Mörkrets tid!

Japp det kan du vara om du vill ^^
Wii vad bra för då kan vi börja snart ^^

Namn: Saergoth Marnkay
Ålder: Saergoth ser ut att vara runt 30.
Kön: Manligt eller han ser ut som att vara det.
Utseende:

(Minus alvöronen.)
Han är rätt lång och bär alltid ett underligt halssmycke som ser ut som en ihopsmält järnklump egentligen.
Familj: Saergoth har väl inte direkt någon familj, och om han har det så bryr han sig faktiskt inte direkt mycket om familjer. Fast det spelar ingen större roll för honom.
Ras (Det vill säga Demon, eller människa) : Demon.
Bakgrund: Saergoth har levt ett helt liv genom att kontrollera människor. Han har allmänt använt människor hela livet och har förstört alltför många liv för sitt eget bästa i det här fallet. Han tog sig in i adeln för skojs skull och tog över en adelmans plats när originalet sakta men säkert försvann in i mörkret på grund av Saergoth. Saergoth själv anser sig själv som en välgörare, och har alltid gjort, han ger folk ett val de inte nödvändigtvis behöver välja och visar dem en annan väg. Vem skulle vara ond och illvillig för att ge någon valmöjligheter?
Personlighet: Rollas fram...
Eventuella vapen: Saergoth använder svärd och dolkar. Trots att han inte är direkt förtjust i att själv behöva strida.
Övrigt: Rollas fram...

Då börjar jag nu wiii

Människorna runt henne passerade henne utan att ens se på henne, det var som om hon inte existerade, hon var inte en av dem. Talitha var förvånad över all ondska som fanns i världen, innanför klostermurarna hade hon varit säker, det hade varit en skyddad världen, en värld av glädje, gemenskap och kärlek. Här ute var världen kall, hård och ensam. Hon tittade upp på människorna som passerade henne och höll tålmodigt fram händerna, hon hoppades att herren snart skulle sända henne en vänlig själ som var villig att hjälpa henne. Hon tittade upp när en ung man la några mynt i hennes händer.
"Gud välsigne er" sa hon och log svagt emot mannen som nickade och försvann in bland mängden. Talitha tittade upp emot himlen och bad en tyst bön och tackade herren. Hon visste att herren hade låtit henne överleva av en anledning, att hon hade fått utstå Bacarras gryma behandling för att göra henne starkare och hon tackade herren för det. Hon var inte säker på vilken väg hon skulle vandra nu, hon var vilsen på mer än ett sätt. Både geografiskt och till sinnet. Hon ville ha hämnd på Bacarra, men hon visste att det var fel. Talitha la ner pengarna i en pung hon bar innanför det som fanns kvar av hennes klädnad och tog fram bibeln för att be.

(Kör vi ordningen Cara, Oscar, Tessan, Alex som mallarna? Enklast så kanske ^^ )

Demandred hade tagit sig till en stad där han inte kände sig speciellt hemma, många människor undvek honom där han gick och han misstänkte att skuggan hade något med saken att göra; folk misstog den ofta för något som inte var mänskligt. Efter en stunds vandring tog han sig nedför ytterligare en gata, lukten av avföring och smutsigt vatten tog sig upp genom hans näsborrar; lukten av stad. I vanliga fall levde han i de finare kvarteren så även om han inte var ovan vid dessa lukter så ogillade han den starkt. Efter inte en speciellt lång stund såg han en ung kvinna få pengar av en herre som sedan försvann och snart därefter hade kvinnan tagit upp en bok; en bok med religiöst ursprung. Försiktigt närmade han sig henne och med ett vänligt leende sträckte han fram ett guldmynt.
"Jag såg att damen var i behov av pengar. Det här kan bli ditt om du visar mig vägen till ett acceptabelt världshus; om damen vill kan jag även betala hennes husrum för natten.", Sade han vänligt och synade henne från topp till tå. Det smärtade honom att kvinnan behövde ha kontakt med honom, speciellt med tanke på hans tillstånd, då hon var religiös och dessutom såg hon inte ut att ha haft det så roligt det senaste. Det smärtade honom.

Elvina satte flöjten till sina läppar och med ett par spelande ögon såg hon sig om på folket. Kanske kunde hon lura av någon pengar? Hon behövde det nu, mat var något som var livsnödvändigt och det hade blivit knapert om det nu på senaste tiden. Att leva på gatan hade sitt pris sin förmåga att vara snabb hänt dolde hon men flöjten kunde ge henne ärligt förtjänta pengar sådant man inte blev tagen av vakten för.
En spröd ton kom och människorna runt henne stannade upp, trots hennes påtagliga fattigdom, den enkla och smutsiga klänningen och allt såg de henne. Kanske skulle de vara vänliga att ge henne pengar frivilligt med? tänkte hon och en melodi sipprade fram lätt och ledigt, men med en intagande och sorgsen melodi, Elvina var duktig att spela på folks känslor, och sessa hade hon inget till övers för.

