PRS med Emmaaaaaa

"Har man utseendet så har man allt, brukar jag säga. Fast det gäller tydligen inte dig" Skyler förstd inte exakt vad han menade med det. Hade hon utseendet? Det visste hon egentligen svaret på. Hon kom ju faktiskt ut hit från första början för att hon fick ångest på grund av hennes utseende, och ärren på hennes vrister var fler bevis på det.
"Behöver du någon ytterligare hjälp eller?" Hon tänkte svara nej, hon kände sig egentligen väldigt osäker att bara stå där några meter ifrån William. Hon behövde inte hans hjälp.
"Nej. Det går br-" hon stoppade sig mitt i meningen när hon såg någonting glittra till bara några meter från hennes fötter. Hon ignorerade William medan hon började halta mot platsen. Hon satte sig ner på huk där hon hade sett att det glittrade till, och hittade nästan direkt ett silverhalsband med en grön safir somängde från kärnan. Hon tog tag i det, men ångrade sig direkt när den gav henne en stor stöt och det kändes som om något varmt åkte igenom henne. Samtidigt hon fick stöten slängde hon av chock iväg halsbandet så det landade precis vid Williams fötter. Hon öppnade munnen för att kommentera stöten hon fått, men stannade upp när hon hörde en pinne knäckas bakom henne. Hon tittade hastigt bakåt men det ändå hon såg var träd och buskar.

William log åt hennes uppenbara förvåning. Han älskade att förvirra folk, speciellt tjejer. Hon började prata, svarade nej, men avbröts sig sedan. Hon började halta bortåt.
"Jag kan se att du inte behöver någon hjälp" muttrade William, för det var uppenbart att hon egentligen behövde det. Några sekunder senare låg ett halsband vid hans fötter, och han kastade en blick mot flickan. Skyler var förresten hennes namn, det kom han ihåg nu. Han var förvånansvärt bra på att memorera namn, faktiskt.
"Är den här di-" sa han medans han böjde sig ner för att ta upp halsbandet, men så fort han rörde vid det åkte en stöt genom honom och han släppte det direkt.
"Aj, fan!" svor William och slängde ifrån sig halsbandet. Han gnuggade sin fortfarande smärtande hand och svor en lång ramsa.

Skyler brydde sig inte om att William tydligen också fick en stöt från halsbandet, hon fokuserade bara på var ljudet kom ifrån. Hon ställde sig försiktigt upp, mest för att hennes ben fortfarande gjorde jäkligt ont, men också för att titta om det var någon där.
När hon nått fram till buskarna hörde hon ljudet av fotsteg till höger om henne och tittade snabbt dit, och han se en stor skugga innan den försvann. Hon hoppade till när hundarna började skälla igen bakom henne.
"Hörde du det där? Jag tror det är bäst att vi kanske börjar gå-" hon avbröts igen av det starka ljudet av fotsteg, och tänkte att William måste ha varit knäpp om han inte hörde det.

Det hördes ett starkt ljud av fotsteg, och trots att William själv inte var rädd för själva ljudet oroade han sig för sina hundar. Han ignorerade Skyler, visslade på hundarna och blev smått förvånad när Light sprang bort till Skyler.
"Eh, jag ber om ursäkt för hunden. Hon är bara väldigt folkkär och förstår inte bättre" sa han och log svagt för att försöka lätte upp stämningen. Fotstegen verkade höras ännu närmre, och William började smått närma sig panikläget. Vanligen nådde han bara panikläget när någon av hans stylingprodukter tog slut, men det kunde han inte tänka på nu.

Skyler ryckte förvånat till när hon kände något mjukt nudda hennes ben. Hon tittade ner och såg att en hund stod bredvid henne.
"Eh, jag ber om ursäkt för hunden. Hon är bara väldigt folkkär och förstår inte bättre" Skyler tittade upp och såg att William försökte pressa ut ett leende. I vanliga fall skulle hon skrattat åt synen, men hon var för panikslagen att ens tänka tanken.
"Det gör inget, kan vi bara komma här ifrån tack?" sa hon snabbt när hon hörde att fotstegen kom närmare och visste att hon höll på att få en panikattack. Hon började så snabbt hon kunde halta fram till William, varför visste hon inte. Hon förstod bara att han i varje fall var större än henne, och att om hon gömde sig bakom honom kunde hans kropp i varje fall skydda henne, även fast William nog inte skulle gå med på det.

