PRS (LunaLovegood1)

Ethan blev bara mer och mer förvirrad. Vad menade Josuha? Hur kunde han veta allt det här? Han såg snabbt med i en vattenpöl, blodet lyste ut från hans bleka utseende. "Vart tar du mig?".

Joshua skruvade lite på sig.
"Låt oss bara säga att jag inte är den du tror jag är. Till exempel är jag väldigt bra på att läsa av folk, det var därför jag visste att du behövde mat. Det framgår ganska tydligt dock" svarande han och nickade mot Ethans magra kropp.
"Jag tar dig hem. Jag lovade att du skulle få snygga till dig" sa han sedan enkelt.

Ethan nickade sakta men fortfarande något förvirrat. Det förklarade en del av del. "Jag förstår" mumlade han. Han var mager som en pinne. Kort och mager. Han sågs ofta som yngre för det.
"Det är väldigt snällt av dig". Han gick på, han tvättade sig inte så ofta då det knappt var någon ide, men det skulle bli skönt. Han hoppades bara det inte var alltför långt kvar.

Joshua ökade takten lite. Det var fortfarande en liten bit kvar, och eftersom det fortfarande blev ljust ganska fort så ville han komma hem snabbt.
"Åh, det är alltid trevligt att hjälpa till" sa Joshua. Efter ett tag skymtade han herrgården längre bort, antagligen på grund av hans övernaturliga syn.
"Nu när vi kommer in, badrummet ligger upp för första trappan, tredje dörren åt vänster i den högra korridoren." förklarade han sedan.

Ethan ökade takten han med automatiskt. En stund efter Josuha såg han den stora herrgården. Bodde den här mannen så här fint? Han nickade sakta åt hans förklaring och försökte hålla det i minnet. Det här var den märkligaste dagen på länge, en rikeman, han antog att Joshua var rik eftersom han bodde i en herrgård, hjälpte honom.

När Joshua tänkte efter var det rätt så märkligt att han fortfarande bodde kvar i den gamla herrgården. Han tjänade inte överdrivet mycket på arbetet han hade, men det var ändå ingen som ifrågasatte hans rätt att äga eller underhålla huset. Självklart, tjänarna behövde han inte betala, och själva herrgården hade varit hans farfars, men gått till Joshua när farfadern dog.
Han undrade också vad tjänarna skulle säga när han kom hem med en fullt levande, fullt normal människa, som inte var det minsta hypnotiserad. Joshua undrade faktiskt själv varför han hade med sig ynglingen egentligen.

Ethan kände sig mer och mer nervös ju närmare de kom herrgården och den stora dörren. Han hade inte någonsin varit i ett sådant här hus, han hade knappt varit inomhus på ett bra tag. Bara i någon gammal låda och på gatan.
De kom tillslut fram och Ethan såg upp, det var verkligen enormt...Han undrade hur många som bodde där inne, bodde Joshua själv? Eller var han kanske gift eller hade släktingar?

Joshua kände att Ethan var nervös.
"Det är inget att vara nervös för. Jag är inte gift och har inga levande släktingar. De enda i det här huset, förutom jag, är mitt tjänstefolk, och de kommer göra precis som du ber dem" sa han och öppnade den stora träporten.
"Christina!" ropade han, och kvinnan dök upp.
"Skulle du kunna ta min vän Ethan här och leda honom till badrummet, är du snäll?" Christina nickade.
"Självklart, sir" sa hon och tittade på Ethan.

Ethan stirrade på Joshua igen. Han förstod att man kunde utläsa att han var nervös, men inte hur han kunnat ge svar på exakt det han tänkt...Han kanske bara övertänkte det här, försökte han lugna sig själv med.
Han studerade sedan Christina, han kunde hitta själv nog ändå. Han gick in i herrgården och såg sig om. Det var så rent där, han hade inte varit på något så rent ställe någonsin. Inte ens då han bott hos sin moster. Han började gå som Joshua beskrivit för honom förut.

Joshua förstod av blicken han fick av Ethan att han hade sagt för mycket. Ynglingen började bli misstänksam, och det hade Joshua inte råd med. Inte så att han inte skulle "få" honom ändå, vanliga människor hade ingen chans mot honom om han bara visade sitt rätta jag. Vilket ledde tankarna till sitt privata näringsförråd han hade i köket. Joshua kallade tillbaka Christina, då Ethan tycktes hitta själv.
"Se till att hålla mitt förråd borta från pojken. Han får under inga omständigheter upptäcka det." väste han till henne.