Huffle och Wolf

Jag ryckte på axlarna och stirrade ned på mina fötter igen. "Kanske, de kanske bara vill erbjuda oss ett jobb?" sade jag och log osäkert mot Sini medan jag långsamt traskade vidare efter folket.

"Men varför leda alla dit? Det är väl onödigt, man kanske kan meddela alla genom budbärare eller något?" sade jag och fortsatte gå.

Jag skulle just till att svara när min näsa hårt slog i ryggen på en kraftig man. Han verkade inte märka något och jag kikade över axeln på honom. Alla hade stannat. Vi var nästan uppe vid slottet och jag såg vakter längst fram som tvingade in människor på borggården.

Jag sträckte på mig för att se var vi hade stannat. Ett slott jag aldrig sett låg framför oss. Märkligt.
Vakterna fick hårdhänt fler och fler att samlas på borggården, och det sög till i magen av rädsla. Jag ville bort härifrån. Nu.
Men vad fanns det att göra? Överallt omkring mig var folk, och utanför kunde jag skymta andra vakter som såg till att ingen lösgjorde sig från hopen av väntade.

Paniken vällde upp inom mig. Hur skulle jag kunna ta mig härifrån? Jag spanade förtvivlat efter en flyktväg, men förgäves. Jag var nära att börja gråta när en av vakterna bryskt tog tag i min arm.

Vakterna föste oförsiktigt in mig och några bakom mig in på borggården. Jag såg en skymt av Akiras panikartade ansikte, och gissade att jag såg ungefär likadan ut. Sedan klämdes jag in mellan flera varelser, med ansiktet några centimeter från någons skinnbeklädda rygg. Jag såg en glimt av himlen däruppe ovanför oss. Den var fridfullt blå, som om den inte förstod vad som hände.

Jag blev nästan omedelbart införd i själva slottet. Inte kungens sal förstås, utan en mindre sal. Där var tomt sånär som några vakter och en man allra längst bort. Han var klädd i juveler och sammetsröda klädnader som skulle få de fattiga att jubla. Jag var rädd för att det var kungen. Vakten som höll min arm knuffade våldsamt fram mig till tronen. Kungen lyfte ett buskigt ögonbryn när han såg mina öron och svansen. Jag rodnade och önskade att jag kunde smälta ihop med marken.

Jag undrade vart Akira hade tagit vägen och såg mig omkring. Jag kunde inte se henne någonstans. Jag tyckte synd om henne, och skämdes så över att jag inte tänkt på att alla inte var lika lyckligt lottade som jag, som hade en familj.
Om de fortfarande levde ... jag ryste vid tanken på att de skulle vara döda. Nej. Så var det inte. De hade säkert klarat sig bra, allt skulle bli bra, allt skulle bli bra, försökte jag intala mig själv. Men egentligen var jag inte säker.
Borggården var nu proppfull av människor och andra varelser i alla storlekar. Tålamodet verkade vara slut hos vissa av dem. Jag hörde ilskna viskningar om att "visa dem", "ta reda på vad de håller på med".
En man som stod några meter bort verkade ha fått något slags sammanbrott. han skakade av skräck och tårarna blänkte i hans bruna ögon.
Plötsligt skrek han gällt till och började fäktas vilt omkring sig för att ta sig ur de täta folkmassan. När han nästan var framme vid den välvda utgången fick något honm att falla.
Folkmassan drog efter andan. En av vakterna hade skjutit en pil mot honom, och träffat mitt i prick. Mannen var döende.
Oroliga blickar utbyttes. Nu visste alla. Detta var vad som hände om man försökte fly.

"Vad är du?" frågade kungen med skrovlig röst. Jag tog ett steg bakåt men vakten bakom mig knuffade fram mig igen. "E-en lupus...", mumlade jag hest. Kungen strök sitt gråbruna getskägg och flinade. Han böjde sig ned och viskade något till vakten bredvid honom och vakten nickade. Han gjorde några konstiga gester och vakten bakom mig grep tag i mina händer och vred om dem. Jag skrek till, men han band bryskt fast dem bakom min rygg och släpade mig ut ur salen.

Folks blickar, inklusive min, riktades mot en balkong några meter ovan borggården när någon gick ut på den. En man med grått hår och kallt, oförsonligt ansikte lutade sig mot balkongräcket och såg ut över folkmassan. Hon log ett nöjt, nästan osynligt leende. Han verkade tycka om att varelserna och människorna där nere var så många.
"Ni undrar kanske varför ni blivit förda hit", började han och många utbytte ilskna, men hjälplösa, blickar.
"Ni ska alldeles strax få era svar ..." fortsatte han, "av kungen, som strax kommer att bli den mäktigaste av de alla, och som ska härska över världen!"