New Orleans vampires

"Tack...........sir." sa hon och kom på det sista i ögonblicket innan han försvann. Nu ar Lavinia verkligen förvirrad. Hon stängde dörren och satte brickan på ett bord och kröp upp i en fåtölj. Hon kurade ihop sig för att hålla värmen och mer eller mindre kastade sig över maten sedan. Ingen såg henne ändå och hon var utsvulten gumman skulle ryst åt hennes bordskick men hon brydde sig inte. Snart var allt på brickan slut och Lavinias mage var full, kanske allt för full så hon sällan ätit så mycket som nu.
Hon drog upp de bara fötterna under särken och kurade ihop sig. Utanför var det nu kolsvart bara den stora fullmånen lyste med sitt silvriga sken och gjorde allt mer kusligt än det redan var.

Dorian somnade sent in på natten. Han sov lätt, och inte mer än några timmar i natten, förutom då han var svag eller i dåligt skick.
Han vaknade så solen knappt hunnit lämna horisonten under sig. Det skulle åter bli en het dag, och Dorian överväg att stanna på sitt rum hela dagen. Det var bara tanken på hans gäst som fick honom att klä på sig och leta sig ner.
Alla gardinerna var fördragna, och korridorerna var behagligt svala. Om de fanns något vampyrer inte tål, var det solljus. Dorian hade spenderat kortare tider ute på dagarna, för att testa sina krafter, men efteråt hade han alltid legat som död flera dagar, med brännskador överallt. Kroppen helade sig, men inte om man var för länge i solen. Dorian visste få vampyrer som kunde ge sig ut alls.
Han förberedde dem morgonmål, kokade upp en gröt och skar upp frukter. Han visste att flickan ännu var kvar i huset; han hade stannat i ändan av hennes korridor för att lyssna efter hennes andetag.

Lavinia hade tillslut somnat, sent men utmattad som hon var av allt slumrade hon till på småtimmarna i någon slags dvala och snart somnade hon helt och sov djupt då solen började stiga och snart sken den rakt in på henne.
Hon mumlade något och slog upp ögonen i det starka solljuset, trött drog ho för gardinerna, hon ville sova. Men nu kunde hon ändå inte sova, allt kom tillbaka till henne, alla minnen. Fast då hon kände lukten av gröt log hon, taken att köket låg långt bort tänkte hon inte på. Ibland hade folk satt att hennes mer utvecklade sinnen säkert berodde på hennes herrskapsskinn som de sa. Hennes bleka hy som var känslig mot solljus, en sjukdom som hon lärt sig leva med. Hade hon flera lager av kläder brukade det inte vara så farligt hon blev bara röd nästan svedd det var bara när hon vart liten hon hade varit dum nog att leka ute i solen.
Sakta kom hon på fötter och smög sig ner till köket, han sa att hon fick gå hur hon ville och huset var inte lika skrämmande på dagen fast alla fönster var fördragna och det var kyligt i korridorerna.

Dorian hade ännu inte bestämt om han skulle ta gröten upp till flickan, eller lämna det framme i köket för henne att ta, då han hörde steg i den övre våningen. Dorian skopade gröten i två skålar och placerade dem på det stadiga köksbordet, innan han satte sig ner.
Dorian både hoppades att dagen skulle gå snabbt, och att den inte skulle ta slut. Han ville inte behöva äta flickan, men ju längre han var med henne, destu svårare skulle det bli. Men det måste vara på natten, så han kunde följa henne ut om hon lyckades ta sig loss, och då ingen skulle vara nära till ens av misstag.
Dorian tänkte på sitt laboratorie i källaren, medan han började äta av gröten. Han var så nära, så nära till att perfekta sin dryck. Det skulle vara revolutionäriskt, en dryck som stillade febern, så vampyrer inte behövde döda..

Lavinia kom till köket och log svagt mot honom, hon verkade mer vara sitt vanliga rättframma jag nu.
"Jag kände lukten av gröt." sa hon och satte sig där gröttallriken stod, hon gissade att den var till henne då det inte verkade finnas någon annan i huset. Skulle hon bara vara sällskapsdam eller vad? Hon förstod det verkligen inte. Sedan började hon äta, nu åt hon mer civiliserat med sked och lugnt.
"Det var gott, tack så mycket." sa hon i ett försök till samtal och ett prov till vad han var för en människa. Hon drog lätt upp fötterna stengolvet var kyligt, varför var det ingen värme här? Allt verkade så dött, som om döda levde här, hur kunde mannen trivas? Fast han verkade som en del av huset lika mystisk och uråldrigt ung på något vis.

