Prs, mellan Tippy och fashion7

Andrew satt nu på sin säng och funderade. Sova gick inte - han var alldeles för spänd för det. Hur skulle han klara sig i spelen liksom? Ingen från distrikt 3 hade ju klarat sig förut...men, knivar var ju en fördel, och längden var nog inte heller alltför dålig. Bara han höll sig lågt liggandes skulle han nog kunna skaka av sig distrikt 1 och 2s mördarmaskiner. Men Teasel då? Hon måste ju också dö? Nåja, Andrew hade aldrig brytt sig om andra särskilt mycket, och Teasel skulle inte vara ett undantag.

Teasel gick vilse i tåget. Hon knackade på, dörr för dörr och kollade efter hennes sovrum. Det var då hon såg honom, Andrew fortfarande vaken. Egentligen så borde hon ha gått, men hon stannade kvar i dörröppningen.
"Många tankar?" mumlade Teasel och log lite prövande emot honom. Det kanske var helt fel, men just då så kändes det rätt.

Andrew höjde ett ögonbryn och granskade Teasel. Efter en stund nickade han, "Funderar på hur jag ska döda dig. Ta det inte personligt. Tycker verkligen det är konstigt att behöva döda någon från det egna distriktet." Andrew log nonchalant och la sig på sängen med armarna under huvudet. "Ska du stå där i all evighet? Vet att du gillar mig, som alla andra, men jag behöver mitt privatliv. Fast om jag måste får jag väl hålla mig."
Han skrattade lite, såg på Teasel med intensiv blick, vad gick hon för? Var hon bra i strid?

Teasel granskade Andrew. Nästan besviket, men det var nog bäst. Hon fick inte knyta några starka band till den andra deltagaren. Hon himlade med ögonen, suckade tyst och gick sedan till rummet mittemot som var hennes. Visst var hon inte bra i strid, men han skulle se. Teasel kollade upp emot taket. Hon hade en taktik, som skulle göra så att hon kom långt i alla fall. Teasel ville inte vinna, men hon ville dö med värdighet.

Andrew skrattade igen och vände sig i sängen. Efter ett tag lyckades han somna, men det var en mycket orolig sömn

Teasel vaknade utav att eskorten knackade på dörren.
"Vakna nu raringar!" kvittrade hon lyckligt. Teasel ställde sig upp, lite vimmelkantig. Hon hade sovit max tre timmar i natt. Hennes förra kläder fanns inte i rummet hon var trött och minns nästan inget ifrån dagen innan.

Andrew stönade trött men reste sig upp. På sängen låg ett par dyra jeans och en snyggt mönstrad skjorta. Han drog på kläderna och gick ut i korridoren. Alien-Kvinnan stod och lyste fult med sina paljettfylda korsetter och kjolar.

Teasel klädde på sig en ljusblå klänning. Hennes vanliga, glada syn på allt var nästan borta. Teasel hade aldrig känt sig så ensam som nu. Hon ville ha Chad här. Ingen annan. Inte några dryga tributer eller bubbliga eskorter. Han var den enda hon kunde vara sig själv med. Sakta gick hon ut ur sitt rum, inte för att hon ville. Sakta förändrades Teasel till något hon inte var.

Eskorten förde de båda tributerna till matsalen. "Så. Nu äter ni en ordentlig frukost, sen är det direkt till lägenheten i huvudstaden!" kvittrade hon. Adrew log och gäspadelätt då han satte sig och slängde upp fötterna på bordet.

Teasel ville inte ha ögonkontakt med pojken. Helst inte prata med honom alls. Det var först då deras mentor kom. En ung kvinna i 20 års åldern, troligen full eller värre.
"Jaha.. det här är Tremble, och hon är eran mentor!" sa alien-kvinnan lyckligt. Alltid så döljer de något.