Privat roll mellan mig och JustMe!

Natasha la sig på sin säng och kollade ut genom tornfönstret. Nu fanns det alltså två nya vampyrjägare där ute som skulle göra vad som helst för att döda henne och hennes familj. Mötet med sonen hade nog bara varit en tillfällighet, något som inte skulle hända igen. Hon måste vara mer försiktig nu. Två vampyrjägare, dubbelt så många som förra gången och då var hon nära på att förlora livet. Hur skulle det gå nu?

Solen hade börjat att gå upp, så Natasha bestämde sig för att lägga sig och sova ett tag. Hon täckte noga för fönstret, så inget solsken skulle smita in. Sen la hon sig på sängen igen.

Efter duschen gick han och lade sig. Han kröm ner under det sköna, varma täcket och blundade. Han somnade på en kort stund.

Nästa morgon vaknade Tristan av dagens första solstrålar som lös in genom fönstret på Tristan. han sträckte på sig och borstade tänderna. Tristans pappa sov ännu så han gick till nedrevåningen föratt äta frukost.
Han åt en pannkaka och några rostbröd med ett glas juice.
Det var inte så många som var uppe då klockan bara var runt 07.

[Vampyrer kan ju bara vara ute på natten, så kan vi säga att det var kväll/natt nu? ]

[Okej.]

Natasha vaknade igen när solen precis hade gått ner. Hon smet ut genom den stora porten, utan att väcka någon annan i familjen, och gick till torget. Där började hon att leta efter nattens offer.

Han sov djupt ända tills han hörde ljud utifrån. Han rös då hams bara fötter rörde vid det kalla golvet. Han gick fram till fönstret och såg en vampyr som gick omkring på torget. han tog fram sina vapen och öppnade fönstret.

Natasha tyckte att det var lite konstigt att ingen av vampyrjägarna var ute nu på natten när alla vampyrerna var ute. Men plötsligt kände hon sig iakttagen. Hon kollade upp och fick syn på mannen hon hade träffat på tidigare, som riktade ett vapen mot henne. Hon stod blickstilla, för skräckslagen för att kunna röra på sig. Hon blundade och väntade på skottet.

Tristan siktade vapnet mot vampyren, han skulle just skjuta men då han såg hennes ögon som knep ihop sig sänkte han vapnet och svor högt för sig själv. Vad är det här ? Varför bara dödar jag inte henne ? Hon är en mördare, en vampyr ! Tristan kastade vapnet ner på golvet och såg på delarena som lossnade från vapnet. Något sådant hade aldrig hänt. Han hade alltid dödat alla vampyrer han sett. Vad var det för speciellt med dehär vampyrerna ? Han hörde sin pappas snarkningar från sängen brevid hans egen. Tristan drog ett djupt andetag och hoppades att han inte skulle vakna- För då skulle han döda vampyren och bli jätte sur och besviken på Tristan föratt han inte skötte sitt jobb.
Tristans pappa vände sig om och såg ut att sova djupt.
Tristan pustade ut lättat och såg ut genom fönstret på vampyren som fortfarande hade ihopknipna ögon.
- Det är lungnt, jag tänker inte göra dig illa. Sade Tristan lågt men ändå så att vampyren skulle höra.

Natasha tittade storögt upp på mannen igen. Det här var andra gången som han sa att han inte skulle göra henne illa. Hon litade mer och mer på honom, men var fortfarande misstänksam. Hon log mot mannen.

Tristan stängde dörren och lade sig igen.
---
Sry, lite kort.