Nymphadora Tonks - År 3

Den var JÄTTE bra!!!

Jag har några idéer till kommande kapitel, men just nu får ni leva med lite vanligt, tråkigt skoltjafs



1986,
Kapitel 8.

Jag vaknade den följande morgonen av att någon skrek till. Tillsammans med några andra flög jag upp från golvet med trollspöt utsträckt.
"Vad händer?", viskade någon. Flickan som hade skrikit pekade på klockan.
"Åh, herregud vi börjar om tio minuter!"
Snabbt som attan väckte vi de andra som låg utslagna på golvet och började dra på oss våra klädnader; halvt skrattande halvt förskräckta.
Milly kastade bokstavligen in kattmaten i våran sovsal och stängde noga dörren efter sig så att katterna inte skulle smita.
"Vad har vi först? Svara mig, vad har vi först!?", vrålade Elsie.
"Förvandlingskonst med McGonagall... SHIT VI HAR FÖRVANDLINGSKONST MED MCGONAGALL!!"
Vi skyndade oss ut i korridoren och rusade upp för trapporna. Jag vet inte hur många minuter försent vi kom, men McGonagall såg inte nöjd ut.
"Tio poängs avdrag för Hufflepuff vardera.", sa hon och resten av klassen stönade. De såg också ut som om de sprungit, men tydligen hade de varit snabbare.
"Det här kanske har något att göra med intrånget i Slytherins sällskapsrum igår kväll?", frågade McGonagall och spanade ut över klassen. Vi satt tysta och rakryggade, och jag försökte fokusera på någonting. En liten dammtuss som flög runt i luften eller McGonagalls prickiga tekopp.
Hon var inte övertygad.
"En person i Slytherins elevhem tyckte sig höra några röster från Hufflepuff, men kunde inte se något eftersom ögonen var täckta av Hummelbuffle's krämiga fudge. Vet någon av er om vad som hände?"
Jag skakade snabbt på huvudet. Kanske lite för snabbt...
"Tja, eftersom att Slytherin utsattes för detta och ingen verkar erkänna... Trettio poängs avdrag från Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor!", röt McGonagall. Hennes ord svarades av högljudda protester.
"Va!? Professorn!"
"Så kan du bara inte göra!"
"De ljuger, helt klart."
"TYSTNAD! Jag såg hur deras sällskapsrum såg ut efteråt, de hittade inte på något alls. Det var ett fult trick och sådant tolererar vi inte."
Eleverna fortsatte att försvara sig, men jag bara stirrade på McGonagall som tjurigt stirrade tillbaks. Detta drog verkligen ner Pufflarnas humör, och ingen sa ett ljud under resen av lektionen. På lunchen var vårat bord nästan knäpptyst, och det var inte ens någon som somnade på trollkonsthistorian.
Det var inte förrän Försvar mot Svartkonster som det hände något.
"Klassen", hälsade professor Merrythought. Vi mumlade hej och satte oss. Professor Merrythought var en gammal häxa som egentligen skulle gått i pension för många år sedan. Hon var lång, lite åsnelik och hade breda glasögon som tänjde ut själva ögonen bakom. Men idag bar hon inte glasögonen, och det var det lustiga.
"Idag ska vi öva på Patronus-besvärjelsen."
Vi stirrade överraskat på varandra. Var inte det lite väl svårt?
"Jag förklarar på vägen ner hur man gör. Vi ska öva utomhus, så att ni kan få lite inspiration. Det behöver ni för att hitta ett glatt minne..."
Och vi följde efter professor Merrythought ner till porten. Detta var mycket avancerad magi, och jag hade ingen aning om hur vi tredjeårselever skulle klara oss. Milly darrade som ett asplöv vid min sida, och de flesta såg bara förvirrade ut när professorn babblade om Våra inre varelser och hur vi omedvetet skulle släppa lös oss själva.
Väl ute på en stor, öppen äng drog hon fram sin bleka stav, som precis som hon var smal och lång.
"Här har vi nu formeln: Expecto Patronum. Sätt igång, med ett klart uttal fyllt av glädje."
"Expecto Patronum", sa jag och låtsasskrattade. "Ha-ha-ha-ha."
Milly log nervöst och mumlade "Expecto Patronum", men ingenting hände.
"Ryck upp er! Ingen har klarat detta än så länge, vad är det med er? Det här kommer troligtvis på er examen..."
Vad förväntade sig den gamla häxan (haha) att vi skulle göra? Detta var utmattande och ingenting hände. Vid lektionens slut hade ingen klarat uppgiften.
"Tja, då får ni öva riktigt hårt tills nästa gång. Och kom ihåg: släpp taget av alla problem!"
Och dödströtta lunkade vi upp till lunchen.
"Undra vad det där var?", viskade Elsie och slog till sin stav. "Det måste varit något fel på den här..."

