5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Åh vad bra, I love it ♥

Underbartawsome!

Jag lär ju följa den här lika klart som solen skiner på dagen när det inte finns några moln.

Nu känner jag mig lika sepe som Savannah... X_X ♥

Jag är död.
Så bra.
Så SJUKT bra.
♥

*McDonald's signaturmelodi* I'm lovin' it.

Tack så jättemycket hörni!

---

September 17

För första gången sedan Albus, Rose och jag blivit insorterade i vårt elevhem var jag glad att Scorpius inte gick i Gryffindor med oss. Det räckte att vi sågs fyra lektioner i veckan, för att inte tala om Albus inte så diskreta försök att få Rose och honom att "råka" springa in i varandra. Varje gång Rose fick syn på honom sjönk hennes humör som en sten och hon kunde gå i taket för minsta lilla sak.

Som en omkullvält kittel till exempel... Förlåt mig för att jag är klumpig och just råkade höra några tjejer snacka om hur James varit - och jag citerar - "all over Lisa McCartney" i årskursen över oss. Jag menar, hallå!

Om det inte varit för Scorpius närvaro hade Rose hållit med mig om hur fruktansvärt fel James och Lisa var för varandra. Lisa, med sina gigantiska bröst och långa, lockiga hår, var alldeles för... för...

Jag suckade uppgivet. Vem försökte jag lura egentligen, förutom mig själv? Lisa var erfaren och sjutton - till skillnad från mig - och hon var sexig. Inte platt och inte kort och formlös. Hon hade höfter och rumpa och hennes läppar var stora och fylliga. Vilken kille skulle inte vara "all over" henne?

"Hallå? Tänker du stå där som ett fån eller hjälpa mig få bort den här sörjan från min skolklädnad?" snäste Rose och gestikulerade mot den gröna vätskan jag råkat spilla ut över hela hennes knä och som vi nu försökte torka bort inne på tjejernas toalett.

Jag motstod frestelsen att snäsa något tillbaka och påminde mig själv om orsaken till Roses humör, även om hon verkligen inte borde låta det gå ut över mig, som faktiskt inte gjort något fel, med vilje i alla fall. Istället halade jag fram min stav med vilken jag lyckades få bort det värsta. Resten fick vi torka upp med pappershanddukar.

När Rose såg någorlunda acceptabel ut igen - hennes ord, inte mina - kunde vi äntligen lämna toaletten och ge oss av mot Stora Salen för att äta lunch. Jag var vrålhungrig, som vanligt.

"Att Albus inte bara ger upp någon gång", sade Rose medan vi gick mot ingången där Albus skulle vänta på oss. "Jag menar, han är inte så värst bra på att dölja att han fortfarande försöker få mig att ändra mig."

Hon nämnde inte Scorpius som vanligt. Sedan vi kommit tillbaka till Hogwarts hade hon inte nämnt han vid namn en enda gång. Jag sade inget om det, utav rädsla att göra henne på ännu sämre humör. Det var dagar som dessa som jag drömde mig bort till en värld där James var "all over" mig och det var han som gick vid min sida, glad och bekymmerslös - till skillnad från kusinen som jag var fast med som verkade ha en ständig dementor svävandes ovanför huvudet. Vart hon än gick, om Scorpius varit inblandad, sögs all glädje ur hennes omgivning. Ibland undrade jag om hon kanske inte blivit till en dementor hon själv. Påminn mig om att aldrig fylle-kyssa henne.

"Grattis, Wood!" hörde jag plötsligt någon ropa när vi höll på att gå ner för trappan till entré hallen.

Jag såg mig oförstående omkring och såg att en stor grupp som främst bestod av Gryffindorare samlats framme vid anslagstavlan. Ryan Smith, bland några andra som såg allt från ledsna till mordlystna ut, stod vänd åt mitt håll och såg upp på mig och jag förstod att det var han som ropat.

"Grattis till vad?" undrade jag oförstående när jag kommit ner för trappan och närmat mig Ryan. Jag rynkade pannan när jag såg listan med namnen och rubriken i rött och guld som löd "uttagningsresultat, Gryffindors Quidditchlag".

"Du blev slagman, du kom med i laget", sade han och log brett så att hans raka, kritvita sänder syntes.

"Åh", var allt jag fick fram.

