PRS mellanmig och -Ron weasley-

Kapitel 2

Jag duckade. Kniven som någon hade skjutit slog till i trädet.
"Spring!" Skrek jag åt dom andra som var där nere. Jag hoppade ner från trädet. Jag ville slås, men det var meninglöst. Om jag skulle stanna här så skulle Dasuke och Kyoko också stanna... Och Kyoko som har fobi att slås. Jag suckade för mig själv och sprang. Varje dag känner jag mig hotad. Som om jag gör helt fel val kommer någon att dö. Jag tog fram en kastkniv och kastade den mot en skugga bakom träden. Mina svärd dunkade mig mot ryggen. Jag ville verkligen bara dra upp dom och springa mot skuggan och slå ihjäl den. Jag skakade på huvudet för att komma på andra tankar. Men det gick inte... Jag tog tag i en gren och svängde upp mig med armen. Jag tittade efter dom andra. Vi hade sprungit helt olika vägar. Fan.

Vi hade alla kommit bort från varandra.
Det var bara jag och mörkret.Eller?Hade varelsen följt efter någon av mig?Eller någon av dom andra?Jag såg mig omkring.Månen hade gått i moln och runt om mig var det bara träd.
"Helvete"tänkte jag.
"Hoppas dom mår bra..och Kyoko..."
För fem är sedan hade Kyoko försvunnit och 2 år senare hade hon kommit tillbaka,men hon hade inget minne av det som hänt henne.
Varje gång hon hamnar i strid efter händelsen verkar det som att allt runt om kring henne förlorar sin livskraft.Gräset visar,djuren blir trötta och faller ihop.Till och med hennes motståndare blir konstiga.
Jag klättrade upp i ett av dom högsta träden.
Bara skog,skog och ännu mer skog.
Inget tecken på att dom var i närheten.
Men långt där borta skymtade solens strålar fram och....Våglandet!

Jag sprang mot våglandet och solskenet.
"Hoppas dom andra också klarade sig"tänkte jag.
Jag hoppade fram mellan träden.
Nu var jag äntligen där,Våglandet.
Det var bara en liten by men det till hörde landet.
Jag frågade befolkningen om huvudstaden.
Tydligen var jag lång bort från staden.
"Ge mig pengarna bara!!"var det någon som skrek.
"Nej....Lämna mig fred!"skrek en flicka.
Jag sprang fram till dom.
Det var en stor man med mycket muskler och en stor xya i handen.
Flickan var runt 13 år.Rött hår,glasögon och en vit klänning.
Den stora mannen fick syn på mig.
"Nämen en till flicka!" sa han.
"Lämna henne i fred"sa jag utan att brya mig om vad han hade sagt.
"Glöm det!"sa han och höjde yxan.
Jag vek undan och använde skuggclons justun.
Mina cloner hoppad på honom och slog och spraka honom tills han bad om nåd.
"Snälla,sluta!"skrek han.
"Lämnar du flickan i fred då?"
"Ja!Ja,för alltid!"
Min cloner försvann och mannen sprang i väg.
Flickan var tårögd när hon tittade upp mot mig och sa"Tack så mycket!"
"Gå hem med dig nu"sa jag.
Flickan tackade igen och sprang hem.
"Oj,oj,oj!"suckade jag.
Men då bland folket såg jag den,Demonen.....

Naruto och c.o är äldre än oss

Kapitel 4

Jag kände hur solen gick upp bakom nacken. Jag klättrade upp i trädet igen för att kunna se något. Jag såg en liten by. "Våglandet" Sa jag för mig själv och började hoppa på de andra grenarna. Det var bara att följa sol ljuset. När skogen tagit slut fick jag springa på gräs. det var mjukt. Till slut var jag framme. Jag tittade mig omkring. Det var litet så det vore enkelt att hitta dom om dom var i staden. Jag klättrade upp på ett högt hus och märkte att folk tittade på mig.
"Vill ni något eller?" frågade jag dom argt. Jag ställde mig på toppen av huset. Just då kom en man fram genom dörren.
"Vad gör du på mitt tak?!" skrek han rasande. Jag försökte komma på en bra ursäkt.
"...Har väl inte du med att göra!" Skrek jag tillbaka.
"Jo det har jag! Det är mitt hus!" skrek han. Jag hoppade ner bredvid honom.
"Nehe? Det menar du inte?? Jag tror inte att någon skulle bli så sjukt arg för att en flicka var på någon annans tak." Sa jag.
"Jag sa försvinn!" Skrek han åt mig. Nu var det bara ännu fler som stirrade på oss.
"Sa du inte alls." Sa jag och log.
"STICK! Eller vill du att jag ska slå dig?!" Skrek han ännu argare och höjde sin arm. Jag var snabb och han få tag på ett svärd.
"Ta ner din jävla hand!" Sa jag till honom. Han såg skrämd ut och drog ner den sakta. Han backade bakåt in till huset och stängde dörren med en smäll.
"Vad glor ni på? Har ni inte sätt en vanlig 15 årig flicka som hotas?" Sa jag till dom som stirrade, sedan började jag gå över gatan.

Kyoko sprang så fort hon bara kunde.Hon var rädd.Allt energi runt henne sögs upp utav henne.Demonen var efter henne det visste hon,men varför.........Det påminde om den tiden hon var försvunnen men hur visste hon inte.Det ända hon visste var att demonen bara var ute efter henne.Hon samlade chakart under fötter och sköt sig iväg upp bland träden.
Hon hade inte märkt det från marken men solens stålar bländade henne.Demonen gav upp jakten och försvann åt ett annat håll. Kyoko pustade ut,hon var äntligen säker i våglandet.


Jag var helt kall i kroppen när jag såg demonen.Människorna såg inte att det var en demon men jag visste det.Man ser det i ögonen på den.Demonen hade tagit form av en svart katt med blodröda ögon.Den närmade sig mig.Jag backade tre steg.Sedan sprang jag så mycket jag orkade.
Demonen stod bara kvar och kollade efter mig en stund.Sedan var den efter mig.Jag sprang så fort att människor skrek efter mig men jag brydde mig inte.
Jag tittade mig hastigt om.Demonen var borta.
"Dasuke!"ropade Kyoko.Hon sprang fram och kramade om mig.
"Har du sett till Akiko?"frågade jag.
"Nej"svarade hon tårögd.
"Jagade demonen dig?"
"Ja"
"Vad hände sen?"
"Den bara försvann"
"Då är den nog ute efter Akiko nu...."


Godkänt?

Bilden från din mall,vilken manga/anime är den ifrån?

Ja
Ska se om jag kan hitta en till mig...