[PRS] Rodnande rosor. (15+)

[Hoho let's go! Btw, ESC is on the go. xD Det ska hålla på i mer än två timmar.]

Emme flinar stort.
"Jag tror du redan blivit förvirrad, för jag tror du menar att du kommer ligga gråtandes." Svarar Emme, fyller på sitt glas och sveper i sig det och stänger ögonen när vätskan försvinner ned genom halsen och han kan nästan känna den rinna nedför strupen och in i kroppen. Undrar hur många shots till det tar innan man märker effekterna. Ju mer han dricker desto mer vandrar tankarna, det har han åtminstone lagt märke till och det skulle vara skönt om det inte vandrade till fel saker, som till exempel hans privata fantasier om Noel och saker som ordspråk från bibeln.
"Den onde fångas av sina egna brott och fastnar i sina synders snara." Orspråksboken, gud vad han hatar ordspråksboken.

[ Damn Emme and his alcohol. xD ]

[Tidshopp ftw! 8D]

Noels huvud bultar. Han börjar allvarligt överväga om det här hade varit en så bra idé trots allt. Trots det vägrar han förlora. Fan att Emme ska vara så jävla envis! Varför kunde han inte bara ge upp eller något?! Vätskan i Noels glas rör sig obehagligt nära ena kanten då han tar det i ena handen och för det mot sitt lätt röda ansikte.
”Arr-on”, kungör han med läppar som inte riktigt hänger med och höjer glaset en aning. Noel är egentligen inte helt säker på att de egentligen är på arton egentligen – de skulle kunna vara på sjutton, eller nitton, men han var ju tvungen att chansa på något. Med andra ord rycker Noel bara på axlarna åt sig själv och vänder shotglaset upp-och-ner. Och försöker fånga upp vätskan som rinner från pannan ner över hans ansikte. Hur fan hamnade shoten ända där uppe?
”Nuere din tur”, säger Noel sedan och smäller till flaskan så att den tippar över. Fan, hans kropp började verkligen kännas tung och svår att kontrollera. Men inte var han full än, det var nog bara den sena timmen som spelade in. Ja, så måste det vara. … Vad var klockan egentligen?

[YEAH! ]

Emme skrattar till.
"Vi kan inte fortsätta nu fattaru väl?" Säger Emme och sväljer mitt i fnittrandet. Ugh, vad skumt det känns. "Deessuutoom..." Börjar Emme utdraget och svamlande då han inte har en aning om vad han snackar om. Trots det försöker han fruktlöst räta på flaskan som faller ned nästan direkt igen för att han släppte den innan den faktiskt står ordentligt på baren. Istället faller den till marken och Emme reser sig mödosamt för att luta sig över bardisken och se var den tog vägen. Han kommer inte långt innan han sätter sig ned igen med en suck. "Vi ssäger såhär!" Utbrister han plötsligt med ett stort leende och en udda vågig rörelse med ena handen. "Det är oavgjort!" Fortsätter han med samma leende och när han tittar ned på sitt eget knä så faller hans glasögon ned de också. Han plockar upp dem och efter två misslyckade försök så får han dem på plats på näsryggen igen.

Noel blinkar till vid Emmes ord och tar god tid på sig att processa dem.
Vad fan var det här nu då? Oavgjort? Vem fan trodde Emma att han var som spottade på Noels kämpaanda? Noel hade inte tagit sig så här långt för att få höra att han varken vunnit eller förlorat!
”Fan heller!” utbrister han därför argt och viftar hotande med sitt tomma glas framför Emmes ansikte. ”Faan heller! Jäla fegis… VI HAR FAN INTE ENS BÖRJAT ÄN DIN KUKSKALLE!”
Noel reser sig häftigt upp från sin plats för att gå fram mot Emme och slå till honom, men hans fötter är inte beredda och knäna fungerar som alldeles för väloljade gångjärn. Noel faller med andra ord handlöst framåt, och när han väl inser vad som har hänt ligger han med hälften av överkroppen på bardisken, och den andra hälften på Emme.
”Faan…” muttrar Noel så tyst och sluddrigt att det bara låter som ett mummel, och knappt ens det genom den höga musiken. ”JA’ SA FAAN DIN LILLA KUKSKALLE OM JAG SÄGER ATTU SKA DRICKA SÅ SKA’RU GÖRA RE FITTA OCKSÅ JÄLA KUUUUK!” vrålar Noel plötsligt och viftar med handen i ett slag en bra bit till vänster om var Emmes ansikte egentligen sitter samtidigt som den sjukt sexiga bartendern kommer fram. Om Noel inte hade haft Julia…
”Jag tror att du borde ta med dig din kompis hem nu”, säger hon lugnt och riktar sig mer till Emme än till Noel. Fan att Emme alltid skulle få alla snygga tjejer! ”Festen är helt klart över för hans del.”

