Everything has changed [SV]

JAG ÄLSKAR TVILLINGARNAS SÅNG OMG.
Så klockrent
JÄÄÄTTEBRA skrivet, jag älskar det ♥ Längtar efter meeer ^^

Tack för alla kommentarer, bli jätteglad =D
Men innan ni ger mig allt cred för det som hände vid middagen i förra kapitlet så tog jag mycket av sakerna ur den första boken. Så tex tvillingarnas sång kom J.K Rowling på om ni inte visste det lol


Kapitel 4
Pannkakor och Argument

”Stephanie, Upp med dig! Stephanie?! Vaknaaaaa.” Stephanie satte sig långsamt upp och öppnade sina ögon halvt, och såg direkt Melanie sitta på sängkanten – fullt påklädd.
”Vilken tid är det?” undrade Stephanie segt medan hon – inte så smidigt – klättrade ur sängen.
”Fem över halv sju.” svarade Sophie direkt. Som det såg ut hade hon också precis vaknat. ”Våran första lektion börjar åtta.”
”Vad har vi först?” frågade Stephanie medan hon granskade sig i spegeln bredvid Sophies säng. Hennes mörka hår spred sig åt alla möjliga håll och kanter och hennes gråblåa ögon visade ingenting annat än trötthet. Hon suckade tungt medan hon otåligt försökte få ur en stor tova ur sitt hår.
”Vet inte, vi får våra scheman idag vid frukosten.” förklarade Melanie. ”Tess och Angelina, upp med er nu!” Stephanie brydde sig inte om att svara, så istället gick hon in till badrummet och försökte en än gång att få sitt hår att se skapligt normalt ut.

*

”Hur sega får man vara egentligen?” hörde Stephanie Williams välbekanta röst utbrista när hon närmade sig Gryffindor bordet i stora salen med sina rumskompisar. Salen var redan mer än halvfull med elever och det fanns lika mycket olika frukosträtter som det fanns middagsrätter dagen innan.
”Fråga inte mig, fråga de där två.” svarade Melanie samtidigt som hon pekade mot Tess och Angelina som såg ut som de precis hade vaknat, vilket de egentligen hade. William skrattade till och började sedan äta sin ostsmörgås igen när alla de fem tjejerna satte sig ner vid bordet. Luke log vänligt åt Stephanie medan hon satte sig bredvid honom, och hon log vänligt tillbaks innan Luke vände sig mot William som satt framför honom och började prata om Quiddich som de gjorde kvällen innan också.

*

Den första veckan gick ovanligt snabbt. Stephanie märkte nästan direkt att det mesta lärarna stod och pratade om var om sådant som hon redan lärt sig när hon gick på Beauxbaton, vilket gjorde att hon snabbt blev en av toppeleverna i nästan alla klasser, även i de klasserna hon inte hade bra slutbetyg i när hon gick på Beauxbaton hennes förra läsår. Stephanie, William, Melanie och Luke hade blivit väldigt bra vänner under den första veckan och Melanie nämnde på fredagen när de satt i det halvfulla sällskapsrummet till Stephanie att hon var glad att inte vara den enda tjejen i gruppen längre. Sophie, Angelina och Tess hade hon också kommit överens bra med, fast de höll sig gärna för sig själva med deras andra kompisar, och Stephanie såg inte till dem så mycket förutom på kvällarna och morgnarna.

