PRS(Dragon Fantasy)

"Hej" hälsade Nalel och steg in helt i huset igen. Hon log mot Bearn. Hon undrade hur många andra hober som ville bli soldater, hon var rätt så säker på att hon nog var den enda kvinnliga hoben i sådana fall.
"Hur är det?" frågade hon sedan kvinnan och gjorde en gest mot hennes skada.

Meira log mot henne, "Bara bra, ni har skött såret fint." sa hon även om bara bra, menades att det var bra under omständigheterna. Hon vinkade fram hoben att hon skulle komma fram till dem, "Jag heter Meira." sa hon vänligt.

"Skönt att höra" sa Nalel och gick fram till bädden hon gjort förut. "Trevligt att träffas" log hon sedan. Hon undrade plötsligt hur gammal de trodde hon var, hon uppfattades som yngre oftast, även av hober då hon var rätt så smal för en vuxen hob.

Meira studerade Nalel, hon verkade vara mycket ung och liten. Men vad kunde man vänta sig av hober? Fast Meira hade inte träffat så många. "Så vad eller kan du hantera vapen?" frågade hon vänligt.

Nalel nickade sakta. "Jag kan hantera knivar och dolkar, men jag kan nog lära mig andra vapen också". Om det bara fanns något i hennes storlek så. Hon satte sig ner vid hennes bädd.
"Hur kom det sig att ni skadades förresten?".

"Det är bra." säger Meira uppskattande och sätter sig upp och Bearn ordnar kuddarna så hon kan luta sig bakåt.
"Orc anfall, och ja jag fick ett svärdshugg." sa Meira och nickade mot skadan.

Nalel nickade fundersamt. "Jag har aldrig träffat orcher". Men hon hade hört om dem och var inte direkt sugen på att träffa någon heller. Även om hon nog skulle göra det ifall hon gick med dem.
"Är ni hungriga?" frågade hon sedan och ställde sig upp igen. Angus hade nog inget emot ifall hon gav dem lite mat.

"De är inte så trevliga heller." sa Meira men log som o det inte gjorde något. Men då hon nämnde mat nickade både hon och Bearn, de var båda uthungrade då de inte ätit något på hela dagen.

Nalel gick in till köket och plockade åt sig lite kött, ost, bröd och en tillbringare med vin. Hon bar allt tillbaka till dem. "Hopppas det smakar". Hon la benen i kors under sig oxöch studerade dem.

"Åh, tack, vad mycket mat ni har." sa de båda och gjorde stora ögon. Soldatransonerna var knappa och de fick inte mat i överflöd. Tacksamt tog de emot och åt med god aptit.