Hon den där tjejen som är syster till Lily

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nämen mer, du är för duktig! Skriv mer!

Nu kommer nästa! ♥♥♥ tack för att ni läser.

~

Petunia backade, stirrade på den svarthårige pojken uppe i trädet. Han hade inte märkt henne ännu.
Vad skulle hon göra? Han verkade skum.
Hon tog upp en spinkig pinne och kastade upp på honom. Han ryckte till, såg henne och gömde sig i trädet med stirrande, svarta ögon som på något sätt var fyllda med avsky.
Petunia ryckte på axlarna när han försvann och sprang ut ur den lilla skogsdungen, på den leriga stranden där Lily badar med killarna.
”Lily, it's time to eat. Come on!” sa hon när Lily såg bedjande på henne med de där fånigt vackra ögonen.
”Please?” Sa hon och ögonen glittrade. Glänste. Världen nästan gungade till för Petunia, hon kände sig yr en sekund. Sedan så är allt som vanligt, och Petunia fortsatte.
”No, come on now! Mom is waiting.” Petunia såg strängt på henne, och Lily blev tvungen att ge sig.
”Sure...” Lily gick upp ur vattnet och sa hejdå till Lucas och Simon. Hon torkade sig och sedan sprang flickorna hem på den asfalterade vägen.

Petunia tänkte på den konstiga pojken i dungen, där de sprang. Han hade spionerat på Lily. Hon hade sett vördnaden i hans blick dån han betraktat hennes sätt att dyka. Hur kan hade njutit av hennes skratt.
”You, Lily, I think you've got a stalker,” sa hon men Lily hann inte svara innan hon hade sprungit ifrån henne. Lily grimaserade och spurtade, snabbare och snabbare. Det hela blev en tävling mellan syskonen, de sprang så att deras blommiga klänningar fladdrade, så deras långa hår förvandlades till mantlar bakom dem. Lily lyckades ta sig förbi Petunia, Petunia kämpade hårdare...
Lily kom fram först till huset, och log triumferande mot Petunia med tänderna. Hon hade en glugg.
”I won, Tuni!” Petunia kände avundsjuka. Varför var det alltid Lily som var bäst på allt?
Systrarnas mamma stack ut huvudet och sa åt dem att det var mat.

Petunia åt upp snabbt och gick upp på sitt rum. Lily åt upp sin spenat efter mycket tjatande av hennes mamma och gick ut i trädgården.
Det var en vacker trädgård, som Lily älskade av hela sitt hjärta. Gräset var lite för långt här och där, visst, och häcken skulle kanske behöva klippas, men Lily hade hjälpt hennes föräldrar med alla blommor.
Alla prästkragar, smörblommor, violer, petunior och liljor var fullt utslagna och Lily tyckte de var lika vackra som regndroppar, regndroppar som levde hela sitt liv i luften och dog när de träffade marken, splittrades i miljontals bitar. I think that it's strange,tänkte Lily medan hon betraktade en liljas mjuka, vita kronblad, that no one is noticing the beauty of the raindrops.
Hon blockade ett grässtrå, lät det rulla runt i hennes bara handflata. Runt, runt, runt spann det och Lily kastade skrattande upp det i luften, där det förvandlades till en liten fågel som pilade iväg.
Hon såg den lilla sparven avteckna sig mot solnedgången och tänkte att livet verkligen var som en dröm.

Översättningar:

Jättebra! Skriv gärna mer ^^

Mera kanske?!

SUPER♥
MEEEEER.

Tack alla!♥
Denna vecka kommer jag vara i fjällen. Det finns cirka 7,3 procents chans att det finns internet. Om det inte finns, kommer jag skriva massor istället, men inte kunna lägga upp. Okej?

Du har fått en ny bevakare... Gissa vem.

