Rolla, någon?

Jag menade att jag gjorde mallen då haha. :3

Namn: Jamie
Ålder: 20 (386 egentligen)
Kön: Kille
Varelse: Vampyr
Utseende: typ chris lowell
Personlighet: Jamie är en väldigt ensam kille, han är oftast aldrig med någon annan, han är egentligen väldigt snäll och omtänksam inombords men eftersom monstret inom honom oftast tar över så kan han bli riktigt brutal mot andra, därför håller han sig undan oftast, han är annars väldigt självsäker och lömsk.
Backgrund: Jamie kommer från en rik familj och ägde en gång i tiden stora slätter av skogar och land men efter att han blev vampyr fanns det ingen annan utväg än att sticka ifrån sin familj, han var aldrig sig lik.

Börjar du?

Sure sure
Glömde att säga det att vissa äldre vampyrer kan flyga. :] inte liksom fladdermus flax flax men aa. X)
-
Jamie satt hemma i hans lägenhet och lyssnade på staden utanför, han kunde höra hur människornas hjärtan dunkade ljuvligt nere på gatan, han önskade att han kunde gå ner och ta del av var och en av dem, men hysterin skulle bli för stor.
Han orkade inte längre, han behövde göra något.
Han gick snabbt till sitt fönstret, öppnade det och såg ut mot natten och hoppade ljudlöst ut mot den.

Lei sjöng högt till musiken som ljudade i hennes öron. Hon brydde sig inte ett dugg om de irriterade, arga blickarna. Men desto mer för de där hungriga ögonen, blod och....nej, längre än så vågade Lei inte tänka. Absolut inte. Hon sjöng vidare, nu högre och hoppades att det skulle få henne att glömma bort. Det. Dem. Skrämt skyndade Lei på stegen.

Jamie hade aldrig haft någon att prata med sen han blev vampyr, hans skapare hade bara lämnat honom ute i staden på natten ensam sidan om vid en öde trottoar.
Men det var en tjej, den ända tjejen han träffade en gång, Zarah, hon hade gett honom liv igen och förgyllt honom, men Jamie hade aldrig mer pratat med henne efter att han nästan dödat henne, nu var han bara ensam.
Han sprang mot en park han såg längre bort för att hitta något värt där.

Snart framme, ska bara gå genom parken, inget kommer hända, skärp dig Lei..
Leis tankar malde oroligt på då hon korsade gatan för att gå den kortare vägen hem: genom parken. Lei sjöng tystare och tystare ju längre in i parken hon kom och drog sin väska närmare sig, som om det skulle skydda henne. Hon skulle klara det här utan att flippa! Med lite mer mod skyndade hon sig fram mellan de öde gungställningarna.

Jamie kände hur rädsla var nära honom, det stank nästan om det.
Han gick in i parken och kände hur han närmade sig rädslan, han hörde hur människans hjärta dunkade oavbrutet under hennes hud, han kunde känna värmen, blodet.
Precis då såg han henne, brunt långt hår och ett par underbara vackra ögon, hon var som en kopia av Zarah.

Lei kände hur någon var där. Hon slutade sjunga och saktade farten, tills hon stod helt still.
- H-hallå? frågade hon osäkert och tittade in mot skuggorna.
Kom igen, det är säkert en kanin bara!, tänkte hon.
- Är någon där? frågade hon lite mer bestämt och tog ett försiktigt steg framåt.

Jamie drog sig tillbaka och ställde sig bakom en buske, hon får inte se honom.
Inte nu.
Han tittade upp mot stjärnorna medan han tänkte på vem hon egentligen var.
Zarah hade kanske en tvilling, en avlägsen?
Innan han visste ordet av hade han ramlat ur busken och låg nu framför tjejen.
Han kände hur hungern vreds sig inom honom.

Lei skrek till och hoppade bakåt.
Hon tryckte väskan hårt mot sitt bröst och backade.
- Vem är du? stammade hon.Fantasia