Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

Austin nickade till svar och besvarade hennes sorgsna ton.
"Jag var bara åtta", sa han. Han försökte ruska av sig minnena och drog handen genom håret.
"Nåväl. Ska vi stå här eller vill du gå någonstans?" frågade han och sneglade återigen bort mot mannen som nu låg medvetslös på marken. En av stadsvakterna spottade på honom, och Austin kände raserit stiga i bröstet. Han ville inte se på mer.

Åtta år var inte mycket.
"Beklagar igen", säger jag och tittar upp lite blygt på honom.
"Visst kan vi gå någon stans, vart vill du gå?", frågar jag. Jag insåg just att vi stått här rätt länge och pratat.
Jag undrar vart vi ska gå. Knappast hem till mig iallafall. Undra var han bor.

Han var tacksam över att ha kunnat släppa lite på sin tyngd i hjärtat åt någon som förstod.
"Hmm, vad sägs om att gå till skogen i utkanten av staden? Jag har inte varit där många gånger men tycker är riktigt mysigt!" Han skrattade kort. Visserligen var det en plats där många magiker gick, och där lurade massor av stadsvakter i utkik efter att någon av dem skulle utföra en formel. Men han hade inte tankar på att göra något sådant.

Att gå till skogen var en utmärkt idé vilket jag framförde till Austin. Vi började gå längs gatan och här och var kunde man se en människa bli torterad och bortförd.
"Nåväl, var bor du?", frågade jag. "Har din mor träffat min far?".
Han var så söt med rynkan mellan ögonbrynen han fick när han tänkte.

"Jag bor i närheten av det där torget vi var på nyss", förklarade han, men ville inte gå in närmare på det. Tänk om de var avlyssnade? "Det vet jag faktiskt inte om hon har... Är ni... är ni magiker?" Ännu en gång bet han sig i läppen och såg ner på henne. Var hon det så hade hans mamma troligtvis pratat med honom, ja.

"Du vill inte gå in längre på det va?", frågade jag.
Jag försökte vara tyst när jag svarade "Ja, jag är magiker, vilket du också är, om jag inte misstar mig", sade jag efter mitt första svar.
Jag log ett strålande leende mot honom.

Austin skakade på huvudet.
"Vill inte ta den risken ifall någon skulle tjuvlyssna på oss", mumlade han. Då hon erkände vad hon var och konstaterade att han också var det, log han. Hennes strålande leende återspeglade sig i hans glada ögon. "Du misstar dig inte", viskade han tillbaka.

"Jag förstår, inte jag heller precis. Det räcker med att vardera föräldrar redan tagits ifrån oss", säger jag medlidande.
Hans fina ögon glittrar liksom hans tänder när han ler.
"Nej, jag förstod nästan att du var magiker liksom jag".
Vi var nästan framme vid skogen. Det var endast en gata kvar och sedan till höger låg skogen. Innan behövde man krypa under ett staket, men det var ingen svårighet. Staketet hade taggar på sig, men hade även många svaga punkter. Den största svaga punkten ligger vid en stor ek och där har någon grävt en grop samt tryckt upp staketet lite. För mig är det ingen svårighet att komma igenom hålet.

Austin nickade och önskade att de nu skulle byta samtalsämne om något som var lättare att prata om.
De gick den sista gatan och svängde sedan av till höger. Skogen låg som en grön mur framför dem, och den såg mycket mäktigare ut än staketet som stod som ett hinder för dem.
Han lät Beata gå först.

"Så, du sa att di varit här några gånger. Går du hit själv?", frågade jag.
Han lät mig gå först och jag lade mig på marken och hasade mig smidigt igenom. När jag kommit igenom satte jag mig på huk och beundrade hur Austins kropp tagit sig igenom staketet.
Vi började gå mot ett gammalt, men tjockt och rejält träd där jag klättrat när jag var liten.