Dorian vände sig inte om då flickan kom in i köket, och han undrade knappt över att hon hade känt lukten av gröten. Han var tvungen att koncentrera sig på att få ner gröten då hon satte sig mitt i mot honom. Febern gjorde sig påmind, värre än den varit föregående kväll och flickans puls var det enda Dorian hörde. Hans blick föll på hennes hals på den lena hyn där, och han tvingade sig själv att se ner i skålen. Det kändes som om gröten fastnade i halsen, då hans kropp krävde blod.
Dorian sade inte ett ord medan de åt, upptagen med sin kamp. Han ville inte ge efter åt febern, och han skulle äta då han bestämde det.
Han nickade stelt då hon tackade för maten, och reste sig sedan för att lägga undan tallrikarna. Städerskan skulle komma följande dag, så han lämnade dem i diskhon och vände sig sedan om mot flickan, även om han undvek att se rakt mot henne.
"Jag har ärenden att ta hand om. Vi ses klockan sju, tills dess ber jag att du håller dig inomhus. Jag kommer att veta om du inte gör det", tillade han som i en eftertanke, och flydde sedan till sitt rum. Han låste in sig, och drog djupa andetag i en kamp mot febern, som fick svettpärlor att formas över hans panna.
Dorian satte sig vid sitt skrivbord och drog fram ett gammalt skrivblock, och försökte distrahera sig tills det var kväll.

De åt under tystnad men innan han gick hindrade hon honom med ord.
"Jag tänker bada och tvätta särken." sa hon bara. Det där med att fråga om lov, att kalla honom sir var något hon inte tänkte foga sig efter om han nu inte prompt ville det. Lavinia tänkte se vad hon kunde och inte kunde göra, bara för att han hade betalat för henne ansåg hon inte att han hade rätt över henne. Även om det var en slavs lott så tänkte hon inte bara acceptera det. Dessutom var hon smutsig sen resan på skeppet liksom hennes särk som både var smutsig och trasig på sina ställen. Lavinia hatade smuts, att vara smutsig och höll starkt på att vara ren.
Hon gick till sitt rum intill där hade hon sett att badrum fanns och där försvann hon in och hoppades att han skulle lämna henne ensam. Hon kände sig nervös inför honom, inför allt och ville helst vara ensam.

Dorian hade gett flickan lov att bada med ett ansträngd nick och lyssnade till det avlägdna ljudet av plaskande vatten. Han var nöjd att hon gjorde sig ren, det skulle göra henne mycket behagligare. Och kläderna som fanns i hennes rum hade han ingen annan användning för. Dessutom brukade han vara väldigt prydlig då han åt, och spillde sällan en enda bloddroppe. Om han då inte låtit febern gå för långt, det vill säga.

Dorian lämnade inte sitt rum innan solen börjat sjunka och klockan närmade sig sju. Han hade bytt om till en mörk jacka, klädd som en äkta gentlemann, och han lämnade rummet då någon ringde på dörrklockan.
Han hade beställt maten från en av de bästa restaurangerna i övre-Orleans, och middagen dukades snabbt fram under Dorians översikt. Han tände ljus runt väggarna, och vred på gaslampan i taket som var gömd inom kristallkronan. Rummet lystes mjukt upp, och Dorian tänkte avlägset på Stefanos, som skrattat åt hans sätt att göra det bekvämt för deras måltid.

Lavinia badade, i flera vatten innan hon var nöjd och hennes hy åter var blek och hennes hår rent och lika rött som eldens sken eller om man föredrog rävens päls eftersom eld verkade vara något mannen var sparsam med. Hon hade tvättat särken med men då hon gick runt i sitt rum och fann klänningarna i garderoben. Skulle han ha något emot.......? Fast han hade som sagt gett henne rummet. Hon borstade igenom håret tills det var torrt och silkeslent medan hon funderade.
Med tanke på hans sätt att behandla henne skulle hon inte bli behandlad som en simpel slav. Hon tog därför en mossgrön klänning och drog på sig, den var i sammet och underbar enligt Lainias mening.
Lavinia visste inget om tid, men hon hade öron att höra med och visste var middagen skulle hållas. Hon tog sig försiktigt närmare och såg människorna som levererat maten avlägsna sig.
Försiktigt kom hon in i det svagt upplysta rummet och såg sig storögt om, på mannen och på det dukade bordet, det här var ingen vanlig middag som hon brukade vara van vid.

Dorian, försjunken i sina tankar, hörde flickan örst då hon steg in i rummet. Han hade aldrig blivit överrumplad av en människa förr, men han skyllde det på sina tankar, och tänkte inte på att febern faktiskt borde förstärka hans sinnen.
"Sätt dig", sade han och erbjöd ett litet leende. Han drog fram stolen i vid den långa kanten. Det fanns endast två stolar, och Dorian satte sig i den vid kort ändan nära flickan. De had einga servitriser som kunde bjuda på maten, och satt därför nära till, i stället för varsin ända av bordet.
"Var så god, ta för dig", sade han sedan, och granskade henne. Hon såg vacker ut, ren och klädd i en mörgrön klänning. Dorian lät sig dock inte tänka på saken mer, utan höll sig till en uppskattande blick. Som sagt tyckte han om vackra saker, och hans middag var inte ett undantag.
Han plockade åt sig av maten och åt i små tuggor. Det var allt svårare att få ner maten då hans kropp krävde blod, men han tänkte inte skynda henne. Hon skulle få njuta av sin sista måltid.