Märkt av döden, PRS Shaana & Sannie

Maylinn följde efter Fawn igenom vagnarna, de gick på rad mellan sätena och May kunde inte låta bli att snegla på människorna de passerade. Det var en kortväxt filur med stor, rund mage, inbyggd i rostig plåt som fångade Mays intresse mest. Han satt och spanade ut genom fönstret genom en ansikts-heltäckande gasmask och dinglade med de korta benen. Den runda plåtmagen täckte smått över låren.
Hon blinkade till och fortsatte vidare genom vagnen när tåget bromsade in så plötsligt att May tappade balansen och snubblade framåt. Hon lyckades räta upp sig innan hon hamnade på marken, men hatten hade glidit ner över ögonen. Det tog därför ett tag för henne att inse att tåget hade stannat helt, och att maskerade människor hade tagit sig ombord.

Fawn drog efter andan och bad hastigt om ursäkt åt den kille vars knä hon hade hamnat i när tåget stannat. Kille bara stirrade på henne. Hans mörka ögon var outgrundliga och bottenlösa. Hon blinkade och kollade bort. Inte längre fast i hans ögon.
Hon kunde känna hans blick på sig när hon gick tvärsöver kupén till första bästa fönster.
Utanför fönstret sträckte sig ett landskap höljt i dimma. Här och där kunde man skymta ett frostbitet träd och en väderbiten kulle men resten var ett enda vitt blurr.
Plötsligt hördes ljudet av minst ett tiotal kängor mot det hårda tåggolvet och ljudet växte i styrka när de närmade sig.
Fawn stelnade till och böjde sig ner som för att knyta skon, om det inte hade varit för det långa glimmande knivbladet som hon med en fast hand drog upp ur stövelskaftet.

May stirrade med klotrunda ögon på Fawn, stirrade på hennes hand som slöt om en kniv.
"Har du alltid den på dig?" viskade hon förfärat, men förstod senare att det bara var bra att hon faktiskt hade den.
De maskerade främlingarna spred sig på tåget lika snabbt som en löpeld. En av dem stannade inte långt ifrån May och Fawn och han såg inte precis trevligt ut med det trassliga håret och de slitna kläderna. Han gav ifrån sig en vidrig stank och May lade lite diskret en hand framför näsan. Hon ställde sig tätt intill Fawn och hoppades innerligt att de båda skulle klara sig därifrån med livet i behåll...

[Öh, ja... Ähm... Hej ,__,]

(Hallå där, trevligt att råkas igen XD)

Fawn bara stirrade på May, hon visste inte vad hon skulle svara på det så istället nickade hon lätt. Stegen kom närmare. Hon reste sig upp och började backa men slutade tvärt. Vilka dessa inkräktare än var skulle de inte få henne på flykt. Någonstans insåg hon att detta inte var mod utan dumdristighet. Ett sug att vilja visa sig på styva linan.
Hon tog ett steg framåt och i samma ögonblick öppnades dörren till deras vagn. Hon vände blicken mot dem men dörröppningen var diverse kupéer bort så hon kunde inte urskilja några ansiktsdrag. Men vad hon lade märke till var vapnen som de svartklädda personerna bar på. De glimmade i vagnens sterila ljus. Metalliska och hotfulla sjöng de en sång som varslade om död.
Kvinnan i täten för dessa svartklädda figurer utbytte ett par ord med sin kompanjon, nickade och sträckte sig sedan efter första bästa person, en gleshårig man i kanske 65 års åldern.
Mannen fick en känga placerad i knävecket. Hans ben vek sig så att han kom att stå på knä och snart var en revolver i mässing tryckt mot sidan av hans tinning.
Kvinnan skrek ut en order men Fawn förstod ingenting. Hon såg sig omkring på alla andra men de såg lika oförstående ut som hon kände sig. Snart kom hon underfund med varför det var så. Kvinnan pratade på ett annat språk.
Det var då skottet ljöd.