William betraktade Skyler när hon haltade fram mot honom. Det gick inte speciellt snabbt, men det verkade som att hon gjorde så fort hon kunde. Light, som glatt trippade fram bredvid henne gläfste lite, medan Thunder morrade svagt. William skulle mer än gärna komma därifrån snabbt, men han förstod att det säkert skulle dröja länge innan de kom ut ur skogen om Skyler bara kunde röra sig i den där takten. Han förstod också att det fanns två alternativ till varför hon haltade fram till honom. Det ena, för att hans kropp som var både större och antagligen starkare skulle kunna skydda henne åtminstone en stund, det andra, för att hon gillade honom, trots att hon betedde sig som om hon hatade honom. Vid närmare eftertanke var det lika stor chans på båda.
"Om vi inte kommer på ett sätt att få dig att ta dig fram snabbare så kommer vi vara döda inom tre röda sekunder"

"Men vad fan hjälp mig då." fräste Skyler irriterat samtidigt som hon försökte att halta fram den sista metern till honom. hennes kind hade börjat svida igen och allt kändes rent av som ett helvete. Varför kunde hon inte bara vara som Williams hund? Inte ha en aning om vad som händer och bara vara glad? Ha personer som tar hand om en, och andra som tycker man är gullig hur hårig, tjock eller smal man än är.
Toppen. Nu jämför jag mig själv med en hund.
Fotstegen kom om möjligt närmre och det gjorde att Skyler skyndade sg ännu mer, vilket gjorde att hon kom fram snabbare, men att smärtan i foten maximerade. William såg lika rädd ut som Skyler, och hon ville mer än gärna kommentera det, men innan hon hade chansen ramlade hon rakt in i honom.

"Men ta det lugnt, vad ska jag göra hade du tänkt?" fräste William tillbaka.
Toppen. Nu jämför jag mig själv med en hund.
"Vänta lite, sa du nyss att du jämför dig själv med en hund? Varför gör de det?" sa han, väldigt fundersamt och undrade om Skyler hade fått fnatt eller slagit i huvudet i samband med att hon fastnade med foten, bara att det inte visat sig förrän nu. Innan William visste ordet av stod han med armarna runt henne på något konstigt sätt, och hon hade så gott som hela kroppen tryckt mot hans.
"Gullet, är du så rädd att du vill ha en kram så är det bara att fråga. Jag säger oftast inte nej, bara om du skulle vara ful. Fast, om du hade varit ett litet barn och ful så hade jag antagligen kramat dig ändå." sa han sedan, utan att ha en aning om varför.

...Och jag sa precis det där högt. Toppen.
Skyler suckade högljutt samtidigt som hon märkte att hon faktiskt fortfarande typ stod lkvar i Williams famn.
"Gullet, är du så rädd att du vill ha en kram så är det bara att fråga. Jag säger oftast inte nej, bara om du skulle vara ful. Fast, om du hade varit ett litet barn och ful så hade jag antagligen kramat dig ändå."
"Wow, bra att veta. Kan vi bara gå nu?" frågade Skylar samtidigt som hon rodnade.
Jag rodnar aldrig. Vad fan är det för fel med mig? Skylar tittade bort från William så han inte skulle se att hon rodnade, men hon gissade på att han hade listat ut det.

"Jag rodnar aldrig. Vad fan är det för fel med mig?" William stelnade lätt till, men var samtidigt ganska road.
"Du rodnar aldrig, säger du? Jag kan se det" sa William med ett snett leende. Det gick några sekunder, sedan fick William en idé. En idé som säkerligen skulle få ut dem ur skogen snabbare än om Skyler skulle halta hela vägen. Han tvekade en sekund, innan han lyfte upp Skyler i sin famn. Han väntade sig protester, och förstod inte ens varför han gjorde det, men han började gå.