Rebellisk gång (för alla)

Anthony klagade inte över att solen brände hans kropp, och inte heller över att svetten rann i pannan. Han klagade inte över att sanden låg som ett täcke åt vilket håll han än såg, och inte heller över att törsten brann i strupen och hungern gnagde i magen. Egentligen hade han inte många att klaga åt, då han var ensam, men även om han kunnat hade han sparat på sina ord i vilket fall. Han var långt ifrån hyddan han byggt åt sig själv och som han kallade för hem. Den skulle han inte se på länge heller, men det visste han. Just nu var hans mål huvudstaden och sin smått saknade syster, där han aldrig satt sin fot mer än en gång, men senare skulle det bli motståndsrörelsen. Hur han skulle hitta rebellerna och få dem att godkänna honom att ta del av deras levnadsstil visste han inte säkert, men det var fler problem än dem som han var tvungen att handskas med först - till exempel hur han skulle lugna sin törst och hunger när han inte hade en enda människa i sikte...
Han suckade och drog den svett-drypande luggen ur pannan. Han såg upp mot den molnfria skyn och försökte desperat hålla reda på att han inte gick i cirklar. Hur länge hade han irrat runt här egentligen? Han såg ner igen och började gå i snabbare tempo över de brännheta sanddynerna. Han skulle snart vara där, intalade han sig själv.

Där. I dalen. Ruinerna efter den lilla staden han bott i som ung. Aldrig trodde han att han skulle återvända hit när hans mor slaktades i deras dåvarande hus för flera år sedan, men nu var han stark och kunnig nog att försvara sig om en liknande situation skulle inträffa, där han själv var offret. Med vaksamhet började han ta sig ner mot de förfallna, vita husen. Han sökte med hungriga ögon efter något att anfalla och sedan sluka, men de som fortfarande spenderade sitt liv här var skickliga på att inte upptäckas. Anthony drog sin kniv när han var nere bland ruinerna och var beredd på en attack när som helst. Det borde finnas mer hungriga stackare här, men han hade inte tänkt att bli mat idag.
Han kom ut på ett, i alla fall vad som fanns kvar av det, torg och stannade i mitten av det för att se sig om. Inte ett ljud eller någon rörelse syntes till, och Anthony började bli rejält hungrig. Han saknade smaken av blod.

Svetten rann i hans panna varför måste det vara så varmt? Miraku såg på sin syster
" Kommer vi få någon mat idag? frågade hon
" Kanske kanske inte sa Miraku allt handlade om tur. Han såg sig om och började gå hans syster kom efter. Han skakade vattenflaskan inget vatten hans syster hade fått de sista dropparna igår. Han såg sig om efter något vatten och såg rinnande vatten som rann ner för ett förfallit hus han sträckte vattenflaskan under vattnet.

Sam håller sig gömd bakom ett buskage, hon andas in doften. Doften av ett djur, doften av ett rådjur någon meter framför henne. Hon och Tristan är ut på jakt, det har inte gått så bra på senaste tiden, men nu, ett rådjur och en fet till på köpet.
Ett skri hördes från luften, hon såg upp och hon kunde se Tristan sväva ovanför på utbredda vingar och rovdjursglimten i ögat. Sam gav ifrån sig ett lika skriande ljud och spänner sin båge samtidigt som Tristan dyker. ¨
Djuret hinner inte ens reagera innan det är dött och Sam ler ett lystert leende samtidigt som hon drar fram sin kniv och börjar stycka. Hon drar undan det korpsvarta håret för att få det ur vägen och blod stryks över hennes ansikte, men vad gör det? Hon hade vunnit, och moder natur hade ännu skänkt henne en av sina barn till att föda henne och Tristan.