”Men vem går upp klockan åtta på en lördagmorgon?” Stephanie, William, Luke och Melanie satt och åt frukost i den halvfulla salen som luktade starkt av olika blandningar av olika frukosträtter medan de argumenterade om varför Melanie behövde ha väckt dem så tidigt.
”Melanie.” sa Stephanie sarkastiskt som svar åt Luke som irriterat satt och mosade sin brödlimpa med hans gaffel.
”Ha ha, jätteroligt Stephanie. Men ärligt, varför Melanie?”
”För att jag vaknade automatiskt och jag kunde inte somna om. Så därför väckte jag er istället. Plus att vi har mer tid att visa Stephanie här runt slottet, eftersom vi inte hunnit göra det den här veckan.” Svarade Melanie nonchalant medan Luke suckade högljutt och fortsatte argumentet vidare. William bara himlade med ögonen åt sin halvsyster och hans bästa vän innan han vände sig till Stephanie.
”Kan du skicka mig pannkakorna?” Melanie nickade lätt innan hon började titta runt på alla maträtter runt omkring sig, men såg allting förutom pannkakor.
”Jag hittar inga.”
”Det kanske är för att de är där borta.” svarade William och pekade på en plats bakom Melanie. Hon vände sig snabbt om och såg tre pojkar i hennes ålder sitta ungefär sju meter ifrån dem, de skrattade åt någonting och precis som William sa stod det ett stort fat med pannkakor framför dem. ”Jag kan hämta dem om du tycker det är obekvämt att gå fram till främmande personer, men jag tänkte bara eftersom du satt närmare och så – ”
”Nej jag kan hämta dem. Jag känner ändå dem. Typ. Så jag kan göra det.” svarade Melanie och reste sig upp, men tvekade. Hon visste inte om hon egentligen var så bekväm med att gå fram till dem, de kanske trodde hon bara ville få deras uppmärksamhet, eller många andra saker.
”Ehm, okej, tack.” William avbröt Stephanies tankar och hon log mot honom som svar och började sedan långsamt gå mot de tre pojkarna. Hon visste vilka de var från sekunden hon vände sig om, på något sätt klickade det bara till direkt när hon såg de eldröda frisyrerna på de två pojkarna som satt på den vänstra sidan av bordet, och de mörka dreadlocksen på pojken som satt mittemot tvillingarna. Ingen av de tre hade märkt att hon kommit närmare innan hon stod mindre än en halvmeter ifrån dem och harklade sig.
Alla tre par ögon vände sig mot henne och hon försökte undvika deras blickar, hon visste inte varför, det bara kändes konstigt för henne att titta någon av dem i ögonen.
”Ehm, jag undrar om jag kan få pannkakorna.” Stephanie tittade nervöst upp på dem och det första hon märkte var att alla deras blickar fortfarande var starkt fästa på henne.
”Visst! Vi har ändå ätit färdigt.” svarade Lee och log mot Stephanie som sakta gick närmare och tog tag i fatet en av tvillingarna sträckte ut från henne.
”Tack.”
”Varsågod.” svarade alla tre i kör och började sedan skratta lätt när de märkt att de sa samma sak på samma gång. Stephanie log ett litet leende mot dem innan hon vände sig om och snabbt gick tillbaka till sina kompisar. William log ett stort, tacksamt leende mot henne, medan Melanie och Luke fortfarande argumenterade.
”Tack Stephanie.” sa han när Stephanie satt sig ner och ställt fatet mittemot William. Hur känner du tvillingarna och Lee?” fortsatte han medan han tog åt sig av pannkakorna.
”Ehm, jag träffade dem på tåget.” förklarade hon lätt. ”Känner du dem?” William skrattar till.
”Ja, vi delar sovsal.”
”Ja, juste.” Svarade Stephanie generat och tar en pannkaka hon också.
”Förresten Stephanie…” började William. ”… så undrar jag om du kan skicka sylten? Den står där borta, på Ravenclaws bord.”

Åh haha jg visste inte att tvillingarna sjöng så i böckerna, men tack för att du gjorde så jg återupptäckte det haha c;
Åh jg är fortfarande förtjust i tvillingarna ^^
Gillar hela frukostscenen, och Williams order
Känner att jag gillar alla dina awsome karaktärer, alla är så fina och du beskriver dem ännu finare 8}
Längtar efter mer ♥

Superbra!!!
Hinner inte skriva mer nu men till nästa kapitel kanske...