Tack för att ni stått ut med att vänta. ♥

Petunia hade aldrig tyckt om fåglar, och nu så hade Lily fått en stor, ljusbrun uggla som stirrade på Petunia hela tiden. Det var så obehaglig...
Dess bärnstrensfärgade ögon tycktes borra sig in i hennes. Hon skulle nog aldrig komma så bra överens med det fjäderbeklädda djuret.
Lily var jättestolt över ugglan, som hon snart döpte till Raindrop. Petunia retade henne för namnet, men då satte Lily näsan i vädret och gick till sitt rum med ugglan när detta hände.
Just nu hade Lily, som vanligt, stuckit iväg till sjön med tvillingarna. Föräldrarna var och handlade, så Petunia var helt själv i huset.
Tja, förutom fågelskrället Raindrop då.
Flickan ville hinna skicka iväg sitt brev till Professor Dumbledore innan det var för sent för henne att börja på Hogwarts, så hon gick in i Lilys rum för att 'låna' Raindrop.
Även om hon visste att det inte var någon annan än henne i huset så smög hon tyst in i det liljedoftande rummet, stängde dörren ljudlöst.
Lilys rum hade likadana blommiga tapeter som Petunias fast med färgerna ljusgult och vitt istället för violett och vitt. På de slipade plankorna på golvet låg en trasmatta i gult, vitt och grönt och Lily hade ett par smutsiga strumpor kastade på golvet, till skillnad till Petunias rum som alltid var så städat. I taket hängde torkade blommor, mestadels liljor och rosor.
Det var snedtak över den prydligt bäddade sängen och det stora fönstret, som vette mot den blommande trädgården, släppe in mycket ljus och på fönsterbrädet så stod en bukett liljor i en vacker glasvas. Framför fönstret stod ett skrivbord med massor av skrivböcker och andra böcker.
Magiböckerna hade sin egna hög. På bordet stod även Raindrop i sin mässingbur, stirrade på Petunia. Petunia själv flinade mot ugglan och gick fram till den med tunga steg med de beigea sandalerna.
”You will now take this letter to Professor Dumbledore. He is the headmaster at Hogwarts. Go on!” Hon öppnade bryskt buren och ugglan hoade klagande. Hon knöt fast brevet vid det fjälliga benet och öppnade fönstret, tog ut ugglan genom luckan.
Ugglan gav henne en lite mer gillande blick innan den lyfte på vingarna och flög glidande ut genom fönstret.
Petunia log stort och stängde fönstret.

Hon känner det svala vattnet omfamna henne, känner vattnet strömma mellan alla hårstrån. Hon dyker upp, upp, ser den ljusa ytan och spräcker den med ett plask.
”We thought you had drowned!” skrek Simon till Lily, men hon bara fnittrade. Hon skvätte på honom, han skvätte på henne och plötsligt var ett skvättkrig utbrutet.
När barnen blev trötta gick de upp på land igen och solade. Lucas letade fina stenar i sanden och visade en vacker, grågrön sten för Lily.
”Is it not beautiful?” Frågade han och körde upp stenen framför näsan på henne. Hon nickade och såg ut bland de gröna träden.
Hon älskade sommaren, men hon längtade så att det gjorde ont tills hösten. Hon hade redan läst igenom alla hennes skolböcker flera gånger, men det måste väl vara en helt annan sak att faktiskt få lära sig försvarsförtrollningar, förvandlingskonst och att flyga på en kvast?
Plötsligt såg hon någonting röra sig i skuggorna, på andra sidan sjön.
En pojke med gult ansikte, för stor kavaj och oknutna gymnastikskor kom ut ur gläntan. Han såg rakt på henne. Hon la huvudet på sned.
”Lily, We're sorry, we need to go,” sa tvillingarna bakom henne.
Plötsligt var de borta.
Lily satte sig vid strandkanten och öste upp en skopa med grumligt sjövatten i händerna. Hon blåste på det, det rann mellan hennes fingrar men hon koncentrerade sig, slappnade av och vips så var hennes hand fylld med unika snöflingor.
Hon log med tänderna, kastade upp snön i luften som dalade ner på vattenytan. Tyvärr så smälte de vackra flingorna snart, men Lily kände sig ändå uppiggad.
”You're a witch. I knew it!”
Lily vände sig snabbt om och där stod pojken från andra sidan sjön. Hon såg avvaktande på honom.
”Well, yes. Are you a witch too?”
Pojken skrattade. Han hade ett fint skratt, tyckte Lily.
”It's just girls that are witches. I'm a wizard.”
”Okay. What's your name?”
”I'm Severus. I think I know your name .” Han öppnade handflatan, och en lilja uppenbarade sig i den. Hon log.
”Yes. I'm Lily.”