~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami visste inte om han skulle klara av att döda pojken. Efter allt dem hade varit med om så.. hon fann sig återigen leende som en idiot. Bara tanken alla minnen gjorde henne glad, trots allt.
"Våra tributer från distrikt 9!" skrek kvinnan och började sedan fösa bort dem ifrån scenen. Nami ville prata med pojken, men trodde inte om hon skulle våga.

William ville prata med henne, för hon mindes honom också, det var han helt säker på. Han bestämde sig för att göra det så snart han fick en möjlighet. Vad skulle han säga: Hej, hur känner vi varandra? Nej, knappast..
Han följde med dit de ville att han skulle gå, till ett slags rum där han fick vänta på sin familj för att prata med dem för förmodligen sista gången. Sista gången någonsin.

En slutsats av Williams möte med familjen
Var att de var mer bestörta än honom själv att han blivit utvald. På något sätt hade han alltid vetat att det här skulle hända en dag, och han hade varit förberedd på det. Men att hon också skulle vara deltagare hade han inte varit beredd på.

Nami blev inledd till ett rum med röda sidensoffor. Det var här hon skulle träffa sina vänner och familj… om hon nu hade några vänner. April kom direkt inspringande med rödkantade ögon. Hon lutade sitt huvud mot Nami's axel och började gråta. Nami försökte trösta henne. Egentligen var det ganska märkligt, då det borde vara tvärt emot. Det var Nami som skulle in till arenan, inte hon. Men April hade alltid varit mycket känsligare än Nami. Egentligen visste hon inte vad April gjorde här. Frågan var om allt bara var ett dumt skådespel för att få uppmärksamhet?

William harklade sig. Hans strupe verkade inte fungera som den brukade. Han skulle dö, och alla skulle se vilket idiotiskt misstag som skulle förespråka hans död. Han var tvungen att prata med flickan, det visste Will. Dessutom hade han redan listat ut en plan och hon var med i den.

William gick på tåget långsamt, som om han hoppades att de skulle ändra sig om han tog tillräckligt lång tid på sig. Så fort de kom på såg han på flickan.
"Vi måste samarbeta. Jag har en plan."

Nami mötte hans blick. Lite rädd för att prata med honom.
"Jag lyssnar." sa hon med mjuk röst. Hon var rädd för att komma till huvudstaden. Rädd för att dö. Rädd för vad hon skulle gå igenom. Hon hade ingen plan, inga förhoppningar så hon beslöt sig för att lyssna på pojken, trots allt.

"Vi hittar en grupp. Ingen får veta att jag vi jobbar tillsammans. Vi får aldrig sova. Aldrig någonsin. Vi dödar de andra i gruppen på natten. Så många som möjligt i taget. Det viktigaste är att vi verkar oskyldiga. Vi kan låtsas sova när de andra vaknar eller något. Det tror jag att vi kan få ut ganska många på." Han mötte hennes blick. "Förlåt om jag verkar oartig. Vi känner varandra från någonstans, eller hur?"

Nami nickade.
"Vi var tretton, det var sommar och.." hon stannade upp, log lite för sig själv och himlade med ögonen. Hon minns egentligen inte mycket, bara små glimtar utav det.
"Jag minns bara att jag var lyckligare då, än vad jag någonsin har varit förut"

William kom ihåg. Allt kom tillbaka i blixtfart. Sommaren. Han mindes den alltför väl.
"Just det.. Det har hänt mycket sen dess. Det var nog därför jag inte kände igen dig direkt." Efter att Will hade sagt det kom han på att det inte lät så snällt så han tillade "Du är snygg menar jag. Snygg....are." Han betedde sig som en idiot. Will gick längre in i kupén och blev förvånad över allt vackert därinne. Var det såhär tåg såg ut?

Nami kände hur generad hon blev. Ja, för att vara ärlig så hade inte hennes känslor helt försvunnit.
"Jag.." mitt i hennes mening så kom deras eskort, Pawffie in med ett stort leende på läpparna. Hon verkade vara nöjd med årets tributer.
"Nå, mina damer och herrar.. är ni exaltherade för att komma till huvudstaden?" frågade hon entusiastiskt och satte sig ner i en utav de blåa sidensofforna. Nami var lite besviken, hon ville säga att hon hade saknat honom. Varenda dag. Men nu fanns det inte tid för det.

William var ganska missnöjd över att hon inte hade hunnit ge honom något svar. Han satte sig i en av de andra sofforna, men pratsam som Will var kunde han inte hålla sig.
"Jag har aldrig varit där så det blir något nytt, men samtidigt åker jag dit för att dö, så..."
Wills blick flackade. Han var helt utmattad av allt logiskt tänkande.