Å ena sidan var jag glad att jag kunde sätta min plan i verket, men å andra sidan insåg jag i det ögonblicket att jag nu hade en fasans massa svettiga träningspass och tidiga morgonar att se fram emot. För att inte tala om matcherna. Det knöt sig i magen.

"Hur är det? Är du inte glad?" undrade Ryan och såg lite orolig ut.

Jag harklade mig och sken upp i ett leende. "Självklart! Bara lite chockad att jag kom med..." Jag tvekade lite men lade sedan till, "James verkade inte så imponerad av min uttagning när jag kom ner."

"Äh", sade Ryan och viftade med handen. "James är inte den som överöser folk med komplimanger men om du lovar att inte säga att det var jag som sa det så sa han faktiskt att han först trodde att du var där som ett skämt men blev positivt överraskad." Han blinkade med ena ögat. "Du lyckades finta mig i alla fall, så det måste ju betyda något."

Jag lyssnade inte längre. Allt jag hört var vad James hade sagt - han hade blivit positivt överraskad. Positivt överraskad. Det måste ju betyda något, eller?

Med ett leende och ett "vi hörs" till Ryan vände jag mig om - överlycklig - och såg mig om efter Rose och Albus som jag helt glömt bort. Jag fick precis se Rose slänga upp händerna i luften och storma iväg och min blick behövde inte leta länge förrän den fann orsaken till hennes utbrott. Bredvid Albus, eller ja nästan bakom som han försökt gömma honom, stod Scorpius - blond, bredaxlad, blek och med ögonen fixerade på Roses retirerande rygg. Han såg så ledsen ut att jag nästan bröt kodexen och gick över och kramade om honom. Ärligt talat såg han ut som en lost puppy.

Min mage kurrade och jag såg åt det håll Rose försvunnit och sedan till Stora Salen som bara var någon meter ur mitt räckhåll. Det rätta vore att gå efter henne, men det enda som väntade då var en missriktad utskällning och sådana hade jag redan haft min beskärda del av så att det räckte en livstid.

I ett svagt ögonblick - jag skyller på min tomma mage - styrde jag stegen mot Stora Salen.

Guess what, ny läsare till er tjänst.
Adnil-Klubben Pling(Jag) kommer nog dyka upp med korta men peppande - eller, vi låtsas att de är peppande, jag fokuserar mer på läsandet - kommentarer
Btw, mer. Nu.
// A-K P

Jättebrabäst!

Åh jättebra love it ♥ Grattis Sav till quidditchlaget ^^

Omg omg omg... Jag älskaaaaaaaaaar det här!

Tack igen hörni! Kul att ni fortsätter läsa tänkte bara nämna att jag bytt ut MILES mot RYAN, störde mig så mycket på hans namn haha... Hoppas det inte gör allt för mycket!

---

September 18

Svettig och flämtandes efter andan som en och en annan soffpotatis slängde jag mig raklång på marken vid änden av Quidditch planen. Gräset var fuktigt men det kunde det få vara, jag var ändå helt genomblöt av svett så vad gjorde det för skillnad?

Jag grimaserade illa åt mig själv. Uh, vidrigt.

Första träningen med laget hade varit rena tortyren. Under all den där så-snygg-att-jag-dör ytan fanns det nog en liten sadist i James ändå. Och jag menar, sedan när började träningspassen redan dagen efter listan blivit uppsatt?

Jag satte mig mödosamt upp. Under passet hade jag kommit underfund med två saker. Ett, hur otroligt - och jag kan inte poängtera detta nog - dålig min kondition hade blivit och två, hur oerhört svårt det var att se sexig ut när man tvingades springa trots mjölksyra i benen och svett som rann ner för ens ansikte - och då pratar vi hinkvis. James tog verkligen sin coaching på dödligt allvar. Jag menar, han kunde likväl ha stått där med en piska i handen. Varför vi var tvungna att springa tio varv runt den enormt stora planen kunde jag för mitt liv inte förstå. Vad var meningen med det när vi ändå bara satt på kvastar under spelets gång? En bra kondition kunde väl inte vara avgörande då? Det verkade James tycka i alla fall, för han var inte nådig när det gällde löpningen. Ärligt talat hade han inte varit nådig när det gällde något annat under passet i heller.

