War against the Zombies

Shelly nickade tacksamt emot honom när han fimpade cigaretten, hon hade aldrig gillat lukten av cigarettrök. Hon var inte säker på varför hon ogillade den så mycket som hon gjorde, kanske var det för att hennes faster brukade röka när hon drack, något hon heller inte uppskattade, eller så var det bara för att det var ohälsosamt. Att vara hälsosam i en tid som denna var det viktigt, om man inte ville dö det vill säga. Men om mannen ville få cancer så tänkte hon inte hindra honom. Shelly rörde om i maten för att den inte skulle brännas vid, och när mannen kom ut med batterier sken hon upp i ett leende.
"Perfekt, jag har letat efter batterier ett bra tag, men det var bland det första människor tog med sig. Du vet de ville ha det till gameboy och liknande, ibland undrar jag vad människor tänker på" sa hon utan att egentligen tänka på vad hon sa medan hon dukade fram två tallrikar, hon kunde lika väl vara artig och ge mannen mat, han verkade knappast ha ätit på ett tag och hon hade så hon klarade sig, än så länge. Hon ställde fram maten på bordet och gick sedan bort till det som var ett vardagsrum och började leta efter sin bandspelare.
"Jag vet att jag la den här någonstans" mumlade hon för sig själv och började kolla igenom skåpet hon ställt i ett hörn. Efter att ha letat igenom nästan alla lådorna fann hon bandspelaren.
"Här är den" sa hon och återvände till bordet och tog ut batterierna och kastade dem i soptunnan och satte i dem nya. "Jag har behövt den här väldigt länge, den underlättar i vardagen" sa hon och skrattade lite och såg på mannen som tydligen hette William, hon var inte säker på vad han skulle tycka om henne så som hon babblade på, men hon var ovan att ha människor runt sig och det blev lätt att hon pratade för mycket.
"Trevligt, trevligt" sa hon till honom. "Ja jag jobbade som viltvårdare och jägare i Alaska och precis, precis innan så hade jag varit på krokodiljakt i Florida, fick höra om smittan, började färdas hemåt men bilen dog här och ja du vet hur det är, inte så många flyg som går hem så jag är fast här" skrattade hon och började hälla upp mat.
"Vad gjorde du själv?" sa hon och tog en tugga av maten.

Muren hon klättrade på tillhörde den gamla skolbyggnaden, skolan som hon gått i skolan där alla minnen rymdes i. Där den ene av hennes bröder även hade gått och den andre precis skulle börja, innan världen förändrades till ett helvette. Från den nedrasade muren tar hon sig vidare till dess yttervägg, högt upp klättrar hon. Det ända sättet att komma upp på skolans tak var denna, gången inifrån hade för längesedan rasat igen, vilket var en klar fördel för henne. Kom hon väl upp på muren, kom ingen åt henne. Dock hade taket flera nackdelar, sprickorna var inte så farliga, men taket var enbart ett platt cementtak och gav inget skydd mot väder och vind.
Äntligen kommer hon upp och drar upp sig på mage, höjdskräck hade hon aldrig haft tack och lo. Hon ställer sig försiktigt upp, för att finna jämnvikten och se om taket ännu skulle hålla, hela skolbyggnaden var egentligen rasrisk, men det var det säkraste stället hon hade hittat.
Hon tar sig undan kanten till det stället där taket har minst sprickor, sedan tar hon det ätbara ur ryggsäcken, det sista av en konservburk med köttbullar. Magen skrek av hunger, hon och Frida hade varit ute efter mat då det hemska skedde och Zoey blev åter ensam.
Hur kunde hon klara sig när hennes medparter strök med? Var det bara tur eller? Hon hade inte mött någon från skolan nu på senaste tiden och hon och Frida hade slått följe. Fanns det ens folk kvar? Folk som fortfarande försökte överleva?
Hon huttrade till i snålblåsten och de köttbullar som fanns kvar mättade inte den hungrande magen. Men hon kröp ihop på taket och försökte åtminstonde få vila.

