Avatar rollspel

Yara tittade när skuggan landade framför henne och en ung man eller snarare pojke flög ner från den enormt stora håriga varelsen som flugit över henne.
"Lovha, vi klarade det vi är framme på sydpolen" sa pojken och såg sig omkring, han stelnade till när han fick såg på Yara. "Hej där" sa han och gick emot henne och hon sköt en vattenstråle emot honom som fick honom att ramla tillbaka.
"Kom inte närmare" sa hon bestämt, hon litade inte på främlingar och ville inte få dem närmare sig utan anledning.
"Du är en waterbender" sa pojken och reste sig upp med ett stort leende. Hon nickade endast, det var ingen mening att neka till det.
"Utmärkt, jag behöver en lärare" sa han och Yara skrattade.
"Du är ingen waterbender" sa hon endast och han log fortfarande.
"Inte än, jag är Avataren" sa han och hon granskade honom.
"Och jag är en stor vattengudinna" sa hon och vände sig om för att gå därifrån men pojken stod snart framför henne. Han hade gjort ett stort hopp med hjälp av vinden och landat framför henne.
"Jag vill att du blir min lärare" sa han och hon puttade undan honom.
"Inte intresserad, det finns en by längre bort, gå dit de är säkert villig att lära den stora avataren" sa hon sarkastiskt, men pojken stannade henne.
"Jag tar inte ett nej som svar" sa han och Yara höjde ett ögonbryn.
"Du vet inte vad du ger dig in på." sa hon kallt och frös fast honom i marken. "Jag är inte intresserad av att lära upp någon som du" sa hon, hon ansåg att pojken var för glad och hade ingen erfarenhet av livet.
"Jag vill ha en lärare som inte kommer behandla mig som en pojke! Jag vill ha någon som inte kommer specialbehandla mig" skrek pojken och hon skrattade.
"Du tror att du hade klarat av mina metoder? Du tror att du är värdig att lära dig?" sa hon kallt och gick emot honom. "Jag specialbehandlar ingen, alla människor är lika värdelösa i mina ögon" sa hon och pojken såg stint på henne.
"Det är ett krig där ute!" skrek han nästan och hon log kallt.
"Ett krig som inte rör mig ryggen, kommer det hit så försvarar jag mig! Du får hitta en annan lärare" sa hon och släppte los honom från isen och började gå därifrån. Hon vände sig inte om för att se på pojken igen. Hon var nästan hemma när hon kände hur något tog tag i hennes krage och lyfte upp henne. plötsligt satt hon på den håriga bestens rygg.
"Vad trevligt att du ville följa med" sa pojken och log stort. Hon tittade förargat på honom.
"Släpp ner mig!" sa hon och gick fram till kanten av sadeln djuret hade på ryggen. Hon tittade ner och svalde, hon gillade inte att vara i luften, hon hade ingen kontroll här uppe. "Jag behöver mina saker"
"Du kan skaffa nya! sa pojken och flög emot de svarta molnen längre bort. "Jag är Ari" sa han leende.
"Du är död" sa hon kallt och tittade på molnen och blixten som slog ner i havet.
"Om vi överlever det här så kommer jag döda dig!" sa Yara kallt när de red in i stormen.

Tetsu vaknade till när han kände vibrationer i marken och vibrationer fick en vagn att uppenbara sig för hans inre öga med en man som körde den. Roat reste han sig upp från sin bekväma plats vid stenen och började gå så att han skulle komma framför vagnen med dess förare. Mycket snart kände han hur vibrationerna blev starkare och en kort stund därefter hörde han hur någon fick vagnen att gå saktare. En röst nådde honom, tydligen var det en man som körde vagnen.
"Vad gör du här ute pojk? Har du irrat dig ut i dessa trakter utan att se ordentligt?", Sade han enkelt och Tetsu kunde känna hur mannen ögnade honom från topp till tå. Tetsu log.
"Nej då, men jag skulle inte ha något emot om min bäste herre kunde skjutsa mig en bit. Mina fötter är trötta efter vandringen.", Sade han och visade fotsulan, vilken var nästan helt svart. Gubben på vagnen skrattade till.
"Du har skor med dig men du använder dem inte? Du var sannerligen en underlig ung man men visst, hoppa upp! En god gärning om dagen är bra för magen.", Sade han och skrockade igen. Tetsu log bara och hoppade enkelt upp i vagnen, förmodligen till mannens förvåning, därefter lade han sig tillrätta bland varorna. Alla män utanför jordnationen kanske inte var så hemska ändå? Ofta var det andra bändare som ställde till med problem men vanliga personer behandlade honom sällan dåligt och många var, tvärtom, väldigt hjälpsamma. Kanske hade det med att de trodde han hade ett synfel att göra? Det visste han inte men förhoppningsvis skulle de ha behandlat alla på samma vis. När vagnen fortsatte sin färd somnade slumrade han till, nu mindre vaksam då han var på färd och därmed ville han inte förstöra resan med sitt kontrollbehov. På vagnen kunde han ändå inte höra jordens viskningar eller se mer än andra, blinda människor.
Sömnen tog honom och ibland vaknade han till för att utbyta några ord med kusken.

(JamesCarnalosVamp, hoppas du kan svara snart. c

(Ursäkta att jag varit off)

Sonit hade precis börjat äta då ljuset som lyste igenom hans fönster blockerades av något, allt i rummet blev helt svart. Han suckade lite och tände några ljus med sitt pekfinger innan han gick ut för att se vad som pågick. Där uppe fanns en väldigt stor, hårig varelse som sjönk ner mer och mer, rakt mot hans träd. Han försökte ropa åt vem som än styrde den att landa någon annan stans, men vem det än var verkade inte höra.

(Vildvittra det är din tur att svara )

"Miss Nanami, Tora Nanami." läraren stod framför henne och skrek och Tora hoppade till, hur länge hade han stått där? Och hur mycket hade hon missat denna gång? Han verkade definitivt inte glad på henne.
"Ja?" sa Tora bara, artigheter hade hon inte till övers för till honom, eller till någon annan som tänkte tvinga henne till att kriga. Tvinga henne till att använda sina krafter eller något, varför skulle hon frivilligt ut och dö? Hennes bror var där, skulle han komma tillbaka? Han var den enda hon hade kvar.
Läraren hade tänkt att svara något ilsket men just då ringde klockan ut, Tora räckte ut tungan, barnsligt kanske? Men tillfredställande och sen försvann hon ut ur skolan.

