Skönheten och Odjuret (PRS)

Jag vandrar fram och tillbaka i den västra gaveln, jag kan inte få ut flickan ur mina tankar, hennes kastanjebruna ögon och hennes mjuka röst... Jag suckar djupt innan jag går ner till matsalen för att bli serverad frukost.

Mrs Potts häller upp lite varm mjölk över min gröt, jag gluffsar i mig den och lämnar sedan matsalen. jag vandrar planlöst genom det tomma slottet.
- 4 månader.... mumlar jag för mig själv och tänker på rosen som glimmar och glittrar inuti kupolen i västra gaveln.
- 4 månader.. Det är hopplöst... tänker jag medan jag långsamt vandrar ut genom slottets portar. Snön ligger över marken men solen skiner starkt och få allt att glittra. Flickan finns hela tiden i mina tankar...

"Far. Det har snart gått en vecka. Jag måste få ge mig ut i skogen för att leta rätt på din ört igen. Snälla, far."
Jag bönfaller honom. Han sitter vid köksbordet och äter sin korniga gröt utan att se på mig. På sin dotter som sitter på platsen mittemot med armbågarna tryckta mot bordskivan och fingrarna sammanflätade. Allt jag önskar är att kunna hjälpa till. Jag vet att far behöver den där örten i skogen, men det är svårt när han gång på gång sväljer ner sin egen vilja.
"Snälla far."
Han skakar bestämt på huvudet. "Nej, Belle. Jag hade fel gällande skogen. Den är alldeles för farlig."
"Men du behöver den där örten!"
Far kniper ihop munnen då han tänker igenom vad han ska säga mig. Jag vet ju att han vill ha den, samtidigt som han oroar sig.
"Det löser sig, Belle. Tänk inte mer på det nu."
"Jag tänker på det hela tiden, far!" Säger jag och skakar missnöjt på huvudet. "Du behöver den dör örten och jag misslyckades när jag skulle hämta den. Jag kan bara inte släppa det. Du skulle inte bett mig att göra den här tjänsten om det inte varit riktigt viktigt. Jag tänker på..."
"Schyy", avbryter far och lägger ett tjockt finger mot sina läppar. "Det löser sig, Belle. Det är okej. Tänk inte mer på det nu."
Men det gör jag. Och jag vill så gärna hjälpa honom. Nu måste jag bara komma på hur.

Den vita snön knarrar under mina tassar, kylan påverkar inte mig i den här skepnade, täckt av tjock päls. Jag vandrar runt runt, planlöst, dagarna passerar framför mig. Jag tänker bara på henne, hennes snälla ögon och mjuka hår.
- Det är hopplöst...

Efter en vecka kan jag fortfarande inte släppa tankarna om henne, om rosen, om min födelsedag som närmar sig mer och mer för varje dag som går.

En vecka senare ger jag mig ut i skogen igen. Om far visste skulle han aldrig förlåta mig, därför har jag låtit bli att berätta för honom om mina planer.
Jag är inte fåraktig i mitt val. Det känns helt och hållet rätt när jag småspringer bort från byn. Han behöver örten mer än han vill erkänna. Och jag glömde den i skogen.
Jag smiter bort från bybonas granskande blickar innan någon hinner se. Sedan saktar jag ner på stegen och låter det låga knastrandet från snön under mina fötter leda vägen.
"Jag kommer att återvända med en handfull snö-örter innan skymningen", intalar jag mig själv då jag viker av från stigen.

Jag vandrar i min trädgård, jag kan höra vargarna yla från skogens mörker. Jag ryter en gång och de blir tysta, fåglar flyger upp från träden och fönstrena till mitt slott skallrar.
- Det är vad jag är... Ett monster... tänker jag medan jag ser upp mot himlen som snabbt täcks av svarta moln. det ser ut att blåsa upp till storm. Jag vandrar långsamt tillbaka in i slottet och stänger dörren bakom mig. Inne är det mörkt och tyst, bara Mrs Potts som låter i köket.

Jag vandrar in till mitt lilla rum och sätter mig i min höga röda fåtölj. Brasan sprakar framför mig i den massiva eldstaden och jag sluter mina ögon en liten stund. Tankar om flickan snurrar i mitt huvud. "Om jag hade varit den jag egentligen är så hade jag kanske kunnat älska henne och hon.... Hon kanske hade kunnat älska, mig. Men inte nu, inte när jag är ett monster, ett odjur..." tänker jag.

Ett lågt, missnöjt muller ovanför mig fånger med ens min uppmärksamhet. Svarta, tjocka moln sveper in världen i en mörk gryta.
Det kommer att bli storm, tänker jag. Mer hinner jag inte tänka förrän ännu ett muller släpper regnet löst.
Regndropparna faller snett genom världen och dränker allt i sin väg. Det hår som inte fick plats i hästsvansen klibbar sig fast mot mitt ansikte när jag börjar springa. Inte nog med att det är blött, det är kallt också.

