I Våra Föräldrars Fotspår [PRS]

(( Aw thank you dear, fantasin flammade och aslan flög förbi i tankarna ))

"Vad ska jag titta på?", frågar Emma lite smått irriterat.
"Nej, ingenting...", svarar Sannie tyst och tittar ner på sina randiga strumpor. Hon hade faktiskt sett ett lejon där, men inte ett stort och läskigt lejon, mer ett stort och beskyddande.
Tut tut. Taxin körde in på uppfarten med en brådskande hastighet.
"Ses imorgon", sa Emma och vinkade lite lätt.
Jag kramade om Emma snabbt innan jag skyndade ut till taxin.
Jag ringde upp Penny.

((Yeah, it was awesome *applåderar* ;D
Och nu får våra karaktärer kontakt med varandra för första gången! Kan bli interesting .__. ))

Penny hoppar ner från köksbänken då telefonens ringsignal når hennes öron. Hon går ut ur köket och in i nästa rum. Där ligger den och blinkar desperat i den stora soffan. Där hon för bara en liten stund sedan satt och läste.
På displayen lyser namnet Sannie Pevensie. Ännu en kusin tar kontakt med henne idag. Penny tycker att det är lustigt. Hon pratar inte alls särskilt ofta med sina kusiner i vanliga fall. Med undantag för Phil såklart. Han ringer väldigt ofta, bara för att han behöver någon vettig person att prata med. Hon förstår honom. Suzanne måste vara helt omöjlig att leva med.
"Hej, det är Penny." Säger hon nu i luren. Samtidigt som hon avslappnat slår sig ner i soffan.

(Intressant )

"Ehh...", börjar Sannie. Varför ringde jag egentligen Penny? "Hej det är Sannie." Säger hon sakta och så stabilt som det bara går.
Sannie kommer verkligen inte ihåg varför hon egentligen ringde Penny.
Hon hörde sina egna andetag som ekade i mobilen och nådde fram till Penny.
"Jo, det är såhär att jag undrar om du kommer imorgon...", får Sannie fram ganska tyst.

"Ja, jag kommer." Penny sluter ögonen. Hon kan riktigt känna den pinsamma tystnaden som ligger och andas dem emellan. Hon hatar sådana tystnader.
"Öh..." Hon tar ett djupt, samlande andetag. Försöker desperat få något att fylla tystnaden med. "Hur... hur mår du annars? Det var längesen jag såg dig..."
Hon blir alldeles blossig i ansiktet, helt utan anledning. Varför? Varför händer det henne?
Hon är glad att Sannie inte kan se hur löjlig hon ser ut. Tystnader har en tendens att kväva henne. Långsamt.

Sannie tar ett andetag och tänker efter.
Varför är det så stelt mellan henne och hennes kusin? De är ju släkt.
"Jo allt är bra med mig... Och familjen dessutom, men det märker du ju imorgon", säger Sannie och börjar le.
Hon betalar taxichauffören och kliver ut i regnet och dess mörka moln. Det slår henne att hon inte har någon nyckel och hon ser en lapp på dörren.
Ingen är hemma såklart, Sannies vanliga otur.
"Förresten. Skulle jag möjligtvis kunna besöka dig?", frågar Sannie i hopp om att hon får.
Varför hade hon egentligen lämnat Emma och Adam? Gjort är gjort, men det är en bra fråga.
Det blir tyst i luren och Sannie sätter sig och väntar på svar under sitt favoritträd. Det är ett slags funderarträd, ingen som stör, det ligger lite avlägset. Trädet har en rutten och trasig gunga som inte ens är värd att sätta sig på. Smidigt klättrar hon upp till en gren några meter över marken. Därifrån har man utsikt ganska långt, över buskarna, över barnens koja och bort mot Tant Rosie och hennes mysiga café.

Sannie säger något, men Penny hör knappt på.
"Uhm..." Penny tittar sig tankspritt omkring, samtidigt som tystnaden i princip försvinner bort. Hennes mamma står frågande i dörröppningen. Hon undrar vem det är hennes dotter talar med. Penny försöker gestikulera och väsa fram sin kusins namn, men det går inte så bra.
Hon ignorerar Lucy och dyker tillbaka ner i samtalet. Hon undrar om hon hörde det hela rätt. Sannie vill komma på besök? Det kan inte vara rätt. Hon måste ha inbillat sig det.
"Visst", svarar hon svävande. Det är alltid det säkraste svaret om man inte hör vad någon säger.
Hon hoppas att Sannie ska säga något som avslöjar vad det var hon frågade.

Penny svarar henne och Sannie säger "Tack, ses", och lägger på. Hon klättrar ner från trädet och borstar av händerna från lite lera och mossa.
Snabbt börjar Sannie gå mot den skrumpna gamla busshållplats som stått där så länge hon kan minnas.
Det var länge sedan hon träffade Penny. Sannie hade alltid försökt att bygga upp en stark relation med Penny, men hon och Phil hade blivit tajta, samtidigt som Sannie och Emma bara hade kommit varandra närmare.
En röd buss kom körandes mot Sannie och hon tog ett steg framåt och klev på bussen. Hon undrade om Penny blivit chockad när hon ringde.

Penny lägger ner telefonen på avlastningsbordets glasyta då samtalet avslutats. Hon tittar med rynkade ögonbryn på den lilla elektronikklumpen. Tack, ses.
Orden ekar inuti hennes hjärna.
"Ja, Sannie Pevensie", mumlar hon högt. "Vi ses imorgon." Hon har ingen aning om att det är fel.

"Maten är klar!"
Lucy serverar redan upp mat åt sin dotter då hon gör entré. Det doftar ljuvligt. Lucy är inte den sämsta kocken i världen precis.
"Det är jättegott, mamma", säger Penn och sväljer en perfekt stekt fiskbit "Det bästa på länge."
Lucy himlar med ögonen. Ja, det gör hon faktiskt. "Det säger du alltid när du är hungrig, Penn."
"Uhm..." Penny tittar sig skyldigt omkring.
Mer hinner hon inte. Det knackar på dörren.

Sannie knackar på dörren och hör ljud inifrån.
Tankarna far runt inuti henne. Sannie är nästan helt säker på att Penny hörde fel eftersom att hon svarade "Vi ses imorgon."
Det var så fel, för nu stod Sannie Pevensie utanför sin kusins dörr och väntade på att någon skulle öppna.
Hon hörde små nätta och jämna steg som kom mot dörren och hennes moster Lucy öppnade. Hennes ögonbryn for upp och ögonen såg ut som stora bollar.
"Nämen hej Sannie", säger hon vänligt och ler mot Sannie. "Vad roligt att du kom hit!"
"Penny, kom, Sannie är här", hör Sannie hur Lucy säger.
Samtidigt borstar Sannie av sina skor och kliar sig i håret.

((Förlåt att det här dröjt! Men nu är jag tillbaka igen! ))

Penny lägger förvånat ner gaffeln då hon hör sin mammas rop. Sannie? Är hon här nu? Det måste varit det hon menade när de nyss pratade med varandra.
Det skrapar från stolen då hon reser sig upp för att gå sin kusin till mötes.
Lucy babblar redan med Sannie då hon kommer in i hallen. Men tystnar genast då Penny ler snett. Lucy ler ännu bredare. Och Sannies kinder är alldeles rosiga efter kylan där utanför.
"Hej, kusin", hälsar Penn och tar ett steg framåt för att ge henne en kram. Det förvånar till och med henne själv. Hon känner ju inte Sannie särskilt väl egentligen. Trots att de är kusiner.