Yara kände regnet piska emot ansiktet, vinden slet i hennes hår och hon klamrade sig fast i kanten på sadeln, livrädd för att ramla av. Hon hade gett upp att försöka hålla sig torr. Hur mycket vatten hon än drog ur håret, kom det alltid lika mycket tillbaka.
"Håll i dig" skrek Ari och Yara var på väg att skrika tillbaka att hon inte hade något att hålla i sig i, men det skulle inte hjälpa. Hon såg hur vattnet närmade sig och hon tog ett djupt andetag beredd att slå i vattnet men hon blev aldrig blöt. Hon öppnade ögonen som hon utan att veta om det hade stängt. Runt henne fanns en stor luftbubbla. Hon tittade på pojken, han verkade benda luften runt dem och se till att vattnet håller sig borta. Yara frös vattnet runt bubbla till is och såg sedan argt på pojken.
"Har du något förstånd överhuvudtaget?" skrek hon.
"Jag behövde en lärare" sa Ari och vek ner blicken.
"Du höll precis på att få oss båda dödade! Till skillnad från dig, som påstår att du är avataren, så har jag bara ett liv!" sa hon. Yara prioriterade sitt egna liv väldigt högt!
"Förlåt" sa Ari och hon suckade, hon var fast där hon var, det var ingen mening att bråka.
"När stormen har dragit förbi så tar du mig hem" sa hon bestämt.
"Men jag behöver en lärare" sa Ari och Yara suckade.
"Det finns andra bendare som kan lära dig" sa hon bestämt men pojken skakade på huvudet.
"Du är den bästa? Jag har frågat runt bland byarna. De fruktar dig alla!" sa Ari och Yara såg på honom.
"Fruktan gör inte att man är den bästa!" sa hon enkelt och Ari skakade på huvudet.
"Jag tror du är den bästa" sa han och Yara la sig ner i sadeln och suckade.
"Du får en månad på dig att lära dig grunderna, har du inte förstått det då så får du skaffa en annan lärare!" sa hon bestämt och Ari nickade glatt. Yara slöt ögonen.
Hon måste ha somnat för när hon vaknade igen så var det av kyla. Hon tittade upp och upptäckte att de var ovanför vattnet igen.
"Hur fick du bort isen?" frågade hon och Ari log.
"Jag spräckte den med väldigt mycket vind" sa han leende och hon såg skeptiskt på honom. "Lovha skakade av den" erkände han.
"Ljug inte för mig igen! Jag tål inte lögner!" sa hon bestämt och Ari tänkte precis svara något när Lovha störtade neråt.
"Lovha vakna" sa Ari och Yara skrek åt honom.
"Gör något"
"Jag försöker" svarade Ari och försökte väcka Lovha. Yara såg hur de var på väg emot ett träd, ett träd där någon verkade bo. Lovha vaknade i sista stunden och svepte över trädet för att landa lite längre bort i skogen.
"Han är utmattad" sa Ari och Yara hoppade ner.
"Han kunde fått oss dödad!" skrek hon.
"Försök själv flyga jorden runt!" sa Ari och hon såg kallt på honom.
"Ingen bad honom flyga jorden runt! Du hade inte behövt flyga till sydpolen för att hämta mig!" sa hon och såg sig sedan omkring. Hon hade aldrig sett levande träd eller grönska. Nere hos henne var allt isigt och snötäckt.
"Vart är vi?" frågade Yara och såg sig omkring.

När de var framme vid byn hoppade Tetsu av vagnen och tackade mannen genom att hjälpa honom med avlastningen av varor; vilket gick betydligt snabbare än om mannen själv hade gjort det.
"Du är stark, unge man. Mycket träning?", Frågade gubben nyfiket och Tetsu nickade med ett leende innan han svarade.
"Mycket träning, ja och det har tagit både blod, svett och tårar från mig.", Svarade han vänligt och med en liten skämtsam ton även om han inte var helt oseriös; hans väg hade varit svår och fylld av träning inom det ena eller andra området. Gubben skrockade och fortsatte med avlastningen av sina varor; eller vad det nu var, stora lådor som faktiskt var ganska tunga och detta även för Tetsu.
"Om du skulle vilja kan du bo hos min familj ett tag. Vi behöver hjälp med det ena och det andra, du är en stark pojk; Vi skulle inte ha emot lite hjälp.", Sade han och Tetsu kunde se att han log genom fötterna. Med ett brett leende tackade Tetsu mannen och tillsammans lastade de av lådorna innan de gick in i huset som låg precis bredvid avlastningsstället.
"Jag äger en smedja så vi ska bära in lådorna där också var det tänkt men först blir det middag. Var vänlig och sitt pojk.", Sade gubben och skrockade, Tetsu satte sig ned vid matbordet för att snabbt känna en ljuvlig doft som tog sig upp genom hans näsborrar.
"Det luktar ljuvligt, er fru måste sannerligen vara en god kock.", Sade han artigt och väntade sig ett svar från mannen men den som svarade honom var en kvinna med en tämligen moderlig röst.
"Nej men, vilken artig pojk du har hittat. Ta ordentligt med mat nu, det finns så det räcker och blir över!, Sade hon och snart hade alla satt sig ned till bords för att njuta av den läckra måltiden. Tetsu gladde sig åt att huset var, i alla fall delvis, byggt i sten.