PRS Reiku Black|AlexZz

"Vem har berättat det?" Frågar Ysabel som själv inte har några minnen av att ha berättat för Mikel om att hon stulit de andra sakerna. Hon har ju inte direkt hållit tyst om att hon haft sakerna, inte när det gäller Mikel men hon har inte uttryckligen berättat för honom själv. Fast det kanske hon har, och hon bara har glömt bort det. Fast han kanske räknat ut det också. Hon kastar en blick bak i den självklart tomma boxen. Ysabel är inte en dålig människa, hon tar inte direkt av de som inte har råd med att bli av med sakerna. Hon tar av de som inte skulle sakna dem och hon finner sig faktiskt rättfärdigad av att hon aldrig åkt fast, och aldrig egentligen skadat någon när hon stulit. Inte som rånare och så, hon är rädd för rånare.

- Ingen har berättat det. Men en som klagar över att hon inte har några pengar hela tiden skaffar på sig saker, ofta. Varje gång jag kommer in i ditt rum så ligger det något nytt skräp på golvet. Dessutom så ser jag ju när du sträcker dig efter saker. Jag finns inte bara i mitt hus när vi inte är tillsammans.. Mumlade han och läppen åkte ut lätt som den brukade göra när han var arg, sur eller hade någon annan dålig känsla.
- Och så har du korttidsminne också, så du skulle inte komma ihåg att lämna bollen ens om du försökte. Sa han och tystnade. Han kanske hade gått lite för långt. Det var inte meningen att han skulle förolämpa henne. Istället för att kolla på henne så såg han på bollen som hade studsat på golvet och sen rullat innan den stannade.

"Om du sett det innan, varför har du inte sagt något?" Frågar Ysabel skeptiskt, hon ångrar det inte, inte längre. Hon gjorde det, som alla människor med ett samvete gör. Men hon kom ju undan. Det var som att hon visste när det var farligt eller korkat att snappa åt sig någonting. Inte den där vanliga nervositeten man ska känna utan något annat, något helt annat. Hon kan inte beskriva det, hon har den bara. Som något udda sjätte sinne. Ysabel hoppar ned från boxväggen och plockar upp bollen. "Men varför inte, jag går och lämnar tillbaka bollen om det stör dig så mycket." Säger hon med ett liksom giftigt tonfall, hon vet var ett par av barnen bor så hon kan lämna tillbaka den. Bollen i sig glider ned i den mångfärgade väskan.

- Jag kan ju inte berätta du är bland folk ellerhur? Då åker du ju fast. Sen så brukar-. Han avbröt sig när hon pratade och tittade ner.
- Gör det. Muttrade han och rullade tummarna, försökte att inte träffa handen med tummen. Han suckade och ville inte göra henne så arg men det kanske var svårt att undvika om han uttryckte sig på det sättet.
' Vilken idiot du är. ' Fnös hans inre och vände ryggen åt honom. Men hans hade för mycket stolthet för att säga förlåt. Han hade ju sagt exakt som det var. Missnöjd och stolt satt han kvart i sin fotölj och pillade på armstödet.

Ysabel är måttligt upptagen med sina egna tankar just nu, vilket är en anledning till att för en gång skull i sitt liv ignorera känslan av fara som pinglar som en varningsklocka i bakhuvudet. Fast när hon väl kommit ut är det fortfarande ljust, tack och lov för det, så hon finner ingen anledning till att lyssna på sitt udda sjätte sinne. Det fortsätter dock som besatt och hon stannar till några meter bort från ingången för att få ordning på det. Ysabel går vidare, det har bara fått spatt eller något sådant. Det är inte hennes problem, även om det säkert är irritationen som talar och inte hennes brist på sunt förnuft. Ysabel når till skogsbrynet ungefär innan något eller någon tar tag i henne och hon skriker genast till men tystas lika snabbt av något som trycks in i hennes mun. Vad det än är så hindrar det henne från att prata, eller skrika eller någonting som har med stämbanden att göra förutom att göra udda grymtanden och tjut genom det som tryckts in i hennes mun.

När han började se solnedgången så gick han själv ut. Det var fortfarande ljust ute dock. Hans pappa skulle nog inte bli glad om det hann bli mörkt innan han hann gå hem. Men han orkade inte gå snabbare än snigelfart. Han kände sig jättedålig inombords för att Ysabel och han hade skiljts åt utan bli sams. Det hade hänt förut, självklart, men han kände sig alltid lika dålig efteråt. När det mörknat kom han upp för den branta backen och kände lukten av rök och folk som skrek. Han skyndade på sin fart och stannade till när han såg sitt hus brinna och folk som stod på rad för att försöka släcka. Han stirrade bara för en stund och elden återspeglades i hans ögon, sen var det som om han själv slog eld. Han sprang fram och tillbaka mellan brunnen med hinkar men de var för små och elden för vild.

"Tror du vi gick till överdrift med elden?" Frågar någon försiktigt. Inte Ysabel, såklart, men det är åtminstone vad Ysabel hört. Hon vet vad som hänt, men hon kommer ingenstans.
"Nej, vi behövde ju få ut honom från stan igen..." Svarar en annan röst och Ysabel har nu officiellt döpt dem till Dum och Dummare.
"Tror du hon blir nöjd med oss?" Frågar Dum i samma försiktiga, nervösa ton.
"Klart hon blir, vi får jag tag på dem, visst? Det var ju det hon bad om, visst?" Dummare låter ännu nervösare. Ysabel vet inte ens vad hon är fast i, någon sorts låda helt enkelt. Men hon kommer inte ut och hon gissar på att de ignorerade hennes skrik förut. Hon är såpass hes att hon knappt kan hosta utan att det låter som ett underligt rosslande.

Mikel stod framför huset, lite för nära och insåg att han inte skulle kunna släcka elden. Och även om han släckte skulle väl far inte komma ut oskadd.. Far.. När han tänkte den tanken så började han darra kraftigt, skaka var nog ett bättre ord. Först blev han ledsen. Fast ledsen var inte heller rätt ord. Det var en känsla bortom allt annat. Som att få en kniv i ryggen, eller förlora armen plötsligt av att någon slet av den. Han skrek i smärta och hjärtesorg av förlusten och attackerade närmsta människa förblindad av tårar även fast han inte grät. När han slutat slå folk så sprang han tillbaka dit han kom ifrån. Han ramlade i backen och skrapade upp armarna och sidan men var helt bedövad och fortsatte springa. Det sista han hade sagt var: Jag diskar när jag kommer hem.
Vad var det för sista ord?!

"Åh, han är tillbaka i skogen." Säger Dum plötsligt exalterad och Ysabel sparkar på en av väggarna.
"Du kan hämta honom, jag ser efter på den andra." Svarar Dummare och Ysabel fortsätter försöka ta sig ut från det hon faktiskt börjar misstänka är en låda, eller en kista. De kommer inte begrava henne, va? Nej, den är alldeles för liten för att vara en begravningskista och Ysabel har definitivt sett kistor under sin tid i livet. Hon fortsätter sparka och slå på väggarna men hon är inte speciellt stark, uppenbarligen.
"Vi borde gå tillsammans... och ta med vagnen." Svarar Dum som om det vore en uppenbarelse. "Då tappar vi inte bort den, eller den skrikande flickan." Fortsätter Dum i nästan samma uppenbara ton.
"Ja..." konstaterar Dummare och Ysabel antar att hon är i en låda i en vagn? Låter ju vettigt. "Jag tar med vagnen så springer du och tar honom." Säger Dummare och Dum tycks springa iväg samtidigt som Dummare är den som gör så att saker och ting börjar röra på sig.

Mikel kom fram till lyan igen och välte sin fotölj och slängde iväg bordet. Brakandet gjorde honom döv på Dum som brakade genom skogen lika tyst som en björn med eld i baken. Fast när antalet saker att välta tog slut så var det omöjligt att inte höra. Först trodde han faktiskt att det var en björn, men kom snart på att det inte funnits några björnar här sen farfar var ett litet barn. Och det var knappast en jägare som gick skogen. De skulle inte låta så mycket. Varför försökte han ens tänka ut det här? Han tog upp en flisig planka och gick till dörren. Om det var en björn, så skulle nog plankan gå av på mitten. Om det var någonting annat, som en tjuv, så kunde han nog slå ut några tänder. Han öppnade dörren och steg ut med plankan i händerna som ett basebollträ.