Världen efter kriget

Efter att ha bantat ned deras offer genom att separera huvudet från deras kroppar hade Bartholomew och hans två kumpaner dragit sig bortåt igen; bara huvudena var betydligt mycket lättare än hela kroppen. Medan de gick genom gatorna pratade de båda andra i lågmälda röster, för att inte dra till sig oönskade individer, han själv gick bredvid och gladde sig åt att de funnit tre såpass korkade människor så fort. Det hade varit en enkel jakt, ett lite trick och så var det tre färre personer att oroa sig för när man gick ute på gatorna, det gällde inte bara honom utan alla och det kändes bra att göra världen en tjänst. Stridshammare hängde vid hans sida, fortfarande blodig efter dagens arbete och den skulle fortsätta att vara det till det att han tog sig tiden att göra rent den, vilket förmodligen skulle bli senare samma dag i lägret.
Efter en stunds promenad fångade en siluett hans uppmärksamhet, det såg ut som en kvinna och en...hund? Förvånat kisade han mot mörkret och gav tecken åt sina män att höja projektilvapnen de alltid bar på sig, redo att skjuta eventuella fiender. Mot bättre vetande och nyfiken ropade han till kvinnan som såg ut att gå mot hans håll.
"Vem är du? Är det verkligen bra att en dam rör sig så öppet i dessa tider?", Sade Bartholomew med sin grova röst, ett leende gömde sig i skägget och han skrockade roat; det var längesedan han hade stött på en kvinna. I den förfallna delen av staden var det vanligare att stöta på män, antingen gjorde kvinnorna mindre ofog eller så hade de gått åt först när den starkes lag började gälla. Oavsett så intresserade det honom och han ville veta hur hon hade kunnat överleva såpass länge i staden, tillsynes utan sällskap om man räknade bort hunden vilken gick bredvid henne.

Aziza vandrade ner längs gatan, det kändes nästan som det gjort innan kriget börjat, när hon varit på väg hem till sina föräldrar. Men det hade varit på den tiden då allt varit normalt, och tråkigt. Hon hade inte kunnat få göra saker som hon gör nu, stycka folk, äta dem eller vandra fritt ensam på gatorna. Azizas tankat avbröts när Kokos morrade. Hon såg sig diskret om för att inte avslöja att hon visste att hon inte var ensam längre. Snart fann hon mörkare skuggor i en gränd.
"Jag har sett dem" sa hon och klappade Kokos på huvudet. Hon blev dock förvånad när en av männen talade till henne. Aziza var beredd på att ta skydd vilken sekund som helst, men om man ville döda någon var det lättare att göra det om man inte pratade. Aziza var mest förvånad över att hon kände igen rösten, det var en röst hon hade hört förut, hon var inte säker på varifrån men hon kände igen den.
"Vem jag är? Frågan är vem du är som lurar i skuggorna, eller ja vilka ni är" sa Aziza och stannade några meter ifrån dem, hon fann ingen mening med att gå närmre. "Och vi är faktiskt två damer, eller hur Kokos?" sa hon och slängde en snabb blick på hunden som hade satt sig ner när hon stannat. Kokos nickade där hon satt med sitt ben i munnen. Aziza var varsam det var sällan hon mötte folk på de här gatorna, inte människor som hon inte kunde döda i alla fall, men den här gången var de fler än henne och hon ville inte bli dödad.
"Ville mina herrar något? Jag var nämligen på väg hem" sa hon och tittade på mannen som talat.

Clove hade länsat mannen på det han ägde, vilket inte var mycket. Dock tog hon hans munkjacka i besittning då hon enbart gått i linne innan och frös. Hon drog på sig den och fick kavla upp ärmarna en rejäl bit, de var allt för långa och stora. Hela tröjan var för stor även om hon hade haft sin normala kroppsvikt. Nu var den mer som ett stort varmt tält på henne, liksom jeansen som hon fick dra in i midjan för att kunna hålla uppe.
Men även i bokens spel hade de haft det svårt även om de fått festmåltider, varför fanns det inga här? Och inte fick man äta andra heller, det var den ända regeln, det hade Clove läst i boken om den andra Clove, Clove som var henne nu eller?
Det var förvirrande och var gång hon tänkte på det försvann det, som om det var något hon borde minnas.
Hon tar sig vidare men stannar upp då hon hör röster och sjunker in bland skuggorna tyst och ljudlöst för att inte bli upptäckt. En kvinna och en hund, en man eller flera, men han talade och var troligen deras ledare? Hon hade sett dem alla förr, mest männen, de var inte så svåra att undvika att se även om hon undvikit att bli upptäckt.

