Privat roll c:

Sara höll kvar kontakten.
"Kanske borde vi bara gå." Om de ringde polisen skulle allt kunna förstöras, det liv hon byggt upp kunde bara krossas, kanske för att det mest var byggt på lögner. Men samtidigt kunde kanske vad som hänt bli utrett, då skulle kvinnan få en värdig död. "Eller så ringer vi nån." sa hon lugnt, det var då det brast "Jag vet inte!" skrek hon i panik.

Att ha Sara vid sin sida gjorde ändå allt lite lättare. Det gjorde honom något lugnare, om det nu var möjligt. Det nästa han visste var att ett antal schäfrar, troligen polishundar kommer i hög fart emot dem. Poliser som får syn på dem och skriker. Även om det var sant att han inte var skyldig så skulle dem tro honom? Eller skulle allt detta förstöra hela hans framtid? "Dem kommer." mumlade han oroligt och kollade på Sara.

"Fan, vi behövde inte ringa" hon vill bara springa, men när hon tar ett stapplande steg bort viker sig benen under henne och hon får kämpa för att stå upp.
Trix ställer sig vaktande brevid dom och morrar svagt.
Hon möter Jacks blick och försöker le, det fungerar dock inte särskilt bra.
En av polisens hundar rusar rätt in i Trix som genast svarar med ett bita den, snart ligger de båda i en hög på marken.
Två polismän kommer och tar henne båda armarna och vilset låter hon sig ledas genom skogen.

Jack står kvar. Han skakade och stirrade på liket. Egentligen hade dem inga bevis. De hade inte rört liket eller liknande. Men bara att dem var där tillsammans i mitten av ingenstans är bevis nog. Ganska snart därefter satt dem båda i en polisbil påväg till stationen. Allt hade hänt så fort, Jack hade inte ens smält allt än. Nooki hade dem i alla fall inte lämnat kvar. Han försöker inbilla sig att allt kommer bli okej.

Allt är som i ett stört töcken. De kommer fram till polisstationen där de får hälsa på en dam som visar de till ett rum. Det enda Sara orkar bry sig om är att hon har en förskräcklig frisyr. Det låter hon mala på i huvudet om och om igen. Ful, ful, ful ful ful ful ful.
Hon slår sig utmattat ner i en kräkfärgad soffa.

Jack blev förd till ett eget rum. Troligen så skulle dem ha förhör. Det var ganska svalt, vita väggar och det enda som fanns i det var två stolar och ett bord. Jack hade fått tillåtelse att ha Nooki med sig, då varje gång dem hade försökt sätta henne i en bur hade hon rymt och tagit sig till Jack igen. Att säga att Jack var oroad skulle vara en underdrift. Likt en hare som sitter stilla i hopp om att lejonet inte kommer att döda den. På gränsen mellan liv och död. Men snart är allt nog över ändå.

Sara befinner sig i ett kalt, kallt rum. En kvinna med bitchig min sitter mitt emot henne. En sådan som man inte alls gillar.
Hennes svala röst får Sara att frysa.
"Namn, ålder, adress och telefon nummer tack" kvinnan som presenterat sig som Karla Jonsson ler äckligt mot henne.
Sara ger henne uppgifterna på ett papper och fler frågor ställs.
Minnen av när hon var här efter att blivit tagen för stöld flimrar förbi. Hennes mammas uttryckslösa min. Nu skulle hon behöva henne.

Jack gick in i ett litet kvavt rum med endast ett bord och två stolar. En mager man i 40 års åldern med stora runda svarta glasögon stirrade på honom. Man kunde inte undgå skräcken i hans ögon. Varför mannen var rädd visste Jack inte.
"Sätt dig ner, Jack Collin." sa han med sin sammetslena röst. Jack satte sig ner, han ville helst undvika ögonkontakt med mannen.
"Jack, om du svarar ärligt nu kan vi lindra ditt straff lite. Dödade du kvinnan?" Jack skakade på huvudet.

All söta frågor om hennes hund, vänner, vilka skolar hon gått i och vilken hon går i visar sig bara varit söta frågor för att få henne att mjukna. För frågan ställs till sist.
"Dödade du Sonja Lindfors?" munnen formar orden övertydligt, D Ö D A D E.
"Nej." Saras röst darrar lite lätt när hon säger det. Sonja. Lindfors. Det finns något bekant med namnet. Något hon behöver veta.
"Och du rörde inte liket?" Kvinnan ler mot henne, som om hon hoppades på ett ja, och sedan en stor bekännelse om hur hon tog hennes liv.
Sara ska till att skaka på huvudet när hon minns hennes fingerspetsar mot halsen i ett försök att hitta puls.
"Jo." Svarar hon tyst. Kvinnans ögon får en rovdjurs liknande glimt

Mannen med glasögonen stirrade misstroget på Jack. Han brukade inte bli misstagen för en mördare. Oftast så försökte han hålla sig på sin egen kant och inte störa andra. Mest för vad han än gjorde kände han sig i vägen för andra.
"Jack Collin. Jag ber dig att vara helt ärlig" fräste mannen efter en stund tystnad. Han var nu helröd av ilska, men Jack bara skakade på huvudet. Han skakade lätt av rädsla.