William såg på när Shelly rörde om i maten, förmodligen för att den inte skulle brännas vid och det gladde honom när han såg hennes leende; det var längesedan han hade sett ett sådant genuint leende. Däremot förvånade det henne när hon tog fram en extra tallrik även om det gladde honom, det var längesedan han hade ätit och han kunde redan kännas hur det vattnades i munnen, magen kurrade ljudligt i förväntan av maten.
"Ja, människor prioriterade lite fel i början av den här katastrofen.", Sade William med en suck och sedan bevittnade han hur hon ställde fram maten på bordet för att sedan leta efter en bandspelare som hon tydligen behövde batterierna till. William hade en aning, eller ja, han kunde i alla fall komma fram till några användningsområden. Snart hade hon hittat bandspelaren och återvänt till bordet med den.
"Jag kan tänka mig det, det finns mycket du kan använda en bandspelare till i dessa tider men du kanske är mer kreativ än jag när det kommer till användningsområden.", Sade William med ett trött leende och lyssnade till vad hon hade att säga om sitt liv innan katastrofen samtidigt som han såg hur hon hällde upp maten i tallriken. Åsynen av föda fick det att kurra i magen på honom och för en liten stund kunde han kanske kunna känna zombiernas glupande, konstanta hunger.
"Intressant, jag antar att du kan använda skjutvapen tämligen bra då? Jag beklagar att du inte kan ta dig hem...", Sade William innan han pausade, tog en sked med bönor och fortsatte sedan, "...vad jag gjorde? Jag var forskare och vi försökte få fram ett supervaccin som skulle kunna hjälpa mänskligheten, vi stjälpte den och släppte lös odjuren som nu vandrar på gatorna nedanför. Mina kollegor var några av de första att bli smittade, det är inget jag är stolt över men det hände och det finns inget vi kan göra åt det nu eller ja, jag hade tänkt börja jobba på ett botemedel men jag har inte haft någonstans att bo innan jag kom hit.", Sade William och slog skamset ned blicken i tallriken, bekännelsen skar i honom. Även om det inte var enbart hans fel så hade han varit med om det och därmed hade han skuld i att landet nu såg ut som det gjorde. Världen kanske aldrig skulle bli sig lik igen på grund av honom.

Shelly skrattade roat och såg på William, hon la ner bandspelaren i fickan, bäst att inte tala om vad hon hade den till.
"Prioriterade lite fel? Ja så kan man också uttrycka det. Men vem trodde egentligen att de här skulle hända och alla trodde väll att det skulle blåsa över, att man skulle kunna låsa in sig någonstans och sedan kommer regeringen och styr upp allt. Ja människor är inte så bra på att klara sig själva i den här delen av landet. De skulle inte klara en dag i Alaska, snöstormar, mörker, kyla och ensamhet. En dag när jag var ute för att jaga rätt på en Björn..." Började Shelly men avbröt sig själv och skrattade. "Det är en historia du inte vill höra. Du kommer inte förstå den, man måste bo i det kalla norr att förstå. Men se som jag babblar på och inte svarar jag på din fråga heller. Jo jag kan hantera ett gevär men jag föredrar Mily där borta" sa hon och tittade på pilbågen som hon ställt längs väggen. "Vi är gamla kompisar sedan länge. Hon är mer svårhanterlig än något gevär men mer pålitlig, tyst, lättskött och dödlig" sa hon allvarligt innan hon skrattade igen. "Äh vad finns det att ta sig hem till egentligen? Mitt hem är knappas skonat från zombierna" sa hon och log vänligt emot William, det var lättsamt att prata med honom även om hon va den som pratade mest. Hon stoppade in en sked med bönor i munnen och började tugga för att invänta vad han skulle svara. Hon slutade tugga när han berättade.
"Du skojar" sa hon och såg på honom men han slog ner blicken. "Du skojar inte." Sa hon sedan allvarligt. Framför henne satt en man som var skyldig till att världen såg ut som den gjorde, att hon levde på ett tak i en förfallen stad, att människor blivit Monster som äter upp varandra. William hade sett till att hon varit tvungen att anpassa sig till ett nytt liv, att ingen lägre kan gå säker. Shelly tuggade klart maten och tog sedan en sked till och såg på William.
"Vi gör alla misstag" svarade hon bara och ryckte på axlarna. "Det som är gjort är gjort, man kan inte få något ogjort, man får hel enkelt acceptera det och gå vidare. Du har antagligen lidit lika mycket som alla andra." sa hon och ryckte sedan på axlarna. "Jag tror inte du kommer kunna hitta ett botemedel men du kan få försöka göra det här. Men kom ihåg att jag kastar ner dig från talet om du försöker göra något jag inte gillar!" sa hon och reste sig upp. Shelly tog sin tallrik och gick bort med den till disken.
"Vill du ha kaffe?" Frågade hon William och log stort emot honom.

