Hapo
Elev
|
Spoiler:Tryck här för att visa!Kapitel 3 - Det där häx-ordet.
Klockan tolv den första september skulle jag föras bort till en borg där onda häxor och trollkarlar gömde sig för resten av världen och praktiserade onda magiska formler på varandra. Vem visste hur många som hade dött? Kunde man ens dö, om man var en trollkarl? Fanns det inte en massa återupplivnings besvärjelser de kunde använda sig av?
Tänk om jag aldrig skulle dö! Tänk om jag skulle behöva leva i flera tusen år som häxa?! En vanlig, mänsklig hade gått alldeles utmärkt. Nej. Det hade varit alldeles för många år av viftandes med trollstavar och kokande elixir.
"Kommer du nu då, Rachelle?",sa mamma och log mot mig. "Hogwartsexpressen går om bara en halvtimma."
"Kan du åtminstone inte kalla det tåg?!", röt jag åt henne och klampade ner för den långa, rangliga trappan som ringlade sig ner från mitt och Damians rum, ner till matsalen på värdshuset.
"Har du allt i din koffert nu?"
"Det är en resväska mamma! Måste du kalla allt för så konstiga grejer?"
Alla Hogwarts-relaterade saker låg nerpackade i min resväska.
En kvart senare stod vi på perrongen. Damian hade såklart berättat för mig hur man kommer till Perrong nio och tre kvart, men jag visste inte om jag ville göra det. Fanns det verkligen inget annat sätt att ta sig till perrongen där tåget skulle avgå?
Efter att ha frågat Damian om det minst 24 gånger insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att springa rakt in i en tjock stenpelare. Han skulle inte ge sig tills jag började blöda näsblod. Minst.
Så jag såg ingen annan utväg än att ta farväl av mamma och pappa, ("Hejdå gumman! Åh, du kommer få så mycket roligt! Skicka ett brev när du kommit fram, Ella. Lova att du gör det? Åh, så stor min lilla flicka blivit! Ska börja sitt första år på Hogwarts. Och för att inte tala om dig, Damian fjärde..."  och sedan börja småspringa mot pelaren med min resväska framför mig.
Jag knep ihop ögonen när jag närmade mig stenväggen.
Det var som om pelaren hoppat undan i sista ögonblicket, för helt plötsligt befann jag mig två meter från ett stort blodrött, frustande tåg. Jag vände mig om och hann precis se Damian när han klev genom stenväggen.
En meter ovanför hans huvud satt en skylt som berättade vilken perrong detta var. Som att det fanns någon häxa eller trollkarl som inte visste det.
En pojke - troligen förstaårs elev - kom fram till mig med en förbryllad rynka i pannan.
"Vet du vilken perrong det här är?"
Kunde det bli mer ironiskt?
"Det är en skylt där, för sådana som du.", sa jag och nickade mot den skylt jag fram till för fem sekunder sedan trott var helt överflödig.
"Åh."
"Ska vi stiga på, Ella?", sa Damian och tittade uppfordrande på mig.
"Har jag något val?"
Han skrattade.
"Nej."
Jag följde motvilligt med honom, och vi steg in i det fullpackade tåget. Alla verkade så glada och uppspelta, och tåget fylldes av skratt och prat.
Damian släppte taget om min hand som han hållit hårt.
"Vill du att jag ska sitta med dig, eller vill du att vi ska hitta en kupé med några förstaårs elever där du kan sitta?"
"Du vill väl sitta med dina magiska vänner så..."
"Du är också magisk nu, Ella."
Jag tryckte in min armbåge i sidan på honom.
"Tyst med dig! Jag går och letar rätt på en kupé."
"Ska jag följa med?"
"Inte om du håller på sådär."
"Vad är det du inte förstår, Rachelle? Du är en häxa nu, och det finns inget att göra åt det. Att förneka det och låtsas som ingenting kommer inte göra dig mindre häxa."
"Avgjort. Jag går och letar själv."
"Okej, som du vill. Vi ses i Stora Salen."
Han lämnade mig och försvann in i vimlet av elever.
Någon ropade att det bara var en minut kvar tills Hogwartsexpressen lämnade perrongen, och det blev ett väldigt liv på de som fortfarande inte hittat någon kupé. Femton sekunder senare var det bara jag kvar, och jag kollade in i kupéerna som var närmast där jag stått som fastfrusen en stund tidigare.
Alla såg ut att gå minst tredje året på Hogwarts och jag började ångra att jag varit så högdragen, och inte låtit Damian följa med mig.
Även om jag hittade en kupé med förstaårs elever var det ju inte säkert att jag skulle få plats. Eller att de skulle vilja ha mig där. Om Damian följt med skulle de inte vågat säga emot.
Jag kunde ju inte stå här hela dagen. Vilken sekund som helst skulle tåget sätta fart, och jag skulle troligen flyga omkull.
Så det var bara till att börja leta. Och leta, och leta, och leta.
29 aug, 2013 17:19
|
Mugglarportalen