Bartholomew gick ut från skuggorna för att möta kvinnan även om han lät sina män stå kvar i skuggorna, desto mindre hon såg desto bättre; det var så du överlevde i denna delen av staden. När han såg henne log han brett bakom det kraftiga skägget, det var en trevlig syn då det var ett bra tag sedan han hade sett en vacker kvinna.
"Två damer? Jag antar att din hund, eller Kokos, där är en tik då. Söt hund även om jag misstänker att det där benet inte är alltför gammalt.", Sade Bartholomew och skrockade lite, den här damen roade honom till viss del.
"Vad vi ville? Om du vill kan vi slå följe och så hjälps vi åt; jag har ett litet sällskap med trogna män som jag har lyckats skrapa ihop i den här staden. Jag förväntar mig inte att du tackar ja då jag, dessvärre inte, kan försäkra dig om var männens händer kommer befinna sig i slutet av dagen men vi kan ju i alla fall slå följe en bit? Jag har inget intresse av att döda dig ändå.", Sade han enkelt och ryckte på axlarna innan han gav ett tecken till sina män som gick ut ur skuggorna med sina projektilvapen i högsta hugg. I deras bälten hängde ett respektive två huvuden även om det ena var till hälften söndertrasat.
"Vi har varit ute på jakt nu på morgonen och vi behöver inte fler lik än nödvändigt. Dessutom har jag ingen lust att skada din hund där, hon är fin.", Sade Bartholomew och skrockade glatt. Trots att staden i all sin dysterhet lockade till sig det värsta av pack så uppskattade han fortfarande ett civiliserat samtal och djur hade han alltid gillat, i slutändan hade de inte gjort honom något ont.

Clove satt tyst och lyssnade på samtalet, inte skulle någon bjuda med henne och ville hon ens det, med tanke på att alla kunde dö? Såg man på henne såg hon ut att vara högst fjorton, mager och blek vem ville ha henne? Ville hon ens vara med någon? Med tanke på att alla kunde förråda en och de där männen, som han sa ingen kunde garantera att de kunde hålla fingrarna i styr, och kunde hon då garantera att hon kunde hålla knivarna i styr? Nej, knappast.
Var man ett starkt gäng kunde man hålla samman mot de andra men att de skulle ta med henne vore lika osannorlikt som att karriäristerna skulle ta med Rue i deras lag, eller den där pojken utan namn men med deformerad fot.
Männens vapen, utseende och de huvudena sa bestämt åt henne att hålla sig undan tyst och vänta, även om det var det Clove inte skulle ha gjort. Men Clove hade de övriga karriäristerna och i slutet innan hon dog Cato, fan ta stenblock annars kunde Clove ha vunnit allt.
Dock stelnar hon till hunden, den förbannade hunden hade upptäckt hennes doft.
En blodig hand förs över ansiktet och lämnar spår av hennes fingrar, mannens blod, hon hade inte tvättat sig, hade hon tur skulle ingen lägga märke till hunden.

Aziza granskade mannen, det svarta skägget och den ovanliga frisyren påminde henne om någon. Hon var dock inte säker på vem, men hennes varningsklockor satte igång, den här mannen var någon hon kände och om hon kände honom så kände han henne. Att bli igenkänd var det sitta hon ville, det kunde ställe till med problem då människor kunde förvänta sig säker eller ha ett övertag då de kunde veta vem man var och använde det emot en. Men hon var inte säker, mannan behövde inte känna igen henne, Aziza kanske bara hade sätt honom på långt håll, eller så var han lik någon skådis i de gamla tidningarna.
"Ja Kokos här är en tik" sa hon leende och skrattade sedan "Vi plockade benet i morse, det var hennes belöning för att hon hjälpte mig döda mannen" sa hon ärligt och Kokos skall glatt till. Aziza skrattade igen, Kokos var hennes bästa vän och hon svek henne aldrig.
"Jag håller mig helst för mig själv, vill ju inte att dina män skall bli av med sina händer, det kan vara svårt att klara sig här ute utan händer" sa Aziza med ett leende, även om man kunde höra på hennes röst att hon var allvarlig, om någon försökte antasta henne blev de det sista de gjorde. "Men lite sällskap på vägen skadar inte, Kokos må vara min bästa vän men så pratsam är hon inte" sa Aziza och tittade ner på Kokos när denna började morra. Aziza såg sig omkring på gatan, det var inte männen som hon hade runt sig som Kokos reagerade på, dem hade hon redan varnat Aziza för, nej det var något annat. Snart upptäcker hon en flicka.
"Kom ut, vi vill dig inget illa" sa Aziza och log ett varmt leende, ett icke äkta leende, hon hade inga problem med att skada folk, men ibland tjänade man på att vara trevlig.

