Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

(Hahah lämnade honom på sitt rum )

Jag skrattar så att jag kiknar..
- Ni gör mig lycklig kära vänner, jag tror aldrig jag skrattat såhär i hela mitt liv! flåsar jag och försöker andas. Direkt kommer ett nytt skrattanfall och jag kan nästan svära på att till och med mina smilgropar gör ont, såsom magen och munnen. Att skratta kan verkligen vara utmattande.

"Alltså... Skämtar han med mig, eller?" fräser Lukas och pressar dolken så att det går hål i Longs hud.
"Håller du honom ordentligt?" undrar jag.
"Ja, på det viset som inte ens du kan komma loss på."
"Fy, bövelen, han är körd", säger jag. Det rycker till i Lukas mungipor.
"Vad ska jag göra?" undrar han.
"Hugg ena fingret av honom, han lär ju knappast behöva det. Lillfingret på vänster hand. Ingen större sak. Jag kan inte avrätta honom här inne, det blir för blodigt. Men när de kommer förbi med kaffet ber jag dem göra i ordning avrättningen."
"Är du säker?"
"Jag? Jag har velat döda honom sedan första ordet. Är du säker på att du vill förlora ena fingret och sedan livet, herr Long?" undrar jag leende och griper tag i svärdet. Jag går fram mot honom, men sätter mig på skrivbordets kant istället. Det är mycket bekvämare än den förbaskade trästolen. Jag tog sönder min förra, så det är så jag får lida. Med en hård stol med en alldeles för lång stolrygg.

Jag flämtar efter luft.
- Ja! Ta mig till andra sidan, bara ni fortsätter såhär, jag ber er, jag har aldrig varit såhär lycklig! Skrattar jag när jag fått luft i lungorna.

- Först får jag före detta befälhavaren för armén att spöa mig och nu blir jag avrättad på en mycket rolig prinsessas order! Jag tror att jag går och dör med detsamma! Fortsätter jag och skrattar än mer.

Jag suckar. "Han är galen, va?"
"Japp", svarar Lukas.
"Bortom räddning?"
"Ja."
"Patetisk?"
"Ja", fortsätter han svara.
"Vi ska väl inte ens oroa dödsgudinnan med honom så länge vi inte vill hamna i helvetet?" undrar jag.
"Nej."
"Slå honom medvetslös och kontakta någon. Se ifall han har någon familj vi kan straffa. Hans far borde ha kommit i hans ställe, så leta upp honom. Och, ifall jag inte minns det fel, har han en lillebror. Hitta honom. Vi ska se till att han tittar på medan vi skär av honom fingrarna."
"Jag ser att du har läst på", skrattar Lukas.
"Ja, men det stod för tusan inget om att han var från vettet", medger jag.

Jag skrattar lätt.
- JA! VILKEN BRA IDÉ ATT LÅTA SIMON TITTA PÅ! HAN KOMMER BAJSA PÅ SIG! Flinar jag.
- Och förresten är jag mycket förnuftigare än er två, saken är bara den att ni är för dumma för att inse det!

"Slå honom medvetslös", suckar jag och himlar med ögonen. Lukas verkar bry sig ungefär lika mycket som mig och smäller därmed till honom i bakhuvudet med dolkens handtag. Medan hans smäller till honom har han fortfarande ena armen runt hans hals så att han inte kan rymma.
Long ramlar ner mot golvet och stannar där en stund.
"Du slog till honom extra hårt förmodar jag?" undrar jag.
"Ja."
"Han kommer ha rejält ont när han vaknar", skrattar jag. Det får Lukas att slappna av och han börjar också skratta.
"Sarah, du är skyldig mig en ny skjorta. Jag smutsade ner den med hans blod", säger han och ler som ett fån mot mig.
"Oh, vad gulligt... Gå runt utan skjorta vet jag", flinar jag till svar.
"Det skulle du allt bra gilla, va?" skrattar han.
"Vem vet?" ler jag nyckfullt till svar.
Han verkar svälja hårt. "På något vis känns det som om du inte skämtar."
"Larva dig inte", säger jag och ser bort. Jag menar allvar, det är vad jag inser nu.
Han är inte tyst, till min förvåning. "Sarah..."
"Bind in honom, sedan kan vi tala", säger jag och vänder mig om med ett leende.
"Vad tusan ska jag binda in honom i?"
"Gardinerna!" lyser jag.
Och lika enkelt som jag sade det så gjorde han det.
Framför mig på golvet ligger nu Long lindad i ett stycke gardiner.
Och, i min hand har jag Lukas hand. Hur tusan gick detta till?

Jag vaknar lite senare med en hemsk huvudvärk. Jag kisar lite.
- God morgon sessan! flinar jag lätt och gratulerar mig själv inombords för att jag kommer ihåg vad som hänt.
- Bra slag rådgivaren, jag uppskattar sådant! säger jag efter ett tag och sätter mig upp så gott det går.
- Sådär. Hörni, jag behöver pissa, ska jag göra på mig eller visa er att jag är en duktig pojk och göra det på riktigt sätt?

Jag vaknar med ett ryck. Jag måste ha somnat till själv.
"Äh, håll käften", säger Lukas irriterat. Han sitter på bordet och slipar svärdet. Jag sitter på min stol. Alltså, jag vet inte vad som pågår i mitt egna kontor.
Sedan minns jag...
"Åh..." säger jag. Jag kysste Lukas igen. Lukas kastar en blick bakåt.
"Bra jobbat, idiot. Du väckte henne", säger han till Long. "Samantha! Hämta den där Simon är du snäll!"
Ur badrummet som jag har i kontoret kliver Samantha ut, i handen har hon Lukas blodiga skjorta. Hon nickar innan hon försvinner bort mot dörren.
"Snart tillbaka", säger hon.
"Hon var här med en paj", säger Lukas förklarande.
"Bäst för dig att det inte var en blåbärspaj", muttrar jag och ser på Long igen. "Varför i helvete dödar jag dig bara inte?"

- Nej, käften är något jag inte kan styra. Skär av den så växer den ut igen, har hänt förr. Nåja! flinar jag kaxigt och sträcker stolt på mig.
- Ja, varför dödar du mig inte? Vet ni vem jag alltid velat träffa? SATAN!!

"Tortyr?" frågar jag Lukas. Han nickar.
"Psykisk eller fysisk?"
"Både och, faktiskt."
"Okej. Skär ett djupt sår i hans mage, arm, eller något och lämna honom sedan i ett helt tyst rum utan mat, eller något. Han behåller gardinen."
"Okej."
"Jag undrar varför det är så jävla svårt att berätta varför han är här?"
"Han är ju från vettet", säger Lukas till svar och rycker på axlarna.
Det knackar på dörren.
"Åh, kom in! Det är säkert Simon. Vi låter honom säga farväl till sin bror", muttrar jag.
"Sarah... du är otrolig", skrattar Lukas.
"Vad har jag nu gjort?"
"Inget, inget alls", skrattar han glatt.