Saergoth har ovanligt nog tagit sig ut på gatorna i staden han lever i. Nästan ännu ovanligare är att Saergoth rör sig ensam utan sitt sedvanliga följe av två till tre män. Den långe mannen se faktiskt inte alltför annorlunda ut. Han smälter in på grund av sina mörka kläder. Saergoth behöver kanske inte vara rädd för varken tjuvar eller banditer men det är onödigt att dra till sig för mycket uppmärksamhet när Saergoth inte är ute efter något sådant. Saergoth lägger märke till en melodi, han kan inte sätta fingret på vilket instrument. Fast han är inte alls musikaliskt lagd, eller ens musikalisk i sig så det är faktiskt inte speciellt ovanligt. Saergoth går ändå mot ljudet och tack vare sin längd så kan han se över folket och får syn på en flöjtspelande yngre kvinna. Musiken är fin, men Saergoth bryr sig inte speciellt mycket om någonting, så att den minimala tankekommentaren han just fällt betyder mycket mer än vad man kan tro.

Talitha avbröt sin bön när en skugga föll över henne. Hon tittade upp och såg en herre stå där. Hon log ett svagt leende emot mannen, att le emot folk kunde aldrig skada. Hon hade lärt sig att vara artig.
"Jag är inte allt för välbekant med staden, herrn, men jag tror jag kan finna ett världshus åt er" sa hon och reste sig långsamt upp. Hon var van att spendera många timmar på knäna, inte bara för att hon brukade be utan också för att hon hade städat kyrkans golv ett flertal gånger.
"Det vore ytterst vänligt av er, men det går inte för sig att herrn lägger pengar på mig. Vi finns trotts allt till för att hjälpa varandra och tjäna herren, vår frälsare i himlen" sa hon och log emot honom. Hon stoppade undan bibeln och rättade till det som fanns kvar av skruden. Hon kände en underligg kyla ifrån mannen, men hon var inte säker på vart den kom ifrån.
"Om herrn vill vara så vänlig och följa efter mig, så skall vi finna ett fint boende åt honom" sa hon och började gå ner för gatan och bort emot stadens renare kvarter, det var en del där hon inte brukade röra sig då hon inte ansåg sig vara tillräckligt fin. Sedan skrämde människorna där henne, de i de fattiga kvarteren kunde vara kalla och av ondo, men de i de finare kvarteren var värre. De ansåg sig vara finare än alla andra, trotts att alla var lika mycket värda i herren ögon.

Kvinnan var väldigt artigt och belevad, nästan lite för snäll. Demandred tittade lite vaksamt på henne när han reste sig upp men intalade sig snart att det bara var han som var paranoid; oavsett så var det han som var monstret bland människorna som fanns här. Mycket snart bad hon honom att följa henne, något han gjorde mycket kvickt för att inte tappa bort kvinnan. Det vimlade av människor på gatorna vilket ökade den risken något ofantligt, när de hade gått en stund tog han återigen till orda.
"Hittar ni ett bra världshus så insisterar jag på att ni får ett rum för natten i alla fall. Det är inte många som hjälper män som mig nu för tiden.", Sade han vänligt, i förhoppning om att hon skulle ta emot hans hjälp. Han hade gjort fel tidigare i livet och nu ville han gärna ställa det till rätta, innan det var försent. För varje natt som gick kändes det som att han föll längre ned i mörkret, kunde denna religiösa kvinna vara hans räddning? Även om det skulle förvåna honom så var det ett hopp han inte var villig att släppa i första taget.
"Herren skulle säkerligen vilja att ni tog emot hans hjälp när den sänds i formen av en man.", Sade Demandred och även om hans egna ord äcklade honom, då han var den han var, höll han en mycket god min i förhoppningen om att kvinnan skulle ta emot hans hjälp.

Elvina synade människorna och hennes blick mörknande allt mer. De kunde lyssna de kräken men skänka en slant till en stackars fattig flöjtspelerska det kunde de inte. De fina människorna höll allt hårt om sina slantar skenheliga var vad de var då de kunde gå till kyrkan och be och skänka pengar för att deras själar skulle vara rena och prästernas magar allt större. Men här där de behövdes kom de inte.
Elvina ansåg sig därför med all rätt få göra det hon nu gjorde. Blicken lät flyga över folkmassorna men inget ovanligt bara bönder som var här för att sälja varor och fint herrskap med tjocka pengapungar. En man ovanligt lång och mörk passerade men ingen hon lade speciell vikt vid. Flöjtens spelande fortsatte då hon gick runt i publiken och ett och ett annat slank ner i hennes kjolfickor.