Clove ställer sig upp, ja de hade upptäckt henne och hon var visserligen snabb men männens vapen kunde skada och döda på långt håll. Hon kommer fram ur skuggorna med ett ansiktsuttryck som är tomt på känslor, för att de inte skulle genomskåda henne. Hon hade gömt sig bakom kvinnan så hon kom upp vid henne, dock på avstånd från dem alla även kvinnan och hunden.
Hunden kunde vara en mutant eller? Nej, det var bara i boken de förekom, troligen var detta en vanlig hund.
Clove utger ett inte särskilt skrämmande intryck, snarare tvärt om, hon är liten och mager och ser åt som att vara på sin höjd tretton, fjorton. Det svarta håret hänger men blodsträck i ansiktet gör att hon inte ser allt för troskyldig ut.

Bartholomew log brett när kvinnan gick med på att slå följe med honom, ett civiliserat samtal var aldrig fel i dessa tider även om det ofta slutade i ett blodbad. Däremot blev han mer vaksam när Kokos började morra innan det att en flicka kröp ut ur skuggorna; flickan såg ut att vara riktigt sliten då hon var liten och mager med svart hår hängande för ansiktet. Han granskade henne mer än en gång och efter varje gång blev han mer förvånad över att hon fortfarande höll ihop i en värld som denna. Förmodligen skulle han kunna bryta sönder henne snabbt men å andra sidan misstänkte han att hon varken förlitade sig på sin tålighet eller styrka. Nej, förmodligen gömde sig något mer än bar hud under flickans kläder och helt dum var hon nog inte. Ett misstag i den här staden kunde det vara sista man gjorde och oftast var det så; de tre huvudena vilka hängde i hans kumpaners bälte var ett utmärkt bevis på det.
"Så, vem är du flicka lilla? Kommit bort från din flock eller är du ensam?", Frågade han medan han granskade flickan och fingrarna hade börjat röra vid skaftet på hammaren, Bartholomew ogillade människor som gömde sig i skuggorna; speciellt när de hade kunnat vara där ett tag. En dolk i ryggen var det sista han ville ha och den här flickan såg ut att kunna vara personen som körde in det lilla metallstycket mellan skulderbladen på sitt offer så fort denne vände ryggen till i tron om att hon var oskuldsfull. Jobbet som polischef hade gjort honom misstänksam och det gladde honom.

Clove ser på mannen och följer hans hand som drar sig till hammaren vid hans sida. Hon var smart nog att inte springa, då skulle hon definitivt vara död innan hon visste ordet av. Men att avslöja att hon var ensam? För det var vad hon var, och ganska uppenbart var det med. Hon kände att hon var inträngd i ett hörn som skulle sluta med hennes död, troligen.
"Clove, och jag har inte kommit bort från någon, jag klarar mig bra själv." sa hon, vilket till viss del var sant. Hon klarade sig själv, men nätt och jämt. Dock ville hon inte visa sig svag inför någon av dem. Hon visste att det kanske lät fräckt och upproriskt, men hon tänkte visa att hon ville leva och hade hon inte gjort det kanske? Hade hon inte klarat sig? Och hade inte många som tänkt anfalla henne dött? Okej, nu hade hon avslöjat att hon var själv, men männen här var knappast rädd för någon om hon nu skulle tillhört en av de grupper som strök omkring här, men vem ville ha henne?

Aziza granskade den unga flickan, hon såg ut att ha kommit bort från sina föräldrar, vilket hon antagligen hade då hon var ensam. Men vem hade inte kommit bort från sin familj i en tid som denna? Hon undrade hur flickan lyckats klara sig själv så här länge? Det såg inte ut som om hon skulle kunna göra en fluga förnär, inte som hon själv eller mannen bredvid henne. Mannen vid hennes sida verkade precis som hon ha anpassat sig bra till livet i staden, ett liv som innebar att klara sig själv, ta det kam kom över och skapa sina egna lagar, hur flickan framför klarat av det var henne en gåta.
"Clove?" sa Aziza undrande "Det var då ett underligt namn, eller vad säger du Kokos?" Hunden skall till och Aziza log innan hon åter gav flickan en allvarlig blick.
"Så vad gör du här ute ensam, om du nu inte kommit bort? Är du vilsen? Eller försöker du stjäla ifrån oss?" sa Aziza allvarligt. Hon misstänkte att flickan inte dödade folk som hon gjorde, i strid utan stal ifrån dem efter att hon huggit dem i ryggen, om hon nu dödade dem det ville säga. Hon var inte säker på vem som hon skulle tycka mest synd om, flickan eller henne själv. Flickan verkade ha lite mer mänsklighet kvar än hon själv. Men sedan hade hon aldrig varit helt normal heller, hon hade alltid stuckit ut och i en värld som denna passade det utmärkt, i den värld där allt är upp och ner är den galne kung, eller i det här fallet drottning.