The Coven. (Roll för Alla)

[Jag känner att det bara är tre personer som verkligen rollar detta... ._. ]


Jag granskar byggnaderna. Pillar på boken i fickan. Nu vet jag hur Kråkan fick in den under min kudde. Den är sjukt liten. Den är tre centimeter hög och två bred. Han kunde lätt hålla den i näbben. Jag hade snabbt försökt bläddra igenom den, i jakt på trollformler, men det visa sig att det inte går att urskilja vilken bokstav som är vilken. Precis när jag hade gett upp så skar jag mig på yttersta delen på höger kant. När boken "kände" mitt blod blev den större. Kråkan förklarade i mitt sinne att boken väljer ägare efter blod, att jag blev vald var ren tur. Kråkan har sedan jag helat honom kunnat tala med mig genom vårt mentala band. Fast ändå väntade han tills sista sekund med att berätta.
Efter att boken hade blivit större försökte jag förminska den, och det gick, genom tankarna. Sedan förstorade jag den igen genom en tanke. Den är sammankopplad till mig nu, vilket är bra med tanke att Vendela börjar bli aningen för duktig på blodsmagi.
När jag hade bläddrat igenom sidorna efter att den förstorats så såg jag att det fanns ord, meningar och annat som jag inte kunde tyda. Det var skrivet på ett språk jag inte förstod. Fast på första sidan fanns det faktiskt några meningar jag förstod och som förklarade hela boken:

'"Blodets väg" är en bok för avancerad blodsmagi som väldigt få har tillgång till. Och de som har tillgång till de brukar sällan ens kunna använda en enda formel. Denna bok kommer visa formlerna som behövs i den situationen som du är i om det du vill är rent. Det innebär att du inte får ha några baktankar med det du gör.
När du väl behöver blodsmagin så kommer orden ändras, meningarna splittras och nya kommer träda fram. Blodsformler.'

Jag suckar tungt bara vid tanken. Nu måste jag vänta till en stund där jag kan använda boken. Att endast vela använda en formel för att se om boken öppnar sig är en baktanke.
Skolbyggnaderna framför mig imponerar inte. Enda orsaken till att jag egentligen är här är för att visa Vendela boken, även om hon aldrig kommer kunna tyda den.
Jag har aldrig gått i skolan, och behöver heller inte. Om jag vill lära mig saker så sätter jag mig endast utanför skolbyggnaden och låter vinden föra med sig orden lärarna säger. Och, jag slipper alla läxor.
Jag kommer ändå aldrig behöva detta trams. Jag har aldrig tidigare gått i skolan och se, jag befinner på ett otroligt bra ställe i livet. Och, varje gång jag går ut ur "huset" så ska folk jämt stirra på mina tatueringar som om jag vore galen. Mina tatueringar har jag haft sedan jag föddes - tror jag. Jag har haft de så länge jag kan minnas, och det är allt jag behöver veta. Jag gillar de och skulle inte vilja få bort dem.
"Hoppas de har rast snart", muttrar jag och sätter mig på en av borden vid en bänk. Antingen kommer jag behöva vänta länge, eller inte länge alls.
Jag borde verkligen ta och lära mig Vendelas schema...

Benjamin vaknade upp i ett ryck. Mardröm. Alltid samma dröm, alltid samma jobbiga ångestfulla dröm. Den skiljde sig alltid sig åt på något sett, men det handlade alltid om samma sak. Den här gången drömde han att han var på ett sjukhus, nästan samma som han pappa hade befunnit sig hans sista tid, han kom in i ett rum och där låg han, trött och svag låg hans far. Han skulle just gå fram och prata med honom när någon tog tag i honom bakifrån. Höll honom borta, han kollade bakom sig och såg ingen där. Men hur han än slet och drog kom han inte loss. Vad det nu var drog den honom längre ut i korridoren och ut ur sjukhuset, rätt som det var släppte den. Han sprang in igen bara för att upptäcka att hans far inte var där han var borta. Han fick aldrig säga adjö. Det var jämt det som jagade honom på nätterna, för om han skulle dö varför fick han inte säga adjö?

En stund senare stod han utanför ytterdörren och satte in nyckeln i låset, han vet inte varför han låste som "vanligt" när han lika gärna skulle kunna låsa med sin kraft. Det var bara en vana, så enkelt var det och när Benjamin hade kommit in i en vana var det svårt för honom att komma ur den.

Efter en liten promenad kom han fram till skolan, stället han varken avskydde som vissa andra, men inte älskade. Han gick in i sitt klassrum där det var full kalabalik ingen sa något när han kom in, ingen knappt märkte något, men det var en sådan person han var i klassen, en osynlig och på något sätt gillade han det.