”Du hörde den snälla damen! Vi ska sticka nu!” Svarar Emme och ser på honom. ”Less go!” Fortsätter han med sluddrig engelska och reser sig. Han kan faktiskt stå upp! Haha! ”Sss...sss... vi kan ha en returmatch senare!” Men han vann, han vill bara inte skada Noels ego. Emme skrattar lite när han tänker på det. Noels enorma ego.
”Kommer jag behöva kalla på vakten eller kan ni gå själva?” Frågar bartendern och lägger armarna i kors med en bitter uppsyn.
”Nej, jag tror inte det. Jag går nu iallafall.” Säger Emme och fäktar vilt med armarna för att värja sig från eventuella vakter. Han vill inte blir utkastad av någon vakt så han börjar gå till dörren, självklart att han går till dörren! Den fina damen bad honom! Fast hon är ingenting emot en snygg man, typ Noel. Fan vad han älskar Noel, tanken får honom skutta som en japansk skolflicka tagen ur en anime de sista stegen innan dörren och han går ut.

( He's skipping like a damn school-girl I am happy with what I did here! )

Noel kramar det lilla shotglaset som på något mirakulöst sätt fortfarande befinner sig i hans ena hand så hårt att knogen vitnar. Hans ögon känns smått vattniga av värmen från hans egen kropp och omgivningen runt honom och för närvarande hatar han Emme mer än han någonsin har hatat någon annan förut. Faan! Hur kom det sig att Emme alltid skulle förstöra allt? Noel borde aldrig ha gått med på det här från första början – han borde ha gått ut och festat med några av killarna från basketlaget istället. Då hade det absolut inte slutat med att de hade lämnat utan hjälp från säkerhetsvakter och det hade fan inte slutat med att Emme smällde upp ett stort blinkande ”OAVGJORT” rätt i hans ansikte! Då han slänger shotglaset efter Emme och missar med en halv meter hoppas han halvt om halvt att den beryktade vakten ska dyka upp. Men självklart – fucking självklart – kan Noel inte ha en sådan tur. Det enda han får är irriterade och nyfikna blickar från folk som mycket väl skulle kunna gå samma kurs som Noel, men ljuset är för skumt för att han ska lyckas känna igen någon alls och han tvingas vinglande lämna lokalen med sin stolthet sårad bortom återhämtning.

Noel har knappt kommit utanför lokalen förrän han tacklar in hela sin kroppshydda i Emme i hopp om att slå omkull honom. Noel själv skiter fullständigt i att det med största säkerhet innebär att Noel faller han också.
”Vem fan tror’u att du é?!” ylar han åt Emme och spottar ut det överflöd av saliv som inte redan har sprutat ur munnen på honom. Han försöker måtta ett slag mot Emme men Noels armar är nu så tunga att de knappt går att lyfta. ”Vafan fick du ut av den här kvällen?! Huh?! Svara förihelvete nu é vi portade vafan ska du göra åt de?!” Noel känner hur han halkar mer och mer på orden och ju längre han skriker, desto otydligare blir Emmes skepnad. Fan, den blir precis lika otydlig som allt runt omkring honom – hur fan ska Noel kunna träffa något som inte står stilla? Hur ska han ens kunna hålla balansen när allt snurrar?
Det är ungefär så långt som Noel hinner tänka innan han slocknar på samma sätt som en gatlykta utsatt för vandalism. Kanske hade den sexiga bartendern (borde Noel dumpa Julia för henne?) haft rätt ändå – kanske var festen över för hans del? Det måste ha varit en jävligt tråkig fest i så fall, och allt tack vare Emme.

[Well... it's something ;3]

[Yolo-mode.]

Emme svarar faktiskt inte, inte på något av det. Mestadels för att han slagits in i en av de nu påslagna gatlyktorna och försöker se någonting igen. Han hade nämligen varit korkad nog att titta rakt upp rakt in i ljuset. Det ännu värre eftersom denna inte blivit utbytt mot en av de gula lågenergilamporna utan fortfarande är de hemska vita. Helvete, hans glasögon faller nästan av när han försöker gnugga ur ljuset ur ögonen. Emme avskyr de där blinkande fläckarna i alla sorts färger som dyker upp när man bländats. Usch. Emme rättar till glasögonen och försöker tänka upp ett svar, är de portade? Nej, det är han säkert inte. Saken är den att han kommer inte på något bra svar innan Noel slocknar.

"Noel?" Frågar Emme och böjer sig ned, med stöd av en gatlykta. "Är du okej?" Frågar han och ruskar halvhjärtat sin vän. Han väntar på någon sorts respons och även om den kommer eller inte kommer försöker han ändå dra upp Noel på fötter. Emme försöker tänka ut var de ska, Emme är rätt säker på att han kan ta sig hem själv sedan. Så han kan försöka få hem Noel till sig och sedan gå hem. Japp, det låter som en underbar plan enligt honom för tillfället.

Noel är svagt medveten om Emmes försök att få honom på fötter, och om det hade känts mer verkligt hade han viftat bort hjälpen och ställt sig upp själv. Dock är Noel mer övertygad om att det hela är någon sorts dröm vilket inte gör det hela mer acceptabelt men på något sätt mer logiskt.
"... Uhhn..." Det tar ett tag innan Noel inser att han är så pass vaken att han både kan använda och känna av sina stämband, men det hela vara i max några sekunder innan det börjar bulta otrevligt i huvudet och färger och former virvlar framför hans slutna ögon. Och sedan... "poff!" ... har Noel plötsligt förlorat medvetandet igen.