Sky kunde inte låta bli att le.
Ännu fler personer hade anlänt. Från de flesta delar, och en från huvudstaden faktiskt. Ett hot betraktades han som. Han hade dumpats i sanddelen och några av rörelsen hade varit där eftersom att de hade fått nys om honom. De förde genast honom till centret tillsammans med de andra de fann på vägen tillbaka. Killen hade genast följt med de då han hade sett personer döda varandra och dricka blod från varandra i sanddelen. Det visade även sig att han var värdefull. Mer värdefull än vad huvudstaden hade trott att han skulle vara för dem. Han hade börjat tala på direkten, även om Sky inte har fått veta något ännu.
Men det var inte det Sky log åt.
Hon log åt skottavlan en bit framför henne. Hon hade prickat rätt på varje skott. Med vänster hand. Det var trots allt på vänster axel hon hade blivit skadad förra gången hon själv hade varit ute i sanddelen. Även om skadan än värkte tänkte hon inte låta sig hindras.
"Går det bra?" Hon vänder på huvudet vid den välbekanta rösten. Ash.
"Självklart. Jag är segare än jag ser ut", flinar hon till svar och skjuter ännu ett skott.
"Jag hade inte trott något annat." Han ler och närmar sig henne. Sky lägger huvudet på sned och granskar honom.
"Du vet något", säger hon lågt.
"Självklart", säger Ash och rycker på axlarna. "Alla vet vi något."
"Ja. Men det är ingen småsak som att du älskar att läsa böcker och se på film. Det är något större." Hon säger det utan att röra en min. Ash nickar.
"Du har rätt", medger han. "Men, ännu är inget säkert."
Med de orden lämnar han henne ensam med förvirrade tankar. Hon höjer pistolen igen och skjuter snabbt och argt. Vad är det Ash döljer för henne? Hon hör fler skott omkring sig. Det finns fler skottavlor, men hon märkte inte att hon inte var ensam. Hon är van att öva ensam.
Med en suck lämnar hon träningspistolen och fingrar sedan på sin vanliga medan hon går till sitt sovrum. Hon har det själv hittills, men kan komma att behöva dela det med någon om det fortsätter komma in nya hela tiden.

"Snälla, Kat, Kat, älskling, du skulle faktiskt behöva ett lyft i looken! Mörkblått är inte speciellt inne nu, du måste visa framfötterna, raring!" Kat vill så hemskt gärna slå in tänderna på den medelåldersmannen som står framför henne som utsetts till bandets stylist.
"Om du inte har märkt något, Adam, så är jag den blå sångaren i Colorful. Inte den jävla bubbelgumsprinsessan." Svarar Kat och kastar bokstavligen de "moderiktiga" plaggen i ansiktet på Adam och frustrerat rättar till sina gröna, kantiga glasögon och tänker precis protestera men... "Nej, käft, stick, dra, ut!" Under tiden knuffar hon irriterat ut honom från det stora rummet. Colorful har alltid varit i samma färger och det ska inte ändras nu. Blå, gul, grön, röd. Seriöst, deras logga är också i de färgerna så att ändra en färg vore lika illa som att ändra hela bandets karaktär. Dessutom, bubbelgumsrosa av alla förbannade färger?
"Men en ljusare blå?" Försöker Adam och Kat motstår lusten att strypa den idiotiska mannen som verkligen inte kan förstå när han ska hålla snattran.
"Gå och stör Heat istället!" Heat, egentligen är det Heather, är den röda i bandet och hon spelar bas i bandet. Heathers kläder går, såklart, i rött men Heather skulle faktiskt slå stylisten sönder och samman eftersom han troligen kommer väcka henne. Bandet har ingenting planerat idag för omväxlingens skull. Ja, förutom en CD-signering, men det tar bara några timmar och sedan är de lediga. Vanligtvis skulle bandet använt den tiden till att träna, vilket de andra troligen ska göra, men Kat finner faktiskt det inte speciellt viktigt längre. Ja, inte sedan hon gjorde sig själv till en föräldralös. Inte för att hon direkt ångrar det, hon och hennes föräldrar hade inte talats vid eller ens setts på flera år. Men resten av rörelsen var nog inte speciellt glada över att hon gett ut information som faktiskt mördat två av dem. Gud, hon saknar de yngre åren när hon inte varit en spion... inte för att speciellt många tyckt om Kat då heller men hon hade åtminstone inte tagit död på någon i motståndarrörelsen med flit. Hon nekar inte att hon inte försökt men hon hade inte direkt hunnit ta död på dem. Heat och hon hade ju haft sina dispyter, de har fortfarande sina dispyter... på tal om det.
"Hur vågar du skicka Adam på mig!? Seriöst! Jag sov ju!" Tjuter Heat som rusat in i rummet. Den jämngamla lite kortare kvinnans korta röda hår stod ut som en en konstig gloria runt huvudet. Fast mer som djävulshorn i Kats ögon.
"Skyll inte på mig, jag ville inte ha hit honom från början." Svarar Kat och rycker på axlarna.
"Men jag sov, du vet om att jag sov, du ville att han skulle väcka mig!" Tjuter Heat vidare och fortsätter med sin korkade utskällning som Kat verkligen inte lyssnar på. Kat kunde faktiskt bry sig mindre om Heats sömnproblem, dock. Mestadels för att det brukar vara Kat som tvingas stå ut med hennes irritation när hon inte fått sova tillräckligt. Tur att de tänker såpass lika att de brukar hålla sig relativt lugna ändå. Walter dyker upp i dörröppningen den nästan två meter långa mörkhyade mannen med det granbarrsgröna håret ser måttligt irriterad ut.
"Heat, coola ned lite grann, okej? Adam har stuckit så bara gå och lägg dig igen." Säger Walter med en suck och Heat knuffar undan honom från dörröppningen och går troligen tillbaka till sitt rum. Underbart, då kan Kat återgå till att stämma sin gitarr.

