraft och jag var tvungen att nicka till svar. Genast sprang han iväg längs gatan och jag kunde se att han slank in i en affär som hette Weasleys Vassa Varor. Det var den enda affären som såg munter ut, resten av dem såg mer ut att kunna förfalla när som helst. Men det gjorde dem ändå välkomnande och mer trovärdiga på något sätt.

Med händerna djupt nere i mina jeansfickor började jag sakta vandra längs gatorna, de flesta som jag mötte på var glada och pratade om det fina vädret som de tydligen inte hade haft mycket av. Andra såg mer skräckslagna ut och tittade sig regelbundet över axeln som om de var efterspanade eller nåt.

Jag stannade framför bokhandeln Flourish & Blotts för att försäkra mig om att det var öppet innan jag steg in genom dörren. En vägg av doften från böcker slog till mig genast som jag hade passerat dörröppningen. Böcker var en annan av mina flyktvägar förutom musiken, böckerna kunde få mig att dras in i en annan värld för en stund.

Om jag hade fått boklistan till skolan skulle jag helt klart ha köpt dem nu, men vi hade fortfarande inte fått dem så jag kunde inte göra det. Istället gick jag fram till närmaste bokhylla och lät fingrarna glida över pärmarna som jag bemöttes av. Då jag fann en bok med titeln Hogwarts Historia drog jag genast fram den ur bokhyllan och granskade den.

”Den där boken är väldigt lärorik”, sa plötsligt en munter röst intill mig. Jag ryckte till av förvåning och vände mig mot det håll som rösten hade kommit från. Jag bemöttes av en flickas milda ögon, hon såg ut att vara i min ålder, med långt, lockigt brunt hår och bruna ögon. Hon log mot mig med ett brett leende som jag genast besvarade. ”Jag läste den innan jag skulle börja Hogwarts. Du är inte härifrån va?”

Jag skakade på huvudet. ”Nej, jag kommer från Finland.”

”Finland?”frågade flickan och rynkade på pannan. ”Vad gör du här då? Är du på semester?”

”Jag ska börja på Hogwarts”, förklarade jag på min skrangliga engelska så gott jag kunde. ”Eftersom mina föräldrar … öh … har annat för sig.”

”Jag förstår”, sa flickan glatt utan att fråga något mer. Hon räckte fram handen mot mig och jag tog genast den i min för att hälsa. ”Hermione Granger.”

”Ciara Lynch”, svarade jag. ”Ska du börja sjätte året?”

”Jepp”, sa Hermione. ”Det ska säkert du också va? Det är roligt med nya elever på klassen, speciellt från andra länder. Hoppas du hamnar i samma elevhem som mig.”

”Elevhem?”frågade jag oförstående och lade tillbaka boken i bokhyllan. Vi steg ut genom dörren och började långsamt gå mot folkmassan som plötsligt hade dykt upp i gränden.

”Det finns Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin”, berättade Hermione allvarligt. ”De alla är indelade efter olika egenskaper och personligheter. Jag är i Gryffindor förstås, men de andra elevhemmen är helt okej de också. Förutom Slytherin.”

Jag rynkade pannan, jag borde nog ha köpt Hogwarts historia i alla fall. Charlie och Cameron fick berätta resten för mig, för jag hade praktiskt taget sovit under alla lektioner i trollkonsthistoria som vi hade haft på min förra skola.

”Du måste träffa mina vänner”, fortsatte Hermione genast som vi hade stannat utanför ett litet, mysigt café intill tegelväggen till Den Läckande Kitteln. ”De är också i Gryffindor.”

”Visst”, sa jag nervöst och tänkte på min dåliga engelska. Jag skulle helt klart göra bort mig än och rejält med för den delen. ”Ni får gärna berätta mer om Hogwarts också.”

”Absolut!”utbrast Hermione och drog med mig in genom dörren till cafét. Det var litet och mysigt med runda bord här som var och en disk som det stod en mager kvinna bakom. Hon bar på en inte mer än två månader gammal bäbis i famnen på samma gång som hon ordnade med kassan.

Hermione visade mig till bordet intill fönstret där det satt två pojkar. Ena hade korpsvart hår och runda glasögon, den andra råttfärgat rött hår och fräknar i ansiktet. Jag tyckte mig att det lät bekant med svart hår och runda glasögon men jag visste inte varifrån som jag hade hört den beskrivningen tidigare.

