Alone on an island?

Det var en vanlig dag i lägret.
Col hade stigit upp tidigt i gryningen
och hjälpt resten av ynglingarna
med att mata hönsen och se till
att ingen fossa( http://www.deviantart.com/art/The-Fossa-333750281 ) hade ätit upp någon.
Häromagen hade Col och de andra
blivit rejält utskällda då de glömt
stänga grinden ordenligt och ett flertal
hönor hade smitit. Därför kollade de
noggrant så att det var ordentligt stängt
innan de gick tillbaka till lägret.
Mao kilade uppför Cols ben och lade
sig till rätta på hans axel medan han
kurrade förnöjt. Plötsligt började
människor i lägret att väsnas och peka
upp mot himlen. Col sneglade osäkert
upp och såg till sin förvåning att ett
glänsande moln föll ned från himlen med eld i baken.

Twix hör någon röra på sig men dumt nog säger hon inget. Hon försökte komma loss och paniken strömmade genom henne. Vad skulle nu hända? Vart var hon? Eller de då hon nu hörde flera steg och troligen personer. Hennes andning blev snabbare hennes hjärta dunkade, hon ville härifrån.

Även om Catie inte kunde se så blundade hon hårt då hon hörde fotsteg. Hon var livrädd. Hon skulle ha försökt komma bort från vart hon än var, men hennes ben var klämda.
Catie snyftade till. hjälp! ville hon skrika, men hon vågade inte. Hon darrade till vid varje minsta ljud. Nu skulle hon dö...
Catie knep igen sina igenbundna händer och tårarna rann nedför hennes kinder. Hon skämdes. Inte visste hon varför men hon skämdes bara.

Col var inte den som satt hemma
och gömde sig när det fans nya
saker att upptäcka, till skillnad
från alla andra i lägret. Medan
hövdingen samlade till råd smet
Col iväg och sprang mot stället där
molnet hade landat. Han hade hört
berättelser om hur solen en gång
hade fallit ner och hur en jätte suttit
den på plats igen, men aldrig hade
han hört talas om fallande moln.
Mao vaknade upp från sin dvala när
Col hoppade över en extra stor
stock och muttrade något på sitt
pandaspråk. Col lade en lugnande
hand på hans rygg medan han
närmade sig molnet.