Mörkretstid. (PRS)

( )
Esilie visste instinktivt att något var fel. Hon kände det i hela kroppen. Vinden vände för en stund och istället för att blåsa bakom dem, kom den framifrån. Några hästar frustade till medan någon annan backade några steg. De var oroliga. Något var rysligt fel. Håren i hennes nacke reste sig upp men innan hon hann säga något, det endast ord så kom vrålet. Inte bakifrån utan framifrån, ifrån sidorna. De var omringade och de flesta av soldaterna låg i ett bakhåll utom hörhåll.

Esilie fick snabbt fram bågen som låg strängade runt hennes axel och drog en pil ifrån kogret. Först kunde hon inte fixera vid en punkt men så andades hon på samma sätt som hennes bror lärt henne. Det lönade sig inte att få panik. Vrålande män kom ifrån överallt men Esilie koncentrerade sig på de närmaste de som verkade törsta mest efter hennes blod.

Pilen träffade en hårig man i bröstet, nästa en i axeln. De var nära och varje pil borrade sig djupt in i deras bara överkroppar. Då den tredje pilen låg längst strängen kastade sig en av dem över henne. Hans yxa stoppade hon med bågen men hans fart fick henne att falla till rygg. Luften gick ur henne av stöten och i nästa stund satt han över henne, log ett nästintill tandlöst leende och höjde åter igen yxan i hans hand.

Det varma blodet rann ifrån vildingens buk var kniven borrat sig in och ned till hennes hand men trotts smärtan, trotts att han var skadad hindrade det inte hans redan tänkta attack med yxan även om hugget inte föll lika hårt. Esilie fångade upp det med sin vänstra arm som gav ifrån sig ett knak innan mannen föll av henne. Smärta var hon van vid men trotts det var hon tvungen att bita sig i läppen för att inte skrika rakt ut. Armskyddet och handsken hade hindrat yxan ifrån att borra sig in i hennes hy.

Adina såg chansen att fly, hon kunde lika gärna försöka. Repen runt händerna fick hon snart av sig då det inte varit särskilt fast spänt. Hon vet inte vilka soldaterna som tagit henne är eller vilka de som anfaller är. Men efter en pil som nästan spetsar henne vet hon att de andra soldaterna inte är där för att hjälpa fångarna.

Hon tar sig ner från marken och faller omkull, till hennes tur var det en död soldat, en soldat med ett svärd. Men ett sådant kunde hon inte bruka, men en dolk hittade hon och det kunde hon bruka. Hon försöker komma på ben men allt snurrar så hon kryper under vagnen för att komma undan pilar.

Ett svärd far emot henne där hon ligger på marken men Esilie reagerar snabbt och rulla sig undan samtidigt som hon fäller benen på mannen och han faller till marken. Hon tar sig upp på fötter, biter ihop tänderna och låter sig själv inte tänka på smärtan i armen och inte heller att allt är förlorat vilket är en tanke som ändå smiter sig in i hennes huvud. En pil svischar förbi hennes huvud så nära att den rispar hennes kind, samma kind som redan bär ett ljust ärr. Ett skri for över hennes bleka läppar samtidigt som hon kastar sig in i nästa fiende. Det bara väller av dem och Esilie känner för en stund sitt mod vika. Krafterna i henne börjar sina och med det gör hon misstag efter misstag. Så känner hon hur hon ramlar över någonting. Slaget emot marken får henne ur balans och för en stund ser hon den unga kvinnan hon räddat ifrån röken under vagnen. Esilies ögon låses fast vid hennes innan allt blir svart för henne-

Adina möter den okända kvinnans liv med en suck kryper hon fram till henne. "Ett liv för ett liv." tänker hon då kvinnan säkerligen hjälpt henne ur elden eller snarare för att få henne till ett annat ställe. Hon duckar undan för en pil samtidigt som hon rullar in de medvetslösa kvinnan under det enda skyddet hon kan frambringa, under vagnen. Snart är de där och striden härjar om dem, hon gör inget mer för kvinnan men avväpnar henne från svärden för sin egen säkerhet. Har kvinnan dolkar är det ett senare bekymmer.

[Är det okej om jag hoppar fram en bit? Striden är över och Esilie nu är fången? *feel stupied* Borde lärt mig att inte låta min karaktär bli medvetslös. x) ]

(Visst gör så ^^ är de båda fångar då eller? xD)

[Geez, jag vet att detta är inte särskilt givande och inte för fram rollet något direkt. Förlåt!

Om du vill? Eller så har hon kanske lurat de andra och gjort sig till deras allierade eller rymt? Eller något. *Feelstupied* igen. x) ]

Ljudet av knastrande eld når Esiles öron, lukten av rök finns i hennes näsborrar, i hennes hår och kläder. Hennes kläder! Med ett ryck slår hon upp sina ögonlock. Hennes blick fastnar vid mannen som befinner sig jämte henne. Han är vagt bekant men det tar inte lång tid innan hon placerar honom. Delvis för att hon själv inte längre har varken några vapen eller sin rustning. Istället bär hon endast sina byxor i skinn och en lätt bomullströja hon alltid hade inunder. De hade till och med tagit hennes stövlar. Mödosamt sätter Esilie sig upp. De har bundit både hennes fötter och händer och dessutom har hon en rungande huvudvärk. Inte nog med det är halva hennes ansikte avdomnat.