”Där är du Hermione!”utbrast den rödhåriga med ett brett leende. ”Vi tänkte redan anmäla dig som försvunnen bland trasiga böcker.”

Hermione himlade med ögonen men ignorerade att svara på hans kommentar. ”Det här är Ciara Lynch, hon ska börja på Hogwarts.”

Jag tittade blygt på killarna och hälsade sedan lågt på dem. Hermione satte sig ner vid bordet och det gjorde sedan även jag, bredvid den svarthåriga som genast hade gett mig ett brett flin. ”Jag heter Harry Potter och det här är Ron Weasley, det är trevligt att träffa dig.”

”Harry Potter?”sa jag och tänkte efter en stund med rynkad panna. ”Min bror brukar prata om dig, du är typ hans största idol eller nåt. Varför vet jag inte.”

Harry höjde intresserat på ögonbrynen och tittade sedan förvånat på mig. ”Har du inte hört om mig?”

Jag skakade på huvudet. ”Bara av det som min bror har berättat, du har tydligen kämpat mot någon Voldemort eller någon sån.”

Hermione drog efter andan då jag nämnde namnet Voldemort, medan Ron satt drickan som han drack i halsen och bröt ut i en hård hostattack. Harry såg mer imponerad ut.

”D-du sa han namn!”utbrast Ron och stirrade på mig med stora ögon. ”D-du sa du-vet-vems namn!”

”Du-vet vad?”sa jag oförstående. Jag hade i och för sig hört om att Voldemort var en mäktig, ond trollkarl som ville ta över världen. Men sådant tog jag inte någon större notis av egentligen, han var ju ändå fortfarande bara en människa. Hur farlig kunde han vara?

”Voldemort”, började Harry och suckade över att Ron än en gång började hosta hysteriskt. ”Dödade mina föräldrar, men han misslyckades med att döda mig då jag bara var ett litet barn. Under de senaste åren har han försökt döda mig men har fortsatt att misslyckats.”

Jag nickade förstående. ”Så han är fortfarande efter dig? Varför det?”

”Han tror väl att Harry kan förgöra honom för gott”, fyllde Hermione i. ”Om Harry inte dödar V-voldemort, för för i helvete Ron skärp dig, så kommer han ta över världen med sin ondska.”

”Har ni inte fått sådan information i Finland?”frågade Ron som stirrade på mig med sina stora ögon. Jag skakade på huvudet, vi hade inte pratat om Voldemort, men det stod om honom i våra läroböcker. Fast jag hade inte läst igenom det kapitlet så noggrant som jag borde ha gjort märkte jag nu.

”Nog om det nu”, sa Harry snabbt och fingrade på en kork från en honungsöl. ”Du kommer från Finland alltså, varför kom du till England?”

Jag tvekade en aning att berätta för dem, de verkade ju vara personer som jag kunde lita på. Speciellt den här Harry Potter som helst klart var både modig och faktiskt lite söt också. Till sist bestämde jag mig för att jag kunde berätta för dem, om de gick på Hogwarts var det ändå bara en fråga om tid innan de skulle veta allting i alla fall. Jag förklarade för dem hur min mamma hade insjuknat och att min pappa hade blivit mentalt sjuk. Hermione hade sett bedrövat sorgsen ut och kramat om mig då jag berättat färdigt. Fast jag förklarade åt dem att jag mådde bra och att jag hade varit förberedd på det hela, jag hade helt klart förstått situationen redan och gått igenom alla faser för att acceptera det.

”Spelar du Quidditch?”frågade Harry sen då vi hade pratat om Hogwarts en stund för att få bort tankarna från det som tyngde ner oss.

”Vi hade ingen Quidditchplan på min förra skola, men på landet brukade jag spela med mina kusiner och bröder”, berättade jag och smuttade på min kopp honungsöl som Harry hade varit vänlig och köpt åt mig. ”Jag brukar spela vaktare, det är den roligaste positionen.”

”Jag spelar sökare, Ron är vaktare”, berättade Harry. ”Jag är Gryffindors lagkapten i år, om du vill kan du ju komma på vår uttagning om du hamnar i Gryffindor.”

”Det ska jag absolut göra!”sa jag glatt och log brett mot honom. Det var förvånande hur lätt jag kunde prata med dem, med dem behövde jag inte bry mig om fast min engelska var hemsk. Men jag tyckte själv att det gick bättre och bättre hela tiden. De märke inte ens att jag hade problem att uttala vissa ord, eller så var de artiga och inte kommenterade det.

