Prs mellan Aia och Selma...

Jag följer efter henne utan något mer ord. Det är skönt att vara ute i naturen, det är det alltid.
Det enda som "stör" är Jennas fotsteg som måste höras en mil bort. Jag vet inte ens varför, men inte ens det irriterar mig idag.
Den svarta klänningen passar mig perfekt och jag kan inte minnas senast jag kände en sådan sinnesfrid.
Ett tunt leende uppenbarar sig på mina läppar och jag suckar lättat.
"Eve!" Där försvann lugnet. Kråkan kommer flygandes och sätter sig på min arm som jag sträcker ut åt honom.
"Jag ser att det är den klänningen du har på dig", säger han nästan mjukt.
"Ja, du vet, det var jag som tog på mig den... Jag vet att jag har på mig den..."
"Varför ska du vara så offensiv hela tiden?" frågar han sårat. Jag suckar.
"Du förstörde mitt lugn... Och hela tiden är jag faktiskt inte offensiv, jag menar, rör på vingarna! Jag återupplivade dig!" utbrister jag. Han ger mig en missnöjd blick innan han flyger iväg igen.
Jag skrattar och känner lugnet igen.
Man måste bara älska naturen.

Jenna drog något på munnen och råkade ännu en gång knäcka en gren. Lade de sig helt plötsligt framför hennes fötter bara för att irritera henne eller? Trott sin irritation över just det så kunde hon inte hjälpa utav att njuta av det vackra ljuset under trädens kronor. Solens strålar nådde dem inte riktigt även om dess ljus silade igenom de gröna bladen. För en stund stannade Jenna till och lade sin hand över ett träds stam. Hon blundade och andades in för att sedan åter igen öppna ögonen och fortsätta som om ingenting hade skett.
Så började träden skingra sig. De var framme. Runt den enorma Herrgården fanns det höga, svarta staketet som var gjort för att hålla sådana som dem ute, sådana som försökte ta sig in utan godkännande.
Håren på Jennas armar reste sig av spänning. Hon älskade det här.
"Framme", sade Jenna med ett flin emot Eve mer som en påminnelse än ett faktum.
En kall vind mötte dem och Jenna drog jackan tätare omkring sig.

"Ja, jo, jag ser det", säger jag fundersamt medan jag granskar byggnaden framför mig. Herrgården är magnifik samtidigt som den är kuslig. Som ett vitt glänsande slott i dödens rike, bortsett från att den varken är ett slott, vit eller glänsande.
"Vad tror du att vi kommer hitta?" frågar jag nyfiket och sätter mig sedan ner på marken i skräddarställning.
Under mig känner jag livet pulsera.
Jag ser på herrgården, bygger sakta upp ett skydd runt det. Eller en kupol är ett bättre ord.
Jag vet att jag inte borde använda magi till det här, men jag har redan brutit mot ungefär varenda regel häxvärlden har så jag bryr mig inte särskilt mycket mer.
Om vi ska gå in i ett sådant hus där någon förmodligen är borde inte denna någon smita ifrån oss. Alltså är ett tillfälligt "fängelse" en perfekt lösning.
Jag reser mig igen och låter min blick vandra tills den stannar på Jenna och fastnar där.

"Det finns väl bara ett sätt att ta reda på", flinade Jenna emot Eve och höjde ena ögonbrynet något.
Trotts att det varit bara ett dygn sedan hon varit där förut så var detta inte riktigt samma sak. Nu låg det en helt annan spänning i luften. Kanske berodde det på vad hon sett då hon tidigare varit där. Jenna var övertygad om att altaret skulle vara kvar. Man flyttade inte på ett altare över dagen, det var helt enkelt fel även ifall man misstänkte att någon varit där, upptäckt vad man nu trodde sig upptäckt. Det fanns inte många som trodde på kraften längre. Många bortförklarade den av dem som på något sätt blivit utsatta och det fanns inte många som skulle koppla det Jenna sett utan mer trott att det hela var ett skämt, några uttråkade tonåringar.
Jenna mötte Eves stadiga blick.