(Oki )

Striden ljungade om dem, Adina visste inte hur länge hon legat där försen de drar ut henne under vagnen och för bort kvinnosoldaten.
"Vad har vi här då?" skrockar en av männen och tar hårt tag om hennes haka för att syna henne.
"Jag såg henne först." skrek en man till alldeles bredvid henne och ryckte tag i henne och Adina gav ifrån sig ett skrämt skri.
"Men jag tog henne först." svarade den förste mannen grovt och slog till mannen hårt innan åter förde uppmärksamheten mot Adina.
"Nå, är du en snäll flicka ska pappainte göra dig illa." sa han skrockandes och smekte henne längst kinden och vidare ner.
Adinas svar blev ögonblicklig, hennes ögon blixtrade till och så bet hon honom hårt till svar fick hon en rungande örfil som nästan slog henne till marken.

Esilie kvicknade till snabbt. Håret som tidigare befunnit sig i sin vanliga fläta längst hennes rygg låg nu som en gloria runt hennes tunna axlar. Utan rustningen, utan sina vapen kunde hon inte hjälpa att känna sig naken. Män, beväpnade man, vildingar som de liknade med sina nakna håriga överkroppar och behårade ansikten. Esilie försökte röra sig men smärtan i armen fick henne att sluta. Hon mindes hur striden hade urartat sig och för en stund föll hennes tankar på Taki som skulle föreställa hennes vän. Vad hade hänt soldaterna som lagt sig i bakhåll?

”Hallå där, sluta!” utbrast en av vildingarna och Esilie stelnade till men endast för att inte att de inte talade till henne.
Mannen jämte henne hade likt henne börjat försöka komma loss men tillskillnad ifrån henne hade han en kniv. Hon kunde se hur den glimmade till samtidigt som mannen gömde undan den ifrån vildingarna. Med vildingens varning stelnade han likt henne till och för ett ögonblick mötte deras ögon. Även om inga ord yttrades mellan dem så hade de kommit till en tyst överenskommelse. Trotts allt stod de på samma sida, vilken än de mådde vara.

Vildingen försvann igen, fler passerade. En av dem verkade vakta den lilla klungan med fångar. Det fanns inte många som Esilie och den ljushåriga mannen, de flesta verkade vara samma fångar som det tagit men varför?
Åter igen började den ljushåriga mannen kravla upp kniven som låg gömd mellan hans handleder.
”Sade jag inte åt dig att sluta?” morrade samma vilding som förut.
Med några få steg tog han sig fram till den ljushåriga mannen. Drog upp en kniv ur dess slida som hängde vid hans bält tillsammans med en stridsyxa och skar upp mannens hals. Blodet rann nedför den ljusa underskjortan och färgade den röd. Någon snyftade till men Esilie lät inte sin blick lämna mannens förrän det där lilla ljuset lämnade dem.
”Skulle jag kunna få lite vatten?” frågade Esilie vildingen vars ögon var uppspärrade med små, små svarta pupiller.
Esilie skulle inte vara förvånad om han gick på någonting. Hon var medveten om att flera i hennes egna Platon rökte svamp ibland innan en strid men hon hade alltid sett det som något fegt. Gömma sig undan rädslan av död.
Vildingen for emot henne. Kniven fortfarande i hand men Esilie satt lugnt kvar.
”Jag är så törstig…” började hon att säga men hon avbröts av en spark emot revbenen.
All luft gick ur henne och då vildingen vände sig om för att lämna henne grabbade hon tag i hans ben.
”Vatten”, mumlade hon och vildingen lyfte upp henne i håret.
Hans slag träffade henne över samma ansiktshalva som redan var bortdomnat. Slaget kändes som flera tusentals spikar sattes emot ansiktet.

Ett litet leende spred sig över Esilies ansikte då hon föll, ett leende hon noga dolde ifrån vildingen. Han sparkade henne ännu en gång i revbenen, hårdare denna gången och Esilie kröp ihop till en liten boll i ett försökt att skydda sig. Där och då svor hon en ed att han skulle bli hennes första offer. Med båda händerna grävde hon sig fast vid liket där hon landat. Nu var den ljushårige mannens kniv hennes.

Männen gick runt och gav nådastöten till de som ännu levde men var skadade och döende. Resten av fångarna bands och kastades upp på kärror. De kärror sov förr vart fångtransportar var nu det fortfarande bara att de som anföll byn nu delade dem med fångarna. Inte för att många gjorde motstånd inte många var vid medvetande ty männen var råa och hårdhänta vildingar.

Adina låg i en kärra och for in och ut ur medvetande. En av männen troligen deras ledare, hövdingen hade dragit in henne i skogen. Självklart hade hon kämpat emot men han hade inte gjort något mer än att ge henne en spark för att hon skulle ta det lugnt.
"Vänta du bara, snart blir du min." var det enda hon hörde innan hon kvidande hade svimmat av utav en extra spark.

Nu satte sig alla i rörelse, in mot skogen, mot bergen, troligen där de hade sitt läger, sin boning, Adina visste inte och hon ville inte heller veta hon ville härifrån.