”Malfoy”, sa plötsligt Ron och blängde på något eller någon genom fönstret. Intresserat vände jag genast blicken mot det hållet och såg en medellång kille med silverblont hår. Han bar en elegant, svart kostym som hade en orm till symbol på slipsen. Jag förstod genast att pojken hörde till Slytherin, eftersom Hermione hade berättat att det var elevhemmets symbol.

Pojken Malfoy hade inte fått syn på oss inuti cafét, men fast han skulle ha stirrat in genom fönstret skulle han nog inte ha märkt oss. Han verkade vara fullt upptagen med något, som om hans hjärna var full av tankar eller nåt.

”Hans far åkte till Azkaban i slutet av förra året, de fann bevis på att han var dödsätare”, berättade Ron skadeglatt med blicken fäst på Malfoy. ”Snart kommer även äcklet där att skickas dit.”

”Ron!”utbrast Hermione. ”Säg inte sådär, bara för att ni hatar Malfoy så behöver han ju inte bli en dödsätare och … ”

”Kom igen nu Hermione”, suckade Harry och såg trött på henne. ”Lucius misslyckades med uppgiften som Voldemort, fan Ron sluta nu, och förmodligen kommer han att straffa hela familjen genom att ge en uppgift åt antingen Draco eller hans mamma.”

”Det är bara en tidsfråga innan Draco blir dödsätare”, höll Ron med Harry. Hermione suckade uppgivet medan jag satt helt tyst. Jag hade ingenting att säga till om saken för jag kände varken den här Draco eller hans familj. Familj! Jag hade helt glömt bort att Cameron fortfarande var någonstans ensam, jag var tvungen att hitta honom innan han tappade bort sig eller nåt.

”Jag måste nog gå och leta upp min bror”, sa jag ursäktande medan jag ställde mig upp.

”Åh okej”, sa Hermione. ”Bor du på Den Läckande Kitteln? Vi kan skicka en uggla åt dig om du vill träffa oss nästa gång vi kommer hit?”

”Absolut, det var jättekul att träffa er alla tre”, sa jag glatt, nöjd över att jag redan hade lyckats skaffa åt mig vänner. ”Om vi inte syns på två veckor, träffas vi väl ändå på tåget till Hogwarts?”

”Definitivt”, sa Harry och blinkade åt mig. Jag sa hej då åt dem innan jag skyndade mig ut ur cafét och tittade mig omkring. Min bror var antingen i sportbutiken eller fortfarande i den där skämtbutiken (Ron hade sagt att hans tvillingbröder ägde den) och det skulle förmodligen inte bli alldeles för svårt att hitta honom. Cameron gillade att föra liv om sig, vilket ibland kunde skapa trubbel. I vår förra skola hade han oftast lyckats hamna i gräl med sina jämnåriga och blivit skickad till rektorn regelbundet.

Jag trängde mig förbi trollkarlarna och häxorna som fanns överallt på gatorna, jag kunde höra hur flera var glada över att de äntligen hade vågat sig ut ur sina hus på grund av vädret och att de inte hade hört något om du-vet-vem på länge. Jag hade inte riktigt förstått hur stort hot Voldemort faktiskt var än, fast jag visste nu att det var något som jag skulle vara försiktig med att nämna.

”Oj förlåt”, utbrast jag då jag hade dunsat in i någon som stått med ryggen mot mig intill bokaffären. Personen vände sig bestört om och blängde ilsket på mig med genomträngande, iskalla gråa ögon.

”Se dig för, din äckliga lilla smutsskalle!”fräste killen. Jag blinkade förskräckt till några gånger då jag upptäckte att det var killen som Hermione, Ron och Harry hade pratat om tidigare. Hans blonda hår såg ännu ljusare ut i solen än vad det hade gjort då jag varit inuti cafét, eller så kanske det bara berodde på att jag inte hade gett honom en ordentlig blick.

I händerna höll han i ett svart inlindat paket som högst troligen var något viktigt eftersom han höll det mot sig i ett skyddande grepp. Jag höjde på huvudet för att bemöta hans blick, vilket jag genast ångrade eftersom han såg äcklat på mig.

”Smuttskalle?”sa jag oförstående. ”Jag är halvblod.”

Jag kände mig korkad, vilket han genast genomskådade eftersom hans blick förändrades till en road min. Jag lyckades visst göra bort mig första dagen i alla fall, framför en kille som skulle ta det till sin fördel. En plötsligt känsla av hat gick genom mig, jag skulle absolut inte komma överens med den här egotrippade, välbyggda killen som var mycket stilig.