Jättemegabra!!! ♥
Längtar efter mer!!!!

tack för kommentarerna! Här kommer nästa kapitel lol


Kapitel 5
Dubbeltrubbel

”Det är faktiskt riktigt fint här.” Stephanie tittade sig omkring på den stora gården runt slottet, eller ja, i varje fall den biten av den stora gården hennes blick kunde nå. Hon, Melanie, Luke och William satt framför sjön, alla helt slut efter att ha gått runt Hogwarts minst tre gånger, mest på Stephanies krav.
”Jag vet. Men för att vara ärlig skulle jag njuta av det mer om jag inte var dränkt i svett.” muttrade Luke som fortfarande inte var på sitt bästa humör efter att ha vaknat upp så tidigt.
”Äh, kom igen Luke, så illa är det inte. Förresten har du en sjö precis bredvid dig. Jag puttar gärna i dig om du vill.” svarade Melanie halvt seriöst halvt på skoj. Luke bara himlade med ögonen och fortsatte med att dra upp det perfekta gröna gräset från dess plats. Stephanie småskrattade åt de två och vände sin blick ut mot en brygga som ledde ut mot sjön. Runt sju eller tio elever satt och skrattade åt någonting. Tre tjejer som såg ut att vara lite äldre än Stephanie satt några meter bort från dem och pratade tyst med varandra, och bakom Stephanie, William, Melanie och Luke hade flera elever i deras ålder vattenkrig med extra stora vattenballonger, var de nu fått dem ifrån.

*

När de fyra vännerna bestämde sig för att gå tillbaka till slottet var klockan fyra på eftermiddagen och vattenkriget var slut för länge sedan. William och Luke var dränkta i vatten eftersom de efter en stund bestämde sig för att hoppa in i vattenkriget, vilket gjorde att speciellt Lukes humör höjdes. De hade precis kommit in i slottet när ett högt öronskärande skrik spred sig över korridoren. Stephanie stannade tvärt medan de tre andra fortsatte gå. Skriket fortsatte några sekunder innan det tvärt slutade.
”Stephanie? Kommer du?” Hörde hon Luke säga. Stephanie tittade upp och såg Luke, William och Melanie stå flera meter framför henne, hon hade inte ens märkt att hon stannat, hon märkte också att hennes händer var för hennes öron. Hon tog snabbt ner dem igen medan Luke, William och Melanie tittade förvirrat på henne.
”Eh, ja. Kommer.” svarade Stephanie och började småspringa fram till dem.
”Är du okej? Vad hände?” Melanie tittade med en frågande blick på Stephanie som ryckte på axlarna.
”Inget. Jag antar att jag fick tinnitus för några sekunder bara.” ljög Stephanie. Melanie nickade kort för att visa att hon förstått och William bytte snabbt ämne till deras scheman, och efter bara några minuter var de uppe i sällskapsrummet.
”Jag tror det är bäst om vi byter om till torra kläder.” Påpekade Luke när Stephanie och Melanie gjorde ansatser för att sätta sig i soffan.
”Ja, det är nog bäst. Vi kommer ner snart.” Instämde William och båda två försvann upp i deras sovsal. Stephanie och Melanie började småprata lite om skolan och Stephanies liv i Frankrike, och även om ingen av de ämnena egentligen borde ha påmint Stephanie om vad som hände bara några minuter tidigare i korridoren så ledde allt hon kunde tänka på tillbaks till händelsen. Skriket kom inbillat tillbaks i hennes huvud några gånger, men hon ignorerade det.