Den första åskknallen lyser upp världen. Den får mig att tappa fart. Jag snavar och snavar över osynliga rötter. En gång faller jag till och med raklång ner i den blöta snön. Händerna måste kämpa för att kunna häva mig upp på fötter igen.
Hela jag darrar. Jag vet knappt var jag är längre. Det finns bara ovädret kvar i mina tankar.

Jag väcks ur min vila av det otroliga mullrandet utanför slottets väggar, jag stirrar surt upp på klockan som långsamt tickar uppe på spiselkransen. "Kvart över 6.. Det borde vara middag om 30 minuter ungefär. Ugh, jag är ju hungrig nu." Tänker jag och drar en djup suck medan jag hivar mig upp ur den mjuka fåtöljen jag sjunkit ner långt i. En blixt slår sig loss från de svarta molnen och hela himlen lyses upp av ett vitt sken. Det kastar in sitt ljus och skuggor bildas i hiskeliga former över golvet och väggarna.

Jag vandrar upp till västra gaveln och öppnar den enorma dörren med ett ilsket huvud av guld med horn som dörrhandtag. Inuti finns sönderslagna möbler, krossat glas och porslin, möbler som är välta, tavlor som har tjocka revor i sig från mina klor när jag känt sorg eller ilska över mitt hiskeliga utseende. Men en tavla är hel, tavlan av mig som prins sommaren innan jag förvandlades till det här. "Det där är så... FEL!" Tänker jag och fäster mina sylvassa svarta klor i toppen av tavlan och drar med all kraft i min högra hand ner den, fyra stora revor bildas och en bit av tavelduken faller ner så bara mina isblå ögon blottas.

Ännu en blixt slår ner utanför slottet och jag ser mot balkongdörrarna av glas och stål. rosen skimrar i sin kupol på stenbordet och bredvid ligger min magiska spegel. Jag lunkar fram och tar den i min hand, jag stirrar på min spegel bild en lång stund, med bara flickan i mina tankar och efter ett par sekunder av velande säger jag,
- Visa mig flickan... Och ett stark grönt sken sprider sig över spegeln och den lyser starkt mot mitt ansikte, jag ser på den i väntan på att få se på flickan som inte lämnat mina tankar den senaste veckan.

Jag vet inte var jag är. Allt är mörkt och skrämmande vart jag än vänder mig. Kappan fladdrar i den aggresiva vinden då jag snurrar runt och snavar åt ett annat håll. Det enda jag kan tänka på är att jag kommer dö om jag inte tar mig härifrån. Antingen av en blixt eller av nedfrysning.
Plötsligt lyses världen upp av en knall som befinner sig öronbedövande nära. Jag håller upp händerna för ansiktet och kisar med mina tårfyllda ögon mot det som finns framför mig.
Slottet. Sedan släcks blixten och lämnar kvar en mörk gestalt av det mäktiga bygget.
Jag kämpar mig framåt genom blötsnön och vinden. Om jag tar mig fram kanske jag kan klara mig...

Det gröna skenet skingrar sig och jag ser henne. Mitt andetag fastnar i min hals, hon är ute i skogen, i det här ovädret och hon ser kall och rädd ut. Jag stirrar på min spegel för att försöka lokalisera vart hon är i skogen och jag känner igen trädet bakom henne, jag klöste det för något år sedan och märkena finns fortfarande kvar. Jag lägger spegeln på bordet och tar mig med långa språng genom mitt slott och ut genom porten för att hitta henne.

Jag löper genom skogen, "hon kan inte vara långt borta." tänker jag medan regnet piskar mig i ansiktet och blixtrarna lyser upp min väg ibland. Mina andetag blir vita av kylan, vinden biter och hugger i min mörkröda mantel. Jag stannar upp och ser mig omkring, jag kan höra vargarna yla, de är nära. Jag släpper ut ett vildsint och högt vrål som skakar skogen. Vargarnas ylande försvinner bort i fjärran.

När ännu ett kraftigt blixtslag skär genom himeln tar mina krafter slut. Mina ben viker sig och knäna träffar den våta snön.
I det avgörande ögonblicket förvånas jag över att snön inte är så kall. Dess kyla är istället en mjuk kram om mina ben. Försiktig och omtänksam.
Det snurrar till i huvudet. Blåsten är för stark... för mäktig... Ögonlocken fladdrar till, och det är nästan så att jag inte märker när min vy vänds upp och ner. Täcks av vitt och sedan svart när mitt medvetande slocknar.