Åh min kära syster, vad roligt att ditt försök till återupplevelse av vår ff var så lyckad och ATT DU ÄNTLIGEN SKREV.
Jag älskar dig, puds.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Narcissas ansikte vek sig från mängden av de andra elevernas spöklika nunor och jag kunde snabbt urskilja henne från den stora hjorden av de vettskrämda nykomlingarna. Hennes porslinsbleka, hjärtformade ansikte speglade, till skillnad från de andra, bara uppspelthet och ren lycka. Hennes långa, ljusa hår var uppsatt i en hög hästsvans som svajade lätt i takt med hennes raska, målsäkra steg mot den slitna, gamla hatten som vilade på den trebenta pallen framför lärarbordet.
Det massiva ledet av de unga häxorna och trollkarlarna smälte samman till en tät klunga framför sorteringshatten och fler och fler av barnen hade ersätta sin rädsla med exaltering i mätning med Narcissas. Professor McGonagall hade ställt sig till rätta vid pallens ena sida och höll ett stadigt grepp om hattens spets i sin ena hand och sin trollstav i den andra. En gulnande pergamentrulle svävade stadigt framför henne med hjälp av hennes felfria wingardium leviosa som hon kunde utantill lika lätt som hon kunde andas, komma på ordlekar eller lekfullt göra spe av sina elever. Hon harklade sig högt och såg menande med sina stränga, kallt gröna ögon ut över salen, vilket var tillräckligt för det sista låga mumlet bland eleverna att dö ut. Jag koncentrerade min egen blick framåt och en eldig kopparröd färg fångade min uppmärksamhet. Lily satt en bit längre ned vid samma blankputsade mahognybord som alla Gryffindorelever gjorde, vilket aldrig hade slagit mig tidigare. Lily Evans; en Gryffindorelev, Redhead i samma elevhem som jag, den genialiska mugglarfödda häxan; en del i Lejonens sällskap...att jag inte lagt märke till det eller ens givit det en tanke, verkligen genialiskt av mig. Verkligen.
Det kändes som om sorteringen var över på bara några sekunder och jag hann knapp ta mig samman och återgå till mitt döda minspel innan de gyllene faten, formerna, brickorna och tillbringarna, till brädden fyllda av den mest fantastiska maten och drycken man någonsin skulle kunna drömma om, plötsligt stod på bordet framför mig. James hade redan dykt, halsöverhuvud, ned i berget av bacon som hade trollats fram vid hans plats på det mörka bordet och Sirius försökte febrilt skyffla åt sig av en potatisgratäng som gled förbi i sin blanka guldform, med sådan elegans och smidighet att den nästan skulle kunde ha mätts med en vilie.
- Ska du inte ha nått eller? flinar Sirius åt mig.
- Nej du Tjocksmurf, man måste ju tänka på figuren! halvskriker James med ljus röst, i ett försök till en imitation av en kvinnoröst. Jag kan inte låta bli att le åt James dåliga "skämt" och över Sirius urspårade skrattattack som fick honom att nästintill ramla av bänken. Jag tog för mig av James bacon när han var upptagen med att spana in några Hufflepufftjejer och hann fånga ett fat med stekt potatis som desperat försökte ta sig till förstaårselevernas ände av bordet. Jag slukade maten som om jag inte ätit på år, dels var jag väldigt hungrig och dels så skulle Sirius, James eller Remus försökt stjäla av det jag lyckats "fånga". Remus hann dock med nöd och näppe norpa ett bacon och skrattade ett ondskefullt låtsasskratt mot mig.
Förlåt det blev jättekort men jag ska försöka fylla på...
försöka.
Gillade när de satte sig i vagnen och det var Mr. Lovegood som satt där, så klockrent bara! 
Mugglarportalen