När William och Luke kom tillbaks ner med torra kläder satte de sig i fåtöljerna mittemot tjejerna och de fyra började ivrigt prata om allt möjligt, från läxor till det såkallade odjuret i sjön.
”Innan jag dör ska jag gå in i den skogen.” kommenterade Luke plötsligt efter några sekunders tystnad efter en konversation om förbjudna skogen.
”Ja, och om du har tur kanske det blir det sista du gör.” svarade Stephanie ironiskt medan hon uttråkat lekte med en lös tråd i kanten av hennes vita, lite förstora, stickade tröja som hon fått av sin farmor.
”Vad menar du?” frågade Luke och tittade frågande på henne.
”Ja, det är förbjudna skogen. Om du går in kommer du nog troligen inte ut.”
”Men… va…?” frågade Luke förstummat. William suckade högljutt medan Melanie skickade honom en skojar-du-eller-är-du-seriös-blick. Stephanie himlade bara med ögonen åt honom innan hon fäste blicken på något bakom honom och pekade.
”Vad är det där?” frågade hon och Luke vände sig snabbt om samtidigt som Stephanie lade till;
”Åh, juste. Det är bara din dumhet.”
”Käften.” mumlade Luke samtidigt som han kastade en kudde från fåtöljen han satt på, på Stephanie. William och Melanie hade gått tillbaks till någon konversation om deras farmor och någon julgran som ramlat. Men Stephanie lyssnade inte, hon var för upptagen med att kasta tillbaka kudden på Luke.

*

”Oj, klockan är redan halv sex, middagen börjar snart. Det är bäst att vi går.” sa Melanie tillslut när Lukes och Stephanies kuddkrig hade dött ut och nästan alla elever som varit uppe i deras sovsalar hade kommit ner för att gå till stora salen.
”Men det är en halvtimme kvaaar.” gnällde William medan han spred ut sin långa kropp kors och tvärs på fåtöljen han satt på.
”Lika bra att vara där i tid.” svarade Melanie rakt av medan hon irriterat gick fram till honom och tog tag i hans fot och drog ner honom med ett duns på golvet. Hon flyttade sedan blicken till Luke som fnissade som en liten flicka åt sin bästa kompis som surt ställde sig upp och muttrade saker (till troligen Melanie) för sig själv. Men när Luke märkte att Melanie tittade på honom ställde han sig hastigt upp, men lite för hastigt, vilket orsakade att han fällde sig själv så han också plötsligt låg på golvet, och det var Williams tur att fnissa åt honom. Stephanie försökte också att hålla in sitt skratt, vilket gick sådär.
”Äh, kom igen, så går vi och äter.” sa hon när Luke hade ställt sig upp med hjälp av William. De trängde sig försiktigt in i den klungan av elever som kom från alla håll och kanter i korridorerna utanför sällskapsrummet och när Stephanie äntligen var framme vid stora salen var Melanie, Luke och William spårlöst försvunna.
”Toppen.” muttrade hon och försökte hitta några ansikten som hon kände igen från åtminstone Gryffindors bord som nästan var fullsatt, men inga. Jag måste verkligen skaffa fler vänner. Tänkte Stephanie medan hon snabbt vände sig om för att gå tillbaka och försöka leta efter hennes försvunna vänner, men istället krockade hon in i någon vilket orsakade att både Stephanie och den mystiske personen ramlade ner på golvet. Nästa gång blir det Melanies tur att ramla. tänkte Stephanie irriterat medan hon öppnade ögonen som hon av någon anledning stängt genom fallet, och det första hon såg var ett par bruna ögon. Det var först då Stephanie insåg att hon faktiskt låg på personen mitt framför hundratals elever i stora salen. Hon ställde sig snabbt upp och tittade genant ner i golvet medan hon muttrade flera ”förlåt det var inte meningen” efter varandra.
Hon trodde inte någon egentligen hörde henne, men det måste någon ha gjort, för hon hörde bara några sekunder senare en röst framför henne börja prata;