(Och tyvärr måste jag dra mig ur... Min dator kommer inte förrän om två veckor ungefär och min mobil är värdelös att skriva på. Förlåt, hörni. Jag kanske hoppar in om 2 veckor, men jag loar ingenting.)

[AlexZz, synd. Men du är så välkommen tillbaka sedan ifall du vill och allt det där. ]

”Kom igen, Kenz.”
Hans mörka skrovliga röst var något som hon gillade hos Ryan. Hela hans utseende tilltalade henne. De långa muskulösa armarna, den vackert muskolösa kroppen, hans raka näsa, bruna ögon. Innan hon talat med honom var han någon hon fantiserade om sent på kvällarna men det var innan han öppnade sin mun och hon förstod att han var allt annat än intelligent och just det gjorde honom så oattraktiv. Han förstod henne inte, han förstod inte hennes skämt, han förstod inte henne då hon var ledsen och han förstod henne inte då hon var glad.
”Nej”, sade jag. ”Förstår du trögt eller?”
De befann sig på skolans parkering. Självklart ville han att hon skulle skolka med honom igen. Självklart hade hon gärna gjort det ifall hon inte varit så otroligt irriterad. Han greppade tag henne i handleden då hon skulle gå. Det var som en stött gick genom henne och snabbt släppte han taget.
”Kenz”, sade han något bedjande men Kenzi lämnade honom.
Hon kände hur regnet sakta började falla men Kenzi hade alltid gillat regn och lät dess droppar träffa hennes panna, hår, axlar, kropp.
Så såg hon henne. Självklart visste hon vem hon var men trotts det kunde hon inte riktigt hjälpa sig själv. Hon såg hur hon använde magi, fick boken växa och krympa. Kenzi log snett. Den unga kvinnan hade alltid enligt Kenzi tagit definitionen något för litterärt. Tatueringarna i hennes ansikte var något för mycket i Kenzis smak men hon hade i alla fall en ryggrad till skillnad ifrån många andra. Precis som henne kände Kenzi till hennes syster.
”Ehhjj, vad tror du att du håller på med?” ropade hon över skolgården emot henne, sedan med ett snett leende lade hon till, ”häxa”.
Ingen som hörde henne skulle förstå sanningen i skällsordet vilket roade Kenzi ytterligare. Kenzi visste att hon muckade bråk, kanske var det något hon behövde nu. Med snabba steg började hon röra sig emot Evelyn.

Jag stelnar till och rynkar på ögonbrynen. Suckar när jag ser henne. Inte ännu ett småkryp som inte förstår sig på världen. Avslöjar mina tatueringar mig så mycket? Eller råkade jag ta ner försvaret runt mitt sinne i en sekund så att hon såg minnena av att boken krympte och blev större? För nu ligger den endast i fickan och vilar tryggt medan jag inväntar Vendela.
"Ja, du om någon borde ju veta!" ropar jag kyligt tillbaka, ler smått innan jag riktar bort min uppmärksamhet från henne. Kråkan kommer kraxandes från ingenstans och slår sig ner på min axel. I hans näbb kan jag skymta en bit av brödet jag tidigare gav honom.
"Har den varit till hjälp?" frågar han någorlunda lågt, ingen utom jag skulle kunna höra honom.
"Ingen vidare..." muttrar jag och kommer sedan på att jag skulle ha kunnat använda blodsmagin mot tjejen som ropade om inte Kråkan hade påmint mig om den, och om hennes... pojkvän? Om hennes pojkvän inte hade varit där. Jag har inte tid för att radera folks minnen, få de att flyga iväg med en mental vind och balansera mellan fast form och osynlig.
Kråkan fortsätter äta på brödet medan jag smått sneglar på tjejen igen.

Kenzi kan inte hjälpa att känna sig en aning bättre. Hon gillade att denna Evelyn verkligen hade en ryggrad. Med en hand drog hon en hårslinga bakom örat och gick fram till henne. Sakta lutade hon sig nära henne på ett väldigt lekfullt sätt. För ett ögonblick stannade hon öga mot öga med kråkan, Kenzi avskydde fåglar. Hennes blick avspeglade hatet innan hon drog sig närmare Evelyns öra.
”Vill du höra en hemlighet?” viskade hon och drog in hennes lukt genom näsan.
I nästa sekund hade hon lutat sig tillbaka med ett brett flin och inväntade hennes reaktion, nyfiken på vad som skulle ske.

Jag ler svagt. "En av tusen? Eller endast en som är menad för mig?" frågar jag sarkastiskt.
"Hemligheter är värdefulla ska du veta. Innan man vet ordet av så har man sagt ett ord för mycket, och det blir ens fall, Kenzi", ler jag och minns att Kråkan talade om en ung kvinna med tatueringar på ena armen, och en tendens att använda sina kunskaper i onödan.
"Men, det är du som väljer. Hur stor är risken att du säger fel, tror du, Kenzi?" Jag håller tillbaka ett stort flin när Kråkan kraxar som ett skratt. Jag såg hennes hatfyllda blick en sekund tidigare.

Hennes slingriga ord, en ormtunga ägde hon, fick Kenzi att blixtra inombords. Ingen talade så till henne, ingen hade talat så till henne förut. Leendet på hennes läppar slocknade och ersattes av en dödande blick. Det lekfulla humöret var som bortblåst.
”Jag skulle vakta min tunga om jag vore du. Någon kanske skulle frestas av att tysta den annars”, sade Kenzi lågt.
Hon kände hur hon sakta började tappa kontrollen, värmen inifrån blev hetare. Så i nästa stund ringde skolklockan och ungdomar började strömma ut. Kenzi rörde sig inte ur fläcken även ifall de runt omkring henne fick henne att behärska sig till och med att slappna av något.
”Vet du vad?” sade Kenzi igen och åter igen hade det lekfulla i henne tänds. ”Jag har alltid önskat mig en uppstoppad kråka, kanske jag borde se till att min önskan går i uppfyllelse.”
Med de orden vände hon Evelyn ryggen.

"Jag vet inte jag, jag tror han skulle stoppa upp dig", skrattar jag och känner hur hon blir argare och argare. Jag ser på hennes ryggtavla innan jag med en lätt vindpust sliter i hennes hår.
"Om jag vore du så skulle jag akta mig, jag är inte den man kan tro att jag är", fnissar jag lågt innan jag släpper tanken på Vendela och går med lätta och snabba steg bort från den här skolgården. Om ja behöver stå ut med sådana som Kenzi som ska störa mig väntar jag tills hon helt enkelt har kommit hem.
"Kråkan, hälsa henne att hon vet hur hon kan hitta mig", säger jag medan jag fortsätter gå.
"Vart kan hon hitta dig då?" undrar han.
"Hon kan förfölja mig nu ifall hon någonsin vill tala med mig igen", säger jag och ler. Kråkan flyger tveksamt bort mot Kenzi och återvänder sedan till mig, sätter sig tveksamt på mig axel medan jag fortsätter gå.
"Var det ett smart val?" undrar han smått oroligt, smått roat.
"Jag älskar att utmana ödet", flinar jag för mig själv medan jag saktar ner lite och känner vindarna leka i mitt hår och hur de dansar i lövkronorna. Jag skjuter ifrån med foten och flyger lätt i två sekunder innan jag landar igen. Jag skrattar lätt. Om Kenzi kommer, kommer detta bli roligt. Hon kanske till och med kan bruka blodsmagin? Nej, just det... Endast jag kan läsa formlerna. En suck slinker ur mig.

Stolen skrapade i golvet när Vendela reste sig upp från bänken. Hon var först ut ur klassrummet då hon inte behövde samla ihop sitt skolmaterial som de andra eleverna gjorde. Hon var inte intresserad av att lära sig ämnet, och hade därför inte ansträngt sig... alls. Hon gick med lätta, snabba steg genom korridoren med en min som sa att hon inte hade några bekymmer i världen. Snart kom hon ut på skolgården och såg sig om efter Evelyn, som hon visste skulle befinna sig häromkring. Och där stod hon, med en annan ung kvinna framför sig. Vendela saktade ner av tveksamhet, hon ville inte gå fram och störa än. Men främlingen som stod framför hennes syster promenerade snart därifrån, och likaså Evelyn. Vendela skyndade sig efter henne.
"Eve!" sa hon i en väsande ton när hon hade hunnit ikapp henne, "Vem var det...?" frågade Vendela och såg bort mot tjejen. Hon hade en tatuerad arm och lite brunaktigt hår med ljusa slingor. Vendela kände igen henne, det var Kenzi.
"Jag menar, vad ville hon?" ändrade Vendela och riktade blicken till Eve. De var utanför skolans område nu, men Vendela brydde sig inte. Hon hade helst velat hoppa av skolan som sin syster, men hade inte satt planen i verket än. Dessutom visste hon inte vem hon skulle öva blodsmagi på, om inte oförstående elever.