Sofia-Potter & Penelope Lovegood

" Vad är min gåva?" sa jag fort.
Charlisle vände sig om och tittade på mig.
" Din gåva är att kunna lugna vampyrer när dom är upprörda med att bara röra vid dom " sa Charlisle.
Sen gick han med Esme iväg, när dom försvann runt huskrönet så tittade jag i trädtopparna om tjejen skulle förhoppningsvis skulle vara där men det var hon inte.
Jag suckade och gick in i huset, Emmett, Rosalie, Esme och Charlisle var redan borta, det var bara jag i hela huset. Jag passade på att kolla lite för att det var här jag skulle bo ganska länge tydligen.

Jag landar mjukt på trädäcket utanför vardagsrummet. Jag går in genom glasdörren,
- Jasper? säger jag, det finns ingen anledning att ropa med vår hörsel.
- Jasper, är du där? Jag går upp till andra våningen och sedan vidare till tredje där mitt och Rosalies rum ligger, när jag tänker efter ligger alla sovrummen här upp.
- Jasper?

Jag hör hennes röst som om hon stod precis bakom mig.
" Alice?" sa jag.

Jag går upp för en trappa och tittar efter Alice, sen ser jag en vit dörr med en stor namnskylt på.
JASPER
Stod det med djupa, fina skyltar.
Jag satte min hand på det kalla handtaget och suckade.
" Jasper?" sa Alice igen.
" Här " ropade jag

Jag gick bort till platsen jag hört rösten från.
- Där är du ju, detta huset är ju enormt. Säger jag och ser med ett leende på Jasper, "wow, vilken sötnos" tänker jag medan jag ser in i hans röda ögon.

Jag skrattar åt hennes kommentar om huset och ler.
" Alice, hur vet du vad jag heter?" sa jag.
Jag släppte handtaget och gick fram till henne.

Jag ser på Jasper, jag har alltid varit en ärlig och rakt-på-saken typ av person så jag svarar,
- Jag är begåvad. Jag kan se framtiden. Och jag såg dig, med Emmett... Jag ler mot Jasper och tar ett steg närmre honom så att det bara är några centimeter mellan oss.

" Är du också nyfödd?" sa jag.
Jag ryser lite av hennes närhet, jag hade aldrig varit så nära en tjej förr.

- Jag blev biten idag. Det var tur att Carlisle hittade mig. Jag ser på Jasper och ler mot honom. "Jag kan känna din nervositet..." tänker jag medan jag går ännu lite närmre honom så jag måste luta mitt huvud bakåt för att kunna se honom i ögonen, det är bara någon enstaka centimeter mellan våra kroppar.

" Hur blev du biten?" sa jag fort.
" Jag skulle inte ha sagt så.." ekade det i mitt huvud.

Mitt leende försvinner från mina läppar. "vilken okänslig fråga..." tänker jag och tar ett steg bakåt så att jag inte står så nära honom.
- Jag var på väg till busstationen, jag tog skogsväggen och någon följde efter mig så jag började springa och han följde efter mig. Jag sprang allt vad jag kunde men jag hade inte en chans och sedan så bet han mig. Jag minns bara en oumbärlig, brinnande smärta i hela min kropp sen svimmade jag och Carlisle hittade mig.

Jag vänder bort min blick från Jasper och går ner till första våningen för att han inte skulle se hur ledsen jag blev över hans fråga.