Zoey såg upp mot stjärnorna och ignorerade hungern som gjorde sig allt mer påmind. Hon tog ett par klunkar vatten och tänkte. Vad allt hade blivit annorlunda, förr levde alla tillsammans, i ett samhälle, och nu? Alla spridda för vinden med folk därnere, folk som var levandedöda. Som ville ta en och vanliga människor fientliga, levde i grupper eller ensamma, allt för att överleva. Hon hade av ren tur funnit en kniv, kvarglömd på muséet, men lika användbar som den var då, eller hittat var väl att ta i, hon hade helt sonika slagit sönder glaset och tagit den. I övrigt hade hon en pistol med en sista kula kvar till henne själv, den hade hon kommit över på ett ännu vidrigare sätt, men ja, hon hade dem nu.

Amanda lade ner ännu en gaspatron i den halvfulla ryggsäcken, noga med att inte göra några ljud. Fast hon var van med det. Annars skulle hon vara död eller levande död. Vilket spelar ingen roll. Hon strök bort lite hår från ansiktet och stängde ryggsäcken. Att ta sig ut ur byggnaden obemärkt var nu hennes uppgift. Försiktigt tog hon på sig ryggsäcken och smög ut genom det krossade fönstret. En kall bris smekte henne över kinden som om den ville trösta, få henne att glömma allt som pågick, och i en sekund glömde hon också världen omkring henne. Lika snabbt brisen kom, försvann den och hon kom tillbaka till nuet. På lätta fötter sprang hon i skuggorna av husen tills hon hörde släpande steg längre fram. Snabbt for hon upp på en stege på en stor byggnad. En väldigt rostig sådan. Försiktigt för att inte skapa något ljud klättrar hon upp på taket. När hon var uppe, satte hon sig på kanten och kollade ner på marken.

William lyssnade intresserat på Shellys monolog om Alaska, skillnaderna och jakt. Det gladde honom att han inte behövde prata så mycket, trots allt så kändes det som att han inte hade så mycket roliga minnen att dela med sig av så det gladde honom att hon ville prata och därmed föra samtalet vidare utan problem. Men allt hade sitt slut och han kunde se hur hon hade slutat tugga när han berättat för henne vad han jobbat med innan katastrofen; att han var en av upphovsmännen till katastrofen.
"Nej, jag skojar inte. Dessvärre. Jag skulle gärna ha velat kunna säga att jag skämtade men det kan jag inte.", Sade han dystert. "Men du har rätt i det du säger, alla gör misstag. Skillnaden mellan mig och andra är att jag inte har någon egentlig rätt att klaga över mina förluster, jag hjälpte ju trots allt till att skapa monstren. Det är lite som Frankensteins monster, svårt att klaga på något du själv har skapat.", Sade han och ryckte på axlarna. Visste plågade hans förluster honom men i det här läget kändes det magstarkt att klaga över det.
"Det verkar som att jag kommer få köpa in en fallskärm om jag ska bo här.", Sade William och skrattade. "Och ja, jag tar gärna en kopp kaffe. Det var längesedan nu.", Sade han enkelt och log brett mot Shelly. Det kändes skönt att kunna sitta inne i ett hus, ha ett samtal med en annan människa och att faktiskt få avnjuta en kopp kaffe efter ett mål mat. För en stund kändes det som att katastrofen aldrig ägt rum, att världen var sig själv igen men det var ju bara en känsla.