”Kanske du skulle se dig för nästa gång”, sa han och höjde ögonbrynen snabbt åt mig.

”Kanske skulle du inte stå i vägen nästa gång”, svarade jag hårt och blängde på honom. Killen Malfoy skrattade hånfullt och jag kunde skymta i ögonen på honom att han var imponerad över hur jag reagerade mot hans 'hot'.

”Har ingen lärt dig hur man ska uppföra sig?”sa han och tittade sig snabbt över axeln på en lång, mager kvinna som liknande lite på Malfoy. Jag gissade att det var pojkens mamma, hon stod och pratade med en bredaxlad man som såg ut som en varg i ansiktet. Jag ryste till då jag såg honom bland skuggorna, han var absolut ingen trevlig människa.

Jag vände blicken mot hans ögon igen och mötte modigt dem, inte skulle jag låta en kille som honom hacka ner på mig heller. ”Jag tycker att jag uppför mig riktigt väl mot idioter som dig, tack.”

Han visslade lågt till över min plötsliga irritation och var precis på väg att svara åt mig då hans mamma ropade på honom.

”Spring iväg du när mamma ropar”, sa jag roat och flinade brett mot honom. Malfoys blick hårdnade men han sa inget som kunde kränka mig tillbaka. Han var väl inte van vid att tjejer kunde säga något sårande, själv hade jag växt upp med två bröder och var van vid att stå på mig.

”Tills nästa gång”, sa han med ett litet leende innan han gick efter sin mamma och vargliknande personen in i en mörk gränd. Jag såg efter honom tills han hade försvunnit innan jag gick vidare längs gatan mot Weasleys Vassa Varor.

Jag möttes genast av glada röster från barn och ungdomar som förde liv inuti butiken. Då jag steg in fyllde mina ögon glada färger, magnifika magiska saker och en irriterande, livlig melodi som skulle fastna på min hjärna resten av dagen. Jag trängde mig förbi personerna inuti butiken för att komma fram till trappan som ledde upp till övervåningen där jag tyckte mig ha skymtat hjässan från min lillebror.

”Hello beautiful”, sa plötsligt en röst bakom mig. Jag vände mig om och tittade upp mot en lång kille med lika eldrött hår som Ron hade haft. ”Letar du efter något speciellt?”

”Min bror”, sa jag med ett brett leende. ”Men ni säljer väl inte honom?”

”Jag tror att vi skulle veta om ifall vi sålde människor här, inte sant Fred?”sa en kille som dykt upp bredvid den första killen. De var identiska med likadana barnsliga flin i ansiktena. ”Eller har du startat en egen firma som säljer små pojkar?”

”Inte vad jag är medveten om, George”, sa den andra killen och flinade mot sin tvillingbror.

Jag skrattade åt dem, de var ju skrattretande komiska och det blev ännu roligare då de var enäggstvillingar. ”Jag heter Ciara Lynch, jag mötte er bror Ron tidigare.”

”Ronnyponken?”utbrast Fred och skrattade ett hjärtligt skratt. ”Han skrämde väl inte iväg dig med sin enkelhet?”

”Absolut inte”, skrattade jag. ”Men om ni ursäktar, måste jag verkligen hitta min bror nu. Men vi ses.”

”Absolut min sköna!”sa George och bugade sig dramatiskt framför mig. Jag fnittrade, skakade på huvudet och fortsatte sedan upp för trappan. Första dagen i London och jag stormtrivdes redan.

Skitbra hahahahahahahhahaaa
NAW FREEEEED :** FRED ÄR SÖTAST
OCH DRACO ÄR EN MES - JUST NU I ALLA FALL -
MEEEER!!!!

heheh.... Ronnyponken XD awsome

Åh tvillingarna vad söta 8}
Det känns som jg själv fått trion som vänner, du skriver så bra ^^ längtar efter meeeer ♥

TACK MITT GULLE♥ Jag veeeeet det där med Fred kom helt från tomma luften och jag var tvungen att göra honom så gullig :'''' ))))
JAAAA DracoMES-EN x''''D



Tackar, tvillignarna Weasley hackar ju alltid på Ronnyponken ;'D



Jaaa visst är dom? TACK, TACK, TACK så mycket för din kommentar ♥♥♥ :'''' ))