Jag..Häxa?

När jag vaknade på morgonen försökte jag komma ihåg mina drömmar.. Ett slott, ett stort slott med.. Med.. Magi?
Jag suckade och klev sakta ut ur den varma sängen. Jag försökte minnas vad för kläder barnen hade i drömmen.. Dom hade kappor. Inga spetsiga hattar eller pratade massa nonsens och svängde runt med en leksaksstav.. Tja, jag och Ella hade alltid på oss det när vi lekte att vi kunde trolla. Istället tog jag på mig en röd tröja och en mjukis kofta över, några jeans. Jag kollade på mina smutsiga kängor och tog på mig ett par fluffiga tofflor istället. När jag gick ner satt Ella i köket och åt en ostmacka med mjölk som dricka. Själv tog jag flingor med mjölk och te. Efter en stund kom mamma också. Hon åt långsamt upp skinkmackan som Ella gjort. Om Ella hade varit en vanlig 8 åring hade hon säkert tagit illa upp, men hon var van att mamma stirrade ut i tomma intet medans hon långsamt åt, med en rynkad panna. Men det underligaste var att hennes ögon visade inga känslor, hon hade bara den där konstiga glimten.. När jag och Ella ätit klart tackade vi för maten och sprang ut ur köket, eller ja, Ella gjorde det medans jag fick diska. Efter att jag diskat små sprang jag mot dörren där Ella stod och väntade på mig. Men något fångade min uppmärksamhet.. Brevinkastet var för bommat med plankor. Varför? Hade mamma blivit galen? Jag visste inte. Snart tvingade jag mig själv dock ut ur dröm värden då Ella var otålig att vi skulle gå. Vi skulle gå till lekplatsen, Ellas favoritställe. Jag låste upp och gick ut i den friska luften. Vinden blåste i mitt hår medans löven dansade ner till våra fötter. Det var höst, en härlig månad. Förutom att skolan började då. Med trädens visslande som sällskap gick jag och Ella, hand i hand mot parken. Det kändes skönt att få slippa att vara så vuxen och ansvarig, att i alla fall minst en gång i veckan få gå ut så här och känna sig.. Levande.

//Mer? ;D Förlåt om det här kapitlet inte var så spännande D: ♥

MER!!! JäTtebraa!!!!!!!

Är super glad att det finns personer som läser fanfictionen och tycker den är bra! ♥ :3 Det gör mig värkligen glad

Jag håller med dig ♥

Skriver mer nu :3
--------------------------------
Hela vägen till parken sjöng och skuttade Ella. Hon var så överlycklig. Hon hade precis fyllt 8 och var därför fortfarande liten, då jag skulle fylla 11 om några dagar. När vi väl kom fram till parken så sprang Ella mot gungorna medans jag själv satte mig på en rostig bänk. Efter en stund så fick jag en konstig känsla av att vara.. I mörker? Jag tittade upp och såg något som bekräftade min teori. Solen hade inte kommit fram än.. Jag tittade på klockan, 10.
"ELLA, KOM NU GÅR VI HEM!", skrek jag och reste mig upp.
Jag fick inget svar och jag kunde inte se henne längre på grund av dimman.. I nästa sekund sprang jag mot gungorna med mitt hjärta låtande som ett trum-solo. När jag kom fram till gungorna såg jag det jag fruktat, hon var inte där.
"Ella? ELLA?!", skrek jag då jag plötsligt kände något på min högra axel.

//Mer? :3

O.O CAN THIS BE DEMENTORS???? XO XO XO SKRIV MER MÅSTE FÅ VETA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Haha xD Ska skriva mer imorgon c: <

YAY

Nu kmr mer :3
--------------------------------

Det var en hand. Handen var iskall och stel. Min stress liksom sögs ur mig och det kändes som om jag krympte.. Istället för orolighet så började enorm sorg och en menigslös växa i mig. Jag krympte ihop på marken och skakade. Tårar började falla ner på mina kinder, osynliga tårar. Jag fall på rygg och bevittnade något hemskt. Jag kunde inte kalla det man, eller kvinna för den delen. Det var som om döden själv stod framför mig helt klädd i svart, lätt svävande över mig med en stor hemsk mun öppen som sög livet ur mig..
Då jag plötsligt hörde någon ropa några konstiga meningar jag liksom inte kände igen, men ändå fick jag en svag uppfattning av att jag hört orden förr. Efter att rösten ropat meningarna och en gnista flugit över den dimmiga luften, så försvann det hemska jag skådat. Jag andades in och ut och tvingade mig själv att tänka på possetiva tankar. En kvinna sprang fram till mig med en liten flicka i handen.. ELLA!
"E-ella!", mumlade jag fram och gav henne en stor kram.
"Förlåt om jag gjorde er orolig, miss men jag såg att dementorerna började komma och jag var i närheten så.."
"Vad är en dementor..?", sa jag förvånat.
"Här, ta lite choklad, du kommer må bättre då!", sa damen och gav mig ett paket med choklad.
Ella slingrade sig ur min kram och nu såg jag att hon var helt kladdig om munnen med choklad.
"Men.. Varför skulle detta.. Och vad var det där? En 'dementor'? och vad är det?", sa jag frågan och lyfte blicken för att kolla på damen men hon hade redan försvunnit.
"Nu går vi hem, Ella", sa jag sakta och ställde mig upp. Allt bultade och kändes misslyckat så jag tog lite choklad och.. Vem kunde anat att jag faktiskt hjälpte?

Jag och Ella gick hemåt ätandes på chokladen. Jag började sakta förstå varför Ella inte var vid gungorna men på något sätt ändå inte.. Vad nu än dementorerna var så var dom farliga och den där damen visste det så hon hade nog lockat Ella därifrån med sin tydligen hjälpande choklad.
"Vet du vad tanten hette?", frågade jag efter en stund.
"Ja. Eller, hon kallade sig själv för Professor Mcgonagall", svarade hon med munnen full av choklad.
"Jasså..", sa jag eftertänksamt. Jag suckade bara och vi fortsatte gå under tystnad. Professor Mcgonagall alltså? Intressant namn..Var har jag hört det förut? , tänkte jag innan jag låste upp och vi gick in i det varma huset.

//Mer? c: