Heavens Devils [Rollspel för alla]

Mall:

Namn: Raz Morales [mo-ra-lez]

Smeknamn/Öknamn: Slithery (eller Slithery Fucker, som mer än en polisman utbrustit, men mer om detta namn under rubriken övrigt).

Ålder: 38 år

Utseende: Bara 175 centimeter lång, men muskulös och ganska bredaxlad. Har kort mörkrött hår som han aldrig lägger någon tid på, grå ögon med tunga ögonlock som ger honom ett något lömskt utseende, aningen böjd näsa, välmarkerade kindben och maskulin käke. Han är väldigt blek och har lite skägg på hakan och en mustasch samt en nästintill felfri hy. Är på det hela taget inte oattraktiv, men har inte heller något särskilt konventionellt utseende.

Äger ett flertal förklädnader som han använder sig av, men går annars ofta klädd i svarta jeans, svart T-shirt, en mycket sliten grå duffel, en halsduk i vinrött och brunt som verkar hemstickad samt grova bruna kängor.

Familj&Bakgrund: Ensambarn. Föddes och bodde i ett typiskt ruffigt område, så även om hans familjeförhållanden inte var särskilt traumatiska så ledde fel umgänge till både det ena och det andra. Detta är något som orsakat hans båda välvilliga föräldrar sorg och smärta, som han för övrigt inte sett på många år.

Polis/Brottsling: Brottsling

Övrigt: Raz har gjort sig både känd och ökänd genom åren som brottslingen som alltid blir påkommen men aldrig åker fast, vilket gör att många ifrågasätter hans professionalitet som brottsling (har både handel av droger, inbrott, förskingrande och diverse torpedjobb i sin repertoar) men samtidigt hyllar hans förmåga att smita undan. Detta gav upphov till namnet Slithery, eller Slithery Fucker som polismännen som fick fallen med Raz på sin lott sade.

”Det är egentligen inte det att jag är sämre på att vara diskret när det gäller mina uppdrag än andra, utan bara att jag tar mig an jobb som andra inte ens vill kännas
vid eftersom de är praktiskt taget omöjliga. Inte konstigt att man ofta åker dit då”, brukar Raz säga angående den kritik som riktats mot hans kriminella förmågor.

Efter mer än tjugo år av kriminalitet åkte dock Raz slutligen fast på grund av ren och skär tur från polisens sida, enligt honom själv i alla fall. När så valet stod mellan den livstid i fängelse som utan tvekan väntade honom och att ta upp kampen mot TUC (en organisation han för övrigt alltid tagit avstånd ifrån) så var valet enkelt.

”Du förstår att du måste lämna nära och kära bakom dig för det här va?” hade man sagt till Raz, som bara ryckt på axlarna och svarat att han inte hade några. Få har lyckats komma Raz in på livet när det gällde det psykiska och emotionella planet (många har varit mer lyckosamma när det gäller det fysiska planet, så att säga).

Raz läser gärna när han har fritid, allt från tegelstenstunga klassiker till serietidningar och han dricker gärna jasminte, något som många av någon anledning finner aningen lustigt. Datorer har aldrig roat honom det allra minsta, men han håller sig gärna uppdaterad om vad som händer i världen genom tidningar och TV, det må så vara de allra mest sekretessbelagda politiska frågor eller någon oviktig dokusåpastjärnas förfall.

När det gäller vapen föredrar Raz närstrid och knivar, men kan motvilligt nyttja skjutvapen om nöden så bjuder.

[Sådärja!]

Heey.... sorry för otroligt segt första inlägg men det kommer nu iallafall... XD

--

Isaiah hade säkerligen känt sig aningen säkrare i sin nuvarande position om det inte var för att han lyckats hamna på helt fel sida av huset de skulle försöka ta sig in i... utan att märkas. Isaiah har inte märkts... men han måste liksom försöka gå runt byggnaden, igen, och hitta in. Just nu är han framför huset och den delen vetter mot gatan. Aja, han måste försöka smyga runt igen. Han hoppas verkligen att det går bättre för de andra. Varför lyssnar han inte på de som vet vad de ska göra egentligen? Han borde väl ha lyssnat på sina "överordnade" men han var inte direkt känd för det.
"Hacker, vad i helvete håller du på med?" Hörs en röst som inte kan vara någon annans än konstapel Hugh Breeds eller hans kodnamn "HB" - som Isaiah genast gjort om till Hamburger och hade extremt roligt åt då Hugh faktiskt tycker väldigt mycket om snabbmat - i öronsnäckan.
"Försöker hitta en bra väg runt, håll käften nu." Svarar Izzy med svag suck, han är relativt glad över att han hör en röst men lite mindre glad över att han tror att alla kan höra den då Hamburger inte är speciellt duktig med frekvenser och signaler.
"Bara stick till taket, Hacker." Beordrar Hamburger kritiskt och Isaiah ser sig om lite snabbt innan han börjar klättra upp via stuprännan till taket på den stora smått omoderna byggnaden.

Max drog sin hand över ärret längst underarmen som hade kommit att bli något av en ovana hos henne. Tillskillnad ifrån de andra så befann hon sig fortfarande på "basen", hem bortifrån hem, så som några kallade det. Istället för att vara där ute med de andra hade hon blivit beordrad att stanna kvar och hon avskydde det. Även om hon inte var den bästa prickskytten av dem eller den starkaste, snabbaste eller smidigaste så var hon otroligt målmedveten och det fanns inget som skulle stå i vägen för henne och att ta ned TUC. Det var slöseri att låta henne stanna kvar och hålla ett öga.
Max kunde inte stå still, ilskan drog genom henne och hon bet sig hårt i läppen för att inte skrika rakt ut i frustration.
Istället för att stå där framför all utrustning, alla datorer, skärmar och allt det där som inte Max förstod sig riktigt på så grabbade hon tag i ett headset för att fortsätta lyssna på uppdraget. I rena ilskan tog de henne tre försök att få in rätt frekvens och samtidigt som tanken på hur Isaiah skulle reagerat över hennes ovarsamma hantering av utrustningen så hörde hon hur Breeds tilltalade honom. Ett leende tog plats på hennes läppar och hon tog sig ned till träningslokalen som befann sig i källaren.

Raz gick så gott som ljudlöst över grusgången som gick på framsidan av huset med en min av avsmak runt munnen. Han avskydde grus. Det var inte bara en estetisk styggelse, utan gjorde det svårt för att inte säga omöjligt att röra sig utan att höras. Fördelen var att i såpass grovt grus syntes inga fotspår - snö var det absolut värsta, såvida man inte hade den på sin sida. Ett kraftigt snöfall efter ett tillslag någonstans var en välsignelse från ovan, bokstavligen.

Raz såg upp mot himmelen och blicken sökte sig sedan mot taket, där han uppfattade en skugga som snabbt rörde sig uppåt. Han log hastigt, satte på sig ett par svarta handskar och började klänga sig upp längs stupröret.

Han knackade Isaiha lätt på axeln.
"Hej, vad har jag missat?" sade Raz, innan han kvickt lutade sig nära den yngre mannen och satte munnen vid hans mikrofon.

"Ledsen HB, jag hade saker att göra. Visst var det idag jag skulle vara med?"

Elizabeth gick runt huset, letandes efter en väg in. Hon hade redan gått runt några varv utan att hitta någon, så egentligen var det väl rätt meningslöst att fortsätta, men hon hade ingen bättre idé så hon fortsatte att gå runt huset.

Hon tyckte sig skymta en silhuett i vänstra delen i synfältet och vände sig om. Silhuetten rörde sig smidigt upp för väggen. Först förstod hon inte hur hen gjorde, sedan fick hon syn på stuprännan. att hon inte tänkt på det.

Hon gick fram mot stuprännan, tog ett stadigt tag runt den med händerna och började sedan klättra uppåt. Medans hon klättrade kom hon på att hon inte var säker på vem personen hon sett var egentligen. Hon hade antagit att det var någon i gruppen, men helt säker kunde hon ju inte vara..

När hon kom upp på taket såg hon Isaiah och stå brevid varandra. Tur att det var dem. Hon gick fram till dem och nickade som hälsning.

Julia var irriterad. Riktigt irriterad och förbannad.
"Kom igen nu", morrade hon och slog på ratten för att få ut sin frustration och då råkade hon självfallet tuta - hennes vanliga otur. Hon fick några irriterade blickar men vad skulle hon göra? Hon hatade att bli lämnad utanför, och det var hennes lediga dag idag. Ja, tills hon hade fått reda på vad som var på gång. Då hade Julia kastat sig över bilnycklarna och gett sig ut i dem allt för trafikerade vägarna.
Bilarna som stod i långa rader började sakta röra sig och Julia släppte nästan ifrån sig ett glädjetjut.
"Äntligen!" utbrast hon.