Shelly började diska av tallrikarna, hon föredrog att göra det så fort hon kunde, det behövdes mindre vatten då, och hennes vattenresurser var beroende på regnet. Hon hade det så klart mycket bättre än många andra eftersom hon hade båda vatten och el, men det fanns stunder hon fick klara sig utan båda, något hon var van vid, hon hade trotts allt jobbat i vildmarken. Hon började koka upp vatten och vände sig emot William.
"Alla har vi rätt att klaga, även om du var med och skapade monstren betyder det inte att du inte har rätt att klaga och sörja över det som gått förlorat" sa hon uppmuntrande. Hon gillade inte att se människor anklaga sig själva, hon ville att folk skulle ta tag i sina problem. "Sörj och gå vidare brukade min far säga"
Shelly vände sig om och såg ner i kastrullen och det kokande vattnet, hon hade accepterat för länge sedan att hennes föräldrar antagligen var döda. Hon tog fram snabbkaffet, det var inte det godaste som fanns men bättre än inget. Hon hällde ner några skedar i två koppar och hällde sedan på vattnet. "Du hade aldrig hunnit få fallskärmen att veckla ut sig innan du slog i marken, men skaffa du en för all del" sa hon och skrattade varmt. "Här har du"
Shelly räckte över en kopp till William. Hon studerade honom där hon stod lutad emot diskbänken, han var en intressant man. Han hade varit med och skapat zombierna, monstren som fanns på gatorna, men av någon anledning hade hon förväntat sig att de människor som gjort något sådant varit grymma och hänsynslösa, den här mannen var inget av det.
"Jag antar att man aldrig vet vad folk är kapabla till fören man möter dem" sa hon åt sig själv och tog en klunk av kaffet.

Den mörka kvällens tystnad bröts snart av ett skrik och ett skratt. Zoey drog sig försiktigt till kanten av skoltaket. Där nere på marken, långt under henne raglar två människor fram, ett par förmodligen. De är minst sagt berusade och för ett fasligt liv. De tjoar och förbannar världen, zombisar, och ja allt om vart annat skattar de den fulles skratt.
Zoey drar sig tillbaka, hon vet vad som kommer att hända, att vara tyst och obemärkt var av stor vikt annars var man dömd. Hon ville inte se det, men hon hörde stegen av dem, sedan hörde hon mannens och kvinnans skrik och sedan inget mer.
Zoey suckar, som att de ville dö, eller inte dö. Att dö var mycket bättre än det öde som väntade dem, dom väntade dem alla. Att dö var att föredra i denna värld, detta var det enda hon kunde skänka sin familj.

William tittade på Shelly medan hon diskade, det var förvånande över hur snabbt de ändå verkade ha börjat komma överens men det kanske var nödvändigt i tider som dessa? Däremot förvånade det honom när hon verkade vilja uppmuntra honom, konstigt, det han hade förväntat sig var att människor skulle klandra och kanske hata honom för att han hade hjälpt till att skapa monstren.
"Jag är glad att du ser det så och jag ska försöka tänka på ditt, eller din fars, råd. Sörja och gå vidare låter som en bra idé.", Sade han och suckade innan han fortsatte, "Men ibland är det lättare sagt än gjort, det känns inte som att jag har tiden att sörja helt enkelt.", Sade han sorgset och tittade på kvinnan framför honom. Däremot kände han hur det drog i smilbanden när hon kommenterade fallskärmen.
"Du har förmodligen rätt men varför inte försöka? Ska jag ändå dö en säker död kan jag ju hoppas på det omöjliga och ändå ha fallskärmen på.", Sade han och skrattade till, ett nästan nervöst skratt. Det var längesedan nu, världen kändes inte längre som en plats för skratt och skämt men tydligen fanns det värme på sina håll. Svåra att finna, ja men det fanns fortfarande. William tog tacksamt emot koppen som Shelly räckte honom och gav henne en nickning till tack sedan hörde han lite vagt vad hon sade, inte allt men tillräckligt för att han skulle förstå. Det fick honom mest att le, glad över att hon inte hade kastat ned honom från taket när hon fick veta vilken människa hon hade delat med sig sin kost och logi till.
"Det är väl så.", Sade han och tittade ned i kaffet, "man ska inte döma folk för fort.", Sade han och tog en klunk av kaffet. Det var gott att äntligen få något så simpelt som en kopp kaffe efter maten även om det var snabbkaffe.