”Äh, det gör ingenting. Jag dämpade ditt fall i varje fall, eller hur? Fast man skulle ju alltid kunna göra golvet här i salen lite mjukare…” Stephanie tittade upp och möttes av ett leende hon nästan inte sätt på hela veckan. George eller Fred (hon var inte helt säker än) stod framför henne och kliade nervöst på nacken medan han log mot henne. Hon log stelt tillbaks samtidigt som hans tvillingbror och Lee plötsligt kom till synes bakom tvillingen som Stephanie gick in i.
”George, kommer du eller inte? Jag vet att du hellre skulle ha stannat uppe i sällskapsrummet och sovit men bara för det behöver du inte gå iväg från oss helt och en sekund senare ligga utslagen på golvet.” Sa - antagligen Fred – och fäste sedan blicken på Stephanie. ”Åh, Stephanie! Det var länge sedan. Var är William, Luke och Melanie? Jag har sett att du är mycket med dem, men de ser inte ut att vara här.” fortsatte Fred innan George hann ge honom en ordentlig comeback.
”Ehm, jag tappade bort dem när vi skulle gå ner hit. Men, hur vet du vad de heter…?” Stephanie märkte då när Fred skulle svara att de fortfarande stod kvar i mitten av salen, där elever fortfarande strömmade in, men med nu jämna mellanrum, och tvillingarna, Lee och Stephanie faktiskt var de enda som stod upp, och innan Fred ens hann börja meningen bröt Lee – som verkade ha märkt samma sak som Stephanie – av honom.
”Hörni, jag tror vi ska sätta oss, middagen börjar snart.”
Utan att någon behövde svara började de gå till några lediga platser i mitten av Gryffindors bord som såklart redan var fyllt med tomma bägare och tallrikar. När de satt sig ner började Fred prata igen.
”Du vet, vi har faktiskt gått i samma årskurs med alla tre av dem och delat sovsal med William och Luke i ungefär två år nu.” flinade han och Stephanie slog mentalt till sig själv för att inte hon kommit på det tidigare, William hade ju till och med berättat det för henne den där gången hon skulle hämta pannkakorna, och hon kom på att det nog var den senaste gången hon faktiskt pratat med tvillingarna och Lee.
”Ja… Ehm, juste. Förlåt.”
”Säg inte förlåt till allting, Steph.” Stephanie tittade förvånat upp på George, senaste gången någon kallat henne Steph var dagen hennes mamma dog. Men ingen verkade märka något, eftersom de alla tre killarna tog för sig av ungefär alla maträtter som helt plötsligt poppat upp på alla tallrikar, och George fortsatte även fast han hade hela munnen full med mat. ”Allting är inte ditt fel.”
”Ja, jag antar det. Förl –” Stephanie stoppade direkt sig själv i meningen när George gav henne en menande blick . ”- Det var inget.”
Hon tog för sig av allt som såg gott ut på bordet och började äta samtidigt som hon hörde en väldigt välbekant röst ropa hennes namn. Stephanie tittade upp och såg att Melanie var på väg mot dem. Hon vinkade glatt och öppnade munnen för att säga något mer men avbröts när hon halkade på någonting en någon elev hade spillt och landade rakt på rumpan vilket drog till sig skratt lite här och var, men mest från Luke och William, som Stephanie nu såg sitta bara några meter bort från henne.
Jag hade rätt, det var visst Melanie som var näst på tur.
__________________________

Om ni har lust att slösa någon minut från era liv får ni gärna skriva vad ni gillade och vad ni gillade mindre i det här kapitlet ^^ ♥

Du är jätteduktig på att skriva,Cindy!
Älskar din FF!

Gillar: ALLT
Gillar mindre: ATT DET TOG SLUT
Seriously, jag älskar det. Såå bra, man liksom sugs in och gaah
Jag vill ha mer. Nu plz. Gaah.
Strange kommentar i know but thats how i feel efter ditt kapitel, strange och fylld av FEEELS ♥

Jag bevakar Du är grym Jag älskar allt med det här

SUPERMEGAAWESOMEBRA!!!!!!!
Och det var inte en enda dålig sak med hela kapitlet och... GAAAAAAAH!!!!!
(Sorry för alla STORA BOKSTÄVER!!!!! Det är bara det att du skriver så SUPERMEGAAWESOMEBRA!!!!! )
MEEEER!!!!! ♥

DU SKRIVER SKITBRA MEEEEEEEEEEEEEEER!