"Vem där?" ropade Anthony då han skymtat något i ögonvrån. Okej, nej, visst, det var inte världens bästa sak att fråga, för vem var i så fall idioten som skulle svarat?
Greppet om kniven hårdnade och han kände pulsen stiga tillsammans med adrenalinet. Om han nu inte bara inbillat sig denna rörelse, så var han säker på att något snart skulle hända. Han ville inte ta första steget, utan föredrog självförsvar, men om inget hände snart skulle han bli desperat och leta igenom den här gamla staden sten för sten tills han hittade något ätbart, om det så bara var en liten spindel.
Det var alldeles dödstyst. Kanske var den här staden död ändå? Kanske hade till och med spindlarna flytt för att det inte ens fanns en liten fluga? Anthony sänkte sakta sin kniv, men det var ett riktigt dumt val för det var det som fienden hade väntat på - att Anthony skulle slappna av så att hon eller han fick övertaget.
Ut ur skuggorna snett till vänster om Anthony rusade en figur med två tandade dolkar i händerna. Denna hade dolt sitt ansikte med en huva dragen för ögonen, och en sjal runt munnen och näsan. Men Anthony var snabb, och även om fienden hade överraskat honom var han väl förberedd på attacken och han parerade smidigt det första slaget. Han duckade för nästa slag, och passade på att stöta till personen hårt i magen med armbågen när tillfället kom.
"Amatör", fnös Anthony när fienden stapplade bakåt med ett stön, framåtlutad med sina armar om sin mage. I farten hade huvan åkt av, och Anthony såg ett kolsvart, långt hår.
"Snälla", kved kvinnan och såg upp med sina mörka ögon på Anthony, "Snälla, var barmhärtig!"
Anthony flinade brett.
"Okej. Jag lovar att det ska gå fort och smärtfritt", sa han och höjde sin kniv över kvinnan.
Hans kläder blev blodfläckade, kvinnan tog sitt sista andetag innan hon föll till marken med ögonen fortfarande fyllda med skräck och dödsångest. Anthony böjde sig girigt över liket och började leta efter föremål av värde.


Mätt och belåten. I alla fall för stunden...
Han reste sig upp och torkade av sig blodet runt munnen med handryggen. Han hade gömt sig i skuggan med den livlösa kroppen för att äta ostört. Han hade plockat på sig kvinnans få slantar och även hennes dolkar och smycken, som han kanske kunde sälja för ett bra pris i Huvudstaden. Han packade ihop sina saker och började gå. Han hade fortfarande långt kvar och ville inte slösa tid.