Jag nickar. "Vi går in, förmodar jag?" undrar jag leende. "Det var ett tag sedan jag träffade en häxa..." mumlar jag för mig själv.
Jag väntar på att Jenna ska visa vägen, det var trots allt hon som hade sett det hela, inte jag.

(Ursäkta kort inlägg >.< )

Innan Jenna mumlade orden som skulle få dem båda att utan några problem gå rakt igenom staketet kände hon svagt på den osynliga barriär men till hennes förvåning glider hennes hand rakt igenom. Eve måste tillåtit henne att passera. Jenna var övertygad om att hon inte kunnat ifall det varit så att Eve inte velat släppa igenom henne. Så gick hon igenom staketet och ut på det torra, långa gräset som hade behövts klippas för flera månader sedan.

Jag fortsätter efter henne, tvekar inte ens en sekund. Även om man inte tror att Jenna och jag är så nära vänner så litar jag blint på henne. Hon är den enda utom Kråkan jag litar på. Och Kråkan är inte till hjälp så ofta.
Förutom dem tillfällen han har med sig en blodsmagi bok... Ja, det är det enda vettiga han verkligen har gjort. Men ändå håller jag honom kär. Han kanske inte hjälper till så ofta, men han har funnits vid min sida sedan jag var liten. Det var jag som gav honom talandes förmåga och det var även jag som gav honom livet åter, nästan ett odödligt liv märker jag nu.

Istället för att går runt till den enorma ingången till framsidan av Herrgården leder Jenna Eve till den bakre, nästa lika stora. Hela stället påminner om ett enormt hus som skulle passat som Mr. Darcys ställe eller någon annan rik herre i Austens böcker. Ifall det inte varit så förfallet. Det tillhörde någon familj som inte bott där på årtionden och många trodde sig att det spökade där vilket roade Jenna något extremt.
Den mörka dörren öppnade sig sakta med ett knarrande. Luften inifrån var dammig och kvav men det gjorde det hela så mycket bättre, spännande.
Utan att säga något till Eve, utan att kasta ens en blick på henne ledde Jenna vägen till altaret.

Jenna hade rätt, om allt. Det hade jag inte tvivlat på, men att allt skulle vara så levande det visste jag inte. Magin hänger i luften och jag till och med andas den.
"Okej, detta blev just något helt annat", säger jag lågt och vaksamt medan jag tar fram min blodsmagi bok ur väskan jag har hängandes vid höger höft.

"Något helt annat än vad jag berättade?" frågade Jenna något sarkastiskt.
Ibland kände Jenna det som om Eve inte riktigt tog henne på allvar, som om Eve var så mycket mäktigare, duktigare än henne. Till Eves försvar var hon troligtvis det men ändå irriterade det Jenna hur Eve verkade se ned på henne ibland.
Jenna drog en djup suck, andades in den kvava luften en sista gång innan hon lät den renas. Inte överallt bara i rummet. Alltaret stod precis där hon lämnat det, orört och fortfarande fanns det en närvaro någonstans men Jenna kunde on lokalisera var eller vem. Vissa personer kunde hon känna igen enbart med hjälp av deras energier. Hennes far, den alltid stressande, oroande. Om han inte lugnade ned sig skulle han få en hjärtinfarkt eller något. Högt blodtryck hade han redan. Amy i skolan. Jenna suckade vid tanken på Amy. Den perfekta lilla blonda som alla verkade se upp till. Jenna gjorde en grimas och gick fram till altaret.
Sakta drog hon sin hand över ytan som verkade vara av någon massiv ek. Det fanns allt där, blod i någon slags urna, halsband, en docka, en blond docka och kvistar och grenar som både var till för att rena men också skada. Allt verkade förvirrat, i alla fall i Jennas ögon. Ifall inte närvaron hade varit där eller pentagramet som var inristat i golvet hade hon tagit allt som ett skämt.
Så hörde hon hur golvet knakade till bakom henne.