JuliaE och Jessica Thonks

"Jo vi är ju smått känd för att tortera men dig kan vi nog ha bättre användning för" Log hon snett medans hon sakta gick mot honom med en varsin kniv på varsin sida av höfterna fäst på sitt bälte.
"Och varför får jag inte kalla dig 'sötnos'" Sa hon lågt med lite eftertryck på sötnos samtidigt som hon placerade båda händerna på varsin sida om honom på stolens ryggstöd och lutade sig väldigt nära. Endast några centimeter ifrån honom.

Silan skulle ha dragit sig undan om det gick, men han var fångad mellan stolen och henne. Han undvek dock inte hennes blick utan stirrade stint in i hennes ögon. "För att jag hatar att hånas". Han hånades så det räckte, för att han var så vek jämfört med sin familj.
Han vred tillslut bort huvudet och såg in i väggen. "Och vad kan ni använda mig för då?" mumlade han och bet ihop av smärtan från såret.

Louise log snett mot honom och suckade lite smått.
"Vem sa att jag hånade dig? Ens fiende kan nog vara en sötnos dom med, men det kommer knappast få mig att vika av min plikt. Du vet nog inte vad jag gjort med sånna som du" Flinade hon och sköt ifrån stolen lite då rätade på sig och ställde sig rakt.
"Vi hade tänkte något i stil med utpressning mot din far, har hört att erat förhållande till varandra är ganska så starkt" Sa hon lågt och vände ryggen åt honom för att hämta något i skuggan.

Silan stirrade in i väggen. Om han bara inte var bunden så kunde han nog ta sig därifrån, men han kände sig illamående och yr nu, och satt väl fastbunden.
"Sa jag inte det förut? Min far kommer inte ge er något, hans imperium är det viktigaste": Det var det han intalade sig själv i alla fall. För hans far gav honom visserligen mycket gåvor och sådant, men han skötte jämt sitt företag.

"Jag tror nog ni demoner har lite mer förkärlek till sin släkt än vissa andra, annars är väl det en förlust. Då blir du väl dödad, men det är ju upp till din pappa" Louise gick mot stolen och tog upp en liten kniv.
"Och bara en förvarning du är i slottets center du kommer aldrig ta dig ut levande så jag rekommenderar att du håller dig i skinnet framöver. Annars får du tillbringa tid i just den där stolen" Skrattade hon lågt och gick mot stolen och ställde sig tätt inpå bakom honom medans hon började skära sönder repen sakta.

Silan kunde inte slita sin blick ifrån kniven. Inte tänkte hon väl?...Hans farhågor besvarades inte då hon började skära sönder repet. "Jag ska ta mig ut" muttrade han och vred på sina stela kroppsdelar då repet var av. Sedan, med all den snabbhet och styrka han hade så for han upp ur stolen och mot dörren, han tänkte fly! Vad som helst än att vara kvar som utpressning mot hans far.

"Jag förstod väl det" Flinade hon och la armarna i kors, så fort han öppnade dörren grappade två overkligt stora killar tag om varsin arm och höll honom stumt still.
"Gullet, gör aldrig så" Flinade hon och gick förbi honom och började gå längs den långa upplysta korridoren med Silan tätt bakom med de två kraftiga killarna.

Silan stirrade upp, han hade inte väntat sig det där. Och innan han hann göra något så hade de honom fast igen. Han försökte slita sig loss, men han insåg snabbt att de här var alldeles för starka för honom. Så han hängde mest slappt och försökte komma på något, något som skulle ta honom därifrån...
"Sluta kalla mig det!" morrade han sedan till. "Och sötnos!". Han hatade det, det lät så nedlåtande i hans öron.

Louise bara skakade på huvudet medans hon ledde dem in i ännu ett annat rum, men något lite mer tjejigt och hemtrevligt.
"Välkommen till mitt rum, ditt hem de närmsta dagarna, veckorna eller månaderna, vem vet tolka det hur du vill" Sa hon med tryck i rösten.
"Släpp honom, men lämna hans händer bundna, lämna oss sedan ifred, lås dörren utifrån är ni snälla" Väste hon fram mellan tänderna åt de så kallade vakterna och de lydde hennes befallning lika snabbt som hon hade sagt det.

Silan stirrade omkring i rummet. Hennes rum?! Han hade väntat sig en fängelsehåla, eller i alla fall något ensamt rum, men inte med henne...Vakterna band om hans händer bakom hans rygg och knuffade fram honom innan de försvann.
Silan stirrade fortfarande. "Varför är jag här? Ingen fängelsehåla?" han lät lite bister.