"Bra jobbat allihopa, vi ses imorgon samma tid", sade James och slog ihop med händerna varefter han försvann bort mot omklädningsrummen.

Jag följde drömmande honom med blicken när han försvann ur synhåll.

"Jag var helt död mitt första träningspass också, James kan va rätt tuff när han vill, speciellt såhär i början, det är hans sätt att sålla ut de som inte pallar trycket", sade plötsligt en mörk, stadig röst ovanför mig.

Jag såg upp och fick se blonda Ryan stå där, svettig och med ett snett leende på läpparna. Han sträckte ner en hand mot mig. "Behöver du hjälp?"

Eftersom jag tvivlade på att jag någonsin skulle lyckas ta mig upp på egen hand fattade jag hans hand och han drog upp mig på fötter med ett ryck. Jag flämtade till och plötsligt stod jag så nära Ryan att våra kroppar nuddade vid varandra.

"Er, tack", mumlade jag och tog snabbt ett steg tillbaka.

Ryan verkade inte ha lagt märke till något, utan ryckte bara på axlarna. "Inga problem. Hade du tänkt duscha på skolan eller här ute?" undrade han med en nick mot tältet som stod vid sidan om planen och som verkligen inte såg ut att rymma två stora omklädningsrum, inklusive duschar.

Jag torkade svetten ur pannan med ärmen på träningströjan. "Jag går nog direkt till sovsalen och duschar där. Jag har inte med mig några andra kläder eller någon handduk ut hit, så", sade jag.

Ryan sken upp. "Då är vi två, vi kan ha följe", sade han och började gå uppåt slottet.

Det var något med hur Ryan alltid var så glad och framåt och bekymmerslös som gjorde att jag gillade honom. Han var schysst, riktigt schysst. Jag satte av efter honom. "Konstigt att vi aldrig pratat tidigare, jag menar vi går ju ändå i samma elevhem, även om det är i olika årskurser", småpratade jag medan vi gick.

Ryan ryckte på axlarna. "Tja, ärligt talat så har jag alltid vetat vem du varit men aldrig haft någon anledning att prata med dig", sade han.

Vi hade precis nått slottet när ett gäng Ravenclaware iklädda sina blå och bronsfärgade Quidditch klädnader passerade oss.

"Är det här något sorts skämt?" hörde jag en högdragen röst säga varefter gänget kom till ett stopp bredvid oss.

Ryan och jag stannade också och han såg förvirrat åt deras håll. Jag behövde inte kolla dit för att veta vem det var som uttalat sig och vem denne uttalat sig om. Om du gissade ett, Mackenzie två, jag så hade du helt rätt. Grattis.

Jag tog ett djupt andetag och vände mig mot Mackenzie som stod med ena handen på höften och ögonbrynen höjda. "Vad?" sade jag i en suck.

Mackenzie gestikulerade åt min klädnad. "Sen när är du med i Gryffindors Quidditch lag, fanns det så få sökande i år eller?" Några tjejer som stod bakom Mackenzie flinade.

Jag andades in luft på väg att snäsa något tillbaka när Ryan sade, "Savannah är en av de smartaste, mest begåvade slagmännen jag sett och vi är lyckligt lottade som har henne i vårt lag, så du får se upp Simons, för vi kommer sopa banan med er i år."

Alla var så chockade av Ryans uttalande att ingen sade något på en lång stund. Jag var främst chockad över att se en annan sida av honom än den glada och lättsamma personen jag tidigare sett, men också för att han försvarat mig sådär. Vi var inte ens vänner egentligen, vi kände knappt varandra. Skulle jag ha gjort detsamma om rollerna var ombytta? Antagligen inte.

Mackenzie verkade äntligen ha vaknat ur sitt stånd av chock och log sarkastiskt. "Menar du inte slagkvinnor, Ryan?" sade hon och hon och de andra bröt ut i skratt varefter de vände och satte av mot Quidditch planen igen.

Argt knöt jag nävarna vid sidorna. Ryan skakade på huvudet samtidigt som han såg efter Mackenzie. "Hur känner du henne?" undrade han.

Jag suckade. "Hon är min styvsyster", muttrade jag.

Ryan såg på mig och höjde på ögonbrynen. "Där ser man", sade han men sade sedan inget mer om det vilket jag var tacksam för. Vi fortsatte in i slottet och upp mot den Tjocka Damens porträtt.