Kampen om Estwor. (prs)

Valentina ser oförstående på vad som händer nere på marken. Det tar henne två sekunder innan hon kommer på att hon måste reagera, men vad kan hon göra tio meter upp i trädet? Vad är det för odjur som attackerar Ana? Vart är hon ens?

Hon kommer på att hon har ett äpple i sin väska, om hon lyckas träffa odjurets huvud kanske hon kan distrahera det tillräckligt länge för att Ana ska kunna komma bort från den. Hon gräver snabbt runt i sin väska och får tag i äpplet. Hon sylar iväg det genom luften och träffar odjuret strax under örat så att det vänder sitt huvud och ryter mot henne. Dess sylvassa tänder får blodet att isa sig i hennes ådror och hennes ansikte blir blekt.

"Vad är det här för plats? Vart sjutton är jag?!" tänker hon medan hon känner att hennes syn blir lite suddig av chocken från att se odjurets groteska ansikte.

Ana kände hur bestens andedräkt inte längre befann sig emot hennes hals och sakta kikade hon fram mellan sina ihopknipna ögon. Dess ansikte, dess gap var riktad uppåt emot Valentina tillsammans med dess uppmärksamhet men trotts det var dess klor fortfarande djupt begravna i Anas arm och hon kände hur blodet strömmade ut genom de djupa såren.

Över ljudet av besten kunde Ana utskilja ett annat, en häst oskodda hovar emot den mjuka marken. Ana vred huvudet bakåt även om det innebar att blotta sin hals mer för besten och såg en något tanig häst komma i full galopp emot dem. Ana ville skrika åt Valentina att hålla sig stilla, hon ville försöka varna henne för faran men hon kunde inte göra det utan att låta vem det än var som hästens ryttare veta att Valentina befann sig där uppe.

Med ett mjukt thood föll besten av henne och Ana försökte snabbt komma upp på fötter.
”Vem är Ni som befinner er här på kungens mark?” hördes en stark och ståtlig röst ifrån ryttaren.
Ana kände igen den men ändå inte. Ryttaren bar kungens symbol på det pansarbeklädda bröstet men något stämde inte, vad kunde Ana inte säga. Hon drog ena handen över det djupa rivmärkena i armen och den färgades snabbt röd utav de mörka blodet. Ana kände hur hennes huvud började snurra något, hon hade aldrig varit så förtjust i blod.
”Ana”, hörde hon sedan samma röst men med ett helt annat tonläge.
Ana försökte koncentrera sin blick på ryttaren som hade fört bort huvan ifrån ansiktet som nu var blottat men Anas blick hade blivit suddig.
”Leon”, sade hon frågande men i nästa stund kände hon hur mörkret tog över och allt blev svart.

Valentina ser ryttaren komma farande på en häst i full galopp. Han svingar sitt svärd och träffar besten rakt i ryggen. Den faller mot marken, bort från Ana. Hon vill skrika men hon vet inte vem riddaren är, kanske borde hon vara tyst ifall att han är, vad? Ond? "Jag vet inte ens vart jag är? finns det onda och goda här? Vart sjutton är jag?!" tänker hon och kryper ihop uppe i trädkronan.

Hon kan se att Ana är skadad, hon förösker hålla tryck på såret i sin arm men henens blod sipprar genom fingrarna. Valentina ser på med skräck i sin blick. Ana pratar med riddaren men hon kan inte höra vad de säger, men innan hon hunnit fundera på det så kan hon se Ana falla till marken. Det vrider sig i hennes mage och hon vet inte vad hon ska göra. "Borde jag klättra ner från trädet? Eller ska jag stanna kvar här? Jag vet inte..." tänker hon.

Hon kan se riddaren böja sig över Ana på marken, han smeker bort något från hennes ansikte tror hon. Men hon kan inte vara säker, hon är så högt upp att allt under henne blir suddigt och litet.

Ana hostade och hostade åter igen. Med ett ryck satte hon sig upp och kände hur vätskan som tvingats ned i hennes strupe tagit fel väg. Ana hostade igen. Innan hon började ta in intrycken runtomkring henne. Hon befann sig fortfarande på samma plats även om det tänds en liten lägereld intill henne och hon låg emot trädet. Trädet! Valentina.
Ana lät sin blick fara upp emot kronan. Hon hoppades innerligt att inte något hemskt hade hänt men så distraherades hon av mannen i rustningen. Ett enda ögonkast på hans ansikte och hon visste vem han var. Han hade åldrats mycket de senaste åren. Det korta skägget hade små stänk av grått i sig precis som håret som båda en gång varit svart som natten.
”Vad hände?” frågade mannen ivrigt och grabbade tag i Anas axlar som om han ville skaka om henne ordentligt men Ana skakade endast på huvudet.
De hade ett större problem. Hur skulle de få ner Valentina?
Inte förrän då märkte Ana att hennes arm var bandagerad med ett skitigt bandage och bara några meter ifrån henne såg hon sitt egna blod färga marken. En kall kår gick igenom hennes kropp.
”Har du något rep?” frågade Ana Leon och kastade ännu en blick upp i trädet.
Ana var glad att hon var hemma igen.

Valentina ser på medan Ana ligger på marken, det börjar bli kallt och solen är påväg ner. Hon kryper ihop i trädkronan, försöker hålla kvar så mycket som möjligt av värmen. Egentligen kanske det inte är kallt, det kan vara chocken som får henne att frysa. Hon ser på medan riddaren lägger om såret på Anas arm, sedan gör han upp en lägereld. "Det ser skönt ut..." Tänker hon medan hon ser på flammorna.

Efter ett tag somnar hon uppe i trädet, hennes huvud fyllt av tankar om vart hon är, vad som händer, hur hon kommer hem, hur hon ska komma ner från trädet, vem riddaren är, jur. Det är med Ana...