Vem fan är Jenna Sheehan?

FANTASTISK!!!

Kapitel fem: Ta kontakt

Jag, Vicky, Zev, Lyx och Jason stod och pratade på skolgården. Bara en bit ifrån stod Antonio och hans klasskompisar. Alla var upptagna med att prata, men Antonio såg ifrån sina vänner och tittade rakt på mig. Jag tittade bort. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske var det för att jag var rädd för att bli upptäckt med att stirra på honom, men hur kunde jag låta bli? Antonio var förmodligen den snyggaste kille jag någonsin sett, och någonsin skulle se också för den delen. Hur skulle jag kunna låta bli att stirra? Han hade sett tillbaka. Det måste betyda någonting.
"Jen?", frågade Jason. Jag kunde upptäcka en viss svartsjuk ton i hans röst. "Vad tycker du?"
"Det låter bra", svarade jag frånvarande.
"Hon vet inte vad hon svarar på, eller hur?", sade Lyx roat till de andra, men varken Zev eller Jason såg särskilt glada ut.
"Hon var väl upptagen." Vicky såg mätande på Antonio. "Och jag förstår henne. Han är snygg." Jag blev alldeles röd i ansiktet. Jag hatade att jag alltid rodnade så mycket. Innan jag eller någon annan hann tillägga någonting kände jag en hård knuff i ryggen från Vickys håll som flyttade mig rakt mot Antonio.

Jag försökte stoppa det, för jag kände hur jag var på väg rakt mot Antonio, och jag visste hur ont det skulle göra för oss båda om vi föll på kullerstenen vi stod på. Som tur var hann Antonio fånga mig innan vi skulle ha fallit. Rakt i hans famn var jag, och när jag mötte hans blick kunde jag inte flytta på mig. Jag stod bara där och såg in i Antonios mörka ögon med hans händer om mina handleder så att vi inte skulle falla.
"Tack", sade jag tyst och kände rodnaden komma igen.
"Det är lugnt", svarade han och släppte mina handleder. Jag såg tillbaka på mina vänner. Lyx såg förebrående på Vicky för att hon puttat på mig, Jason och Zev såg på något mycket intressant på Zevs ljusblå conversesko och Vicky såg på mig och Antonio med ett intresse som en fotbollsfantast under ett världsmästerskap. Antonio räckte fram sin högerhand mot mig och jag tog den.
"Antonio De Luca."
"Jenna Sheehan", svarade jag. Det kändes som att namnet inte tillhörde mig, som att det inte hade något med mig att göra. Jag var ingen Jenna, och jag kände definitivt inte att jag ville heta Sheehan. Antonios namn var ju åtminstone intressant.
"Irländare, eller hur?"
"Ja", svarade jag tyst, som om jag hoppades att det inte skulle höras. Antonio släppte min hand. Jag insåg att vi skakat hand lite för länge.
"Vi ses snart igen, Jenna Sheehan", sade han och gav mig det där leendet jag inte kunde motstå. "Håll dig stadig tills dess."
Jag skrattade lite nervöst. "Visst", svarade jag i brist på något intressant att säga. "Vi ses."

Jag gick tillbaka till mina vänner, som stirrade på mig (åtminstone Lyx och Vicky).
"Det där var faktiskt inte snällt, Viks", sade Lyx och skrapade med foten mot kullerstenen. "Tänk om Jen hade trillat och slagit sig."
"Men nu gjorde hon ju inte det, eller hur?", sade Vicky. "Istället fick hon chansen att träffa sin drömprins, och allt var min förtjänst." De käbblade hela vägen tillbaka upp till slottet, men jag lyssnade inte. Istället kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var att se Antonios ögon så där nära mina. Hur det var att känna hans andetag i mitt ansikte och se hans leende.

När vi väl kom tillbaka till slottet rusade Jason iväg eftersom han skulle träna med gobbstenslaget och Vicky gick till biblioteket för att plugga. Eftersom det var lördag hade vi inga lektioner idag, och det var tur. Jag skulle ha haft svårt att koncentrera mig om det hade varit så. Det var inte förrän sent på kvällen, efter middagen, jag såg Jason och Vicky igen. De kom in samtidigt och var båda mycket trötta. Jason hade tränat hela eftermiddagen inför uttagningarna till Hogwarts gobbstenslag som han haft på eftermiddagen. Varje elevhem hade ett eget lag, men bara de bästa kvalificerade sig till Hogwartslaget. Jason ville bli en av dem. Vicky hade pluggat till ett prov vi skulle ha om några månader. Hon var verkligen tidigt ute med allt det där. Vicky och Jason gick direkt till sängs, men vi andra satt kvar en liten stund till.

Jag, Zev och Lyx pratade om allt möjligt den natten. Om Jasons chanser att bli med i Hogwartslaget, om quidditch och Antonio. Till sist hade vi pratat så länge att alla andra försvunnit. Det var bara vi kvar och vi hade inte ens märkt det. Zev ställde sig upp och sträckte på sig med en gäspning.
"Jag är faktiskt riktigt trött", sade han hest. "Vi kanske borde.." Zevs röst avbröts av ljudet som hördes när porträttet öppnades. In kom en man som stank av sprit. Hans kläder var söndriga och han verkade förvirrad. Sedan såg han Zev.
"Zevilius."
Zev backade. Jag ställde mig upp. Det här var en man som inte skulle vara här, och enligt Zevs blick, inte borde ha något med Zev att göra heller. Mannen gick närmare Zev och försökte krama honom.
"Du ska inte vara här", sade Lyx. "Ut." Mannen tog fram en kniv ur sin ficka. Jag stod som lamslagen en stund innan jag bestämde mig för att göra något. Jag en vas som stod på spiselkransen och utan att tveka slog jag den mot mannens huvud. Jag vet att det kanske var överdrivet och lite väl våldsamt gjort, men jag var rädd att han skulle knivhugga Zev om jag lät bli. Vasen krossades med ett ljud som säkert väckte alla i uppehållsrummet, och mannen föll ner, medvetslös.
"Usch. Vem är han?", frågade jag en aning chockat. Zev hade tårar i ögonen när han mötte min blick.
"Han är vår pappa." Lyx såg upp och nickade bekräftande. Jag visste genast att det var sant. Den här mannen var pappa till Lyx och Zev, och jag hade just slagit honom medvetslös.

jättebra

SUPERBRA!

Under tiden som jag har skrivit denna har jag bestämt (då efterfrågan inte varit sådär jättestor) att jag ska avsluta denna fanfiction här, och istället påbörja en ny. Jag kommer att tagga er, mina kära hängivna läsare i nästa tråd.