När vi kom in i stora salen möttes vi av glatt skrålande Gryffindorelever. Tricia kom framrusande till oss med lysande ansikte.
"Ni kommer bli sååå mosade i nästa match! Vi har nya jagare, en ny slagman och vi äger sönder!"
Jag ruskade förvånat på huvudet.
"Spelar du Quidditch?"
Mina klasskamrater knuffade sig förbi oss, så Tricia drog med mig lite avsides. Sedan nickade hon entusiastiskt. "Jupp. Jag är slagman. Spelar inte du?", undrade hon och jag skakade på huvudet åt den bisarra iden.
"du har inte sett mig på en kvast, va?"
Hon ryckte på axlarna. "Jag trodde bara att eftersom du har din metamorftalang skulle du kunna få vingar och flyga..."
"Stopp. Stanna där", avbröt jag. "Vingar? Bara några få metamorfmagusar har lärt sig hur man får vingar. Jag har ingen aning om hur man gör."
"Tja, det verkar ju vara ganska avancerade saker. Jaja, du kommer väl på matchen i alla fall?"
Jag ryckte på axlarna. "Visst."
"Fint. Men bara om du lovar att inte kasta stinkbomber på vårat lag", varnade hon och hötte med ett finger. Sen blinkade hon med ena ögat och försvann.
Jag gick mot platsen där Charlie satt och knackade honom på axeln. Han vände sig mot mig med ett brett flin. Jag stirrade på hans halvätna macka.
"Tjena Tonks. Haru' hört?"
"Om era Jagare? Jupp. Kul för er.", svarade jag snabbt och mötte försiktigt hans blick. Han tittade oförstående på mig.
"Jag ville bara säga förlåt. För att... tja, jag vet inte vad som hände förut med Susie och så, men jag..."
"Visst.", avbröt han snabbt. "Det är okej, Tonks."
Jag såg mig omkring och upptäckte att Susie satt några platser bort.
"Öh... just det. Okej, vi ses väl på matchen."
"Ses", flinade han och himlade med ögonen mot mig.


"Och det blir ytterligare tio poäng till GRYFFINDOOOR!", skrek Frederick Parker i megafonen.
"Hufflepuff behöver trettio poäng och den gyllene kvicken för att vinna..."
Jag hötte med näven mot kommentatorns bås, där Parker stod och dreglade över Gryffindors lag. Han var sorterad i Gryffindor, men hade aldrig kommit med i laget, så nu fjäskade han för allt hans kvast var värd.
"Nya Jagare Nina Taylor susar förbi Any Boot, han är ju helt borta... undviker Patricia Esthers dunkare... och där har vi ett till mål!", tjoade han och hoppade upp och ner av glädje. Jag kunde med glädje konstatera att många Gryffindor-supportrar irriterat och generat stirrade på Frederick, som om han skämde ut hela Gryffindor - vilket han gjorde.
"Weasley har ännu inte sett kvicken, men det har inte Baily heller... Baily, Hufflepuffs Sökare har flera gånger råkat ut för dunkarskador och hjärnskakningar, så hon är kanske lite virrig..."
Arga utrop från Hufflepuffs del av läktaren. Jag plockade upp en pepparbuse som någon tappat och slängde den tvärs över Quidditchplanen och träffade honom på armbågen. Jag