Grimm - För Ninniku och mig :3

"Unga dam? Snälla. Du är minst lika gammal som jag, unge herre." säger Lucy och gör en grimas.
"Och jag bara antog att du skulle anta att jag tänkte slita av dig huvudet eller något. Som alla andra wesen."
Hon ställer sig upp för att gå bort och hämta vattenkannan som står i hörnet, för att sedan börja vattna en krukväxt.

'' Jag slita av huvuden? Jag sliter oftast bara av fingrar om jag måste ''Flinet var kvar på hans läppar. '' Men om du inte vill bli kallad för unga dam så kan du väl berätta ditt namn? Så berättar jag mitt''
Plötsligt så reste sig Adrian upp men det gick inte för snabbt eftersom han inte ville falla pladask ner på golvet. '' Inrett det själv?'' De olikfärgade ögonen såg sig omkring medan han ställde denna frågan.

Lucy himlar med ögonen. "Du, jag undrade om du inte var rädd för mig eftersom du kanske antog att jag skulle slita av dig huvudet. Hallå, Grimm." hon viftade lite med händerna.

Det sluga flinet var ännu kvar på Adrians läppar och han ryckte på axlarna. '' Jag har aldrig mött en Grimm innan. Bara hört talas om er så jag visste väl inte hur jag skulle reagera''
''' Men du har fortfarande inte svarat på mina frågor. Förresten mitt namn är Adrian,Adrian Morse''

"Jaha." fnyser Lucy, lite morskare än hon känner sig. Hon biter sig i läppen.
"Öm, Lucy."
"Och innan jag svarar på en enda fråga om inredning vill jag veta hur du fann dig själv vid bergsfoten."

'' Nåja,tack för att du räddade mitt liv'' När Adrian hör att hon vill veta hur han hamnade vid bergsfoten så tystnar han till en stund innan han svarar på hennes fråga. '' Jag bröt ett löfte till några Hunderjägers och dem blev inte för glada för det så dem började jaga mig så jag sprang in i skogen eftersom jag hittar bättre där än dem. Men olyckligtvis så fastnade min fot under en rot och jag föll ner på marken. Då hann givetvis dessa Hundjägers ifatt mig och gav mig så mycket stryck tills jag blev medvetslös. Sedan måste de antagligen kastat mig ner så att jag hamnat vid bergsfoten eftersom dem vill göra sig av med mig. Men om dem får syn på mig nu så hamnar jag väl i trubbel igen och antagligen du också. Frågor på det?''
Adrian hade satt sig ner där han legat innan och såg mot Lucy som denna Grimm nu hette.

Lucy himlar med ögonen och suckar.
'Well in that case, get out.', tänkte hon.
"Och varför skulle jag behöva hamna i trubbel då då?" hon höjer ett ögonbryn och slutar upp med att dränka sin växt i vatten. Hon torkar av händerna på en handduk.

'' För du är en Grimm och för att du räddat mitt liv '' Rastlös som Adrian kunde vara så reste han sig upp igen. '' Så...Har du dödat många Wesen eller?'' Han höjde ett ögonbryn och kastade en blick mot Lucy innan han gick ut från rummet för att kolla runt i lägenheten.

(( Bara så du vet är det den stuga i skogen, inte en lägenhet ))

"Varför skulle jag ha dödat några wesen?" Ja, jag är en grimm. Det har vi redan fastställt. Människor kan vara så fulla av fördommar.

(( Ojdå! Förlåt! Men nu vet jag det c: ))

Adrian ryckte på axlarna. '' Jag är inte direkt en människa'' Ett flin dök upp på hans läppar och han fortsatte att kolla runt i stugan medan han pratade med Lucy. '' De flesta vanliga personer skulle inte kunna ta hand om mina skador så som dig'' Han fick plötsligt syn på ett foto med Lucy och en äldre man som han gissade på var hennes pappa.
Försiktigt tog han upp tavlan och kollade på den. Familj... En lätt fnysning lämnade honom och han satte ner det igen.