Skogens hemligheter

"Nej, jag tror du inte vill dö och jag vill inte bli ett huvud kortare." sa hon bara, vilket betydde att hon kunde försvara sig själv. Hon diskar och plockar undan så tyst hon kan då han sover. "God Natt." säger hon tyst och Fenrir följer med henne in i sitt rum och de somnar båda två.

Vincent sov inte länge, utan vaknade någon timma senare. Han la sig på rygg och stirrade upp i taket. Det var så ensamt...Han hade nog inte sovit helt ensam på några år nu...Han hade alltid haft någon som delat hans säng, en piga, någon som var på besök...Han ville ha någon nära sig...
Men tillslut somnade han igen och sov ända tills solen gick upp.

Indra var uppe innan gryningen, hon hade mjölkat getterna och stod vid spisen och ordnade med frukostgröten åt dem. Hon gjorde inget väsen av det, så var hon van med bara. Då han började vakna kom hon med en mugg, "Smärtstillande, drick upp allt duktigt ska du få frukost." sa hon med ett flinande där han låg.

Vincent nickade och satte sig upp. "Godmorgon". Han tog emot muggen och drack i djupa klunkar. Snart var den tom och han sträckte sig efter sin skjorta och drog på den.

"Visst ja, God morgon." sa hon, hon hade glömt att det är så man brukade säga. Hon tog muggen och väntade tills han satt upp i sängen, med blicken bortvänd. Även om hon sett nakna manskroppar förr var det när hon var liten och nu visste hon inte hur hon skulle bete sig.
"Gröt och mjölk, hoppas det smakar." ler hon lätt och ger honom det, hon hade lagt lingonsylt på gröten, allt hade hon själv gjort.

Vincent sträckte lite på sig där på golvet och grimaserade svagt till för foten. Men det smärtstillande hjälpte nog snart.
"Tack, der gör det nog" Han tog emot gröten och börjsde äta. "Så...bor ni här själv miss?".

Hon satte sig på golvet framför honom med sin skål. Utanför ven vinden och det var mörkt och kallt, vintern var här med full styrka men i stugan var det varmt och gott.
Då han talade med henne mötte hon hans blick, "Du kan kalla mig Indra sir. Och ja, jag bor här själv, stugan var min mors. Men jag har Fenrir och getterna med." log hon och strök den stora varghunden över pälsen, han som aldrig lämnade hennes sida.

Vincent åt upp och med en nöjd suck kände han hur smärtan började försvinnna. Han skulle nog kunna ta sig hem de....
"Okej Indra, du kan kalla mig Vincent". Han lyssnade sedan. "Är det inte ensamt? Jag menar, jag har aldrig sett dig i byn".

Indra ser på honom, visst var det ensamt särskilt som nu på vintrarna, men hade hon något val. "De vill inte ha mig i byn längre." sa hon tyst, "Och visst är det ensamt ibland." sa hon och ryckte på axlarna, inget fanns att göra åt saken och hon gillade sin frihet.

Vincent såg på henne och gned sig fundersamt över sin raspiga haka. "Varför vill de inte ha dig där? Du som är en sådan charmerande ung dam".