Då Sam styckat och omlindat köttet hon ville spara i blad samt lagt detta i sin väska fortsatte hon vidare. Hon hade även fyllt en flaska med blod, hon kunde tänkas möta någon från sandfolket och kanske kunde de mutas? Nog för att hon inte trodde att djurblod var lika gott som människoblod kunde tänkas vara för dem. Men hon kunde vara en tillgång och ja hon kunde jaga med, det kunde alla från bergen. Sam tar dig ner från bergen, hon och Tristan skulle till motståndsrörelsen. Kanske skulle hon finna sin försvunne broder? Eller veta vad som hänt honom? Hur som helst klarade hon inte längre bara av att leva som hon gjorde. Hon måste agera göra något, världen kunde ej få se ut som den nu gjorde.

[Hm, inser att jag inte är så duktig på att rolla en tioåring. x) HAhaha]


Elliots fötter värkte och inte nog med det så var han både törstig och hungrig. Hur länge de hade gått kunde han inte säga, dagarna flöt samman och han kunde inte komma ihåg senaste gången han ens sett ett hus. Fälten, fälten han växt upp på hade sakta försvunnit. Terrängen hade förändrats blivit stenigare, bergigare. Elliot kunde inte förstå vart de var på väg.
”Owen”, sade han trött.
Även om han visste att Owen inte skulle vara glad, Owen verkade aldrig vara glad så kunde han inte hjälpa sig själv.
”Hur långt är det kvar?”
Miles stannade tvärt och Elliot gick rakt in i honom. Marken tog emot Elliot då han föll vilket han gjorde väldigt mjukt. Sakta vände sig Miles om. Han höll fortfarande piskan i hand. Fortfarande befann sig Owens intorkade blod på den och Elliot kunde inte förstå varför han inte torkat av det. Elliot gillade inte synen av blod.
”Varnade jag dig inte förra gången?” frågade Miles.
Hans röst skälvde till något som om han verkligen ansträngde sig för att kontrollera rösten.
”Lugn, Miles. Han skojar bara, ta det inte så allvarligt”, sade Owen.
Elliot kunde höra varningen som låg i hans ord. Många gånger hade Owen använt samma ton emot Elliot och det hade inte tagit lång tid förrän Elliot lärt sig att lyda då Owen använde den tonen.
Miles stirrade ned på Elliot men Elliot stirrade endast tillbaka. Även om han sett Miles då han slagit ned vakten så skulle Miles aldrig göra något sådant emot honom. De hade arbetat ihop i … Elliot kunde inte minnas hur länge men han mindes inte en tid innan Miles. Visst mindes han inte en tid innan Sal heller men han mindes en tid innan Finn. Den saken var i alla fall klar.
Miles vände sig åter igen och började sakta gå. Elliot öppnade munnen men stängde den igen då han såg Owens blick.
Så hörde Elliot det igen. Ljudet av en bil eller någonting som lät, fruktansvärt högt. Han kastade sig ned på marken i ett snår och slog denna gången i knät riktigt hårt i en sten. Samtidigt kastade han en blick bakåt. De var efter dem igen, vad annars skulle det vara? Flera gånger hade det varit riktigt nära att dem åkt fast men varje gång hade de lyckats att inte göra det. Elliot förstod att det skulle varit dåligt. Han hade sett männen, deras vapen på mycket nära håll. Egentligen var det konstigt att de inte använt sig utav hundar, kanske hade de trott att de skulle dö i vilket fall. Aldrig hade Elliot hört talas om någon som överlevt ett flyktförsök.
Ljudet kom närmare, som om tusentals hästar kom galopperande, hovarna emot marken. Så insåg Elliot att ljudet inte kom bakifrån.

(Förlåt mig, men jag måste hoppa ur det här rollet, min dator har gått sönder och jag kommer inte få någon ny förrän om två veckor ungefär... SO GOOD LUCK, K? Kan hända att jag hoppar in senare, men det är nog inte särskilt troligt... owo)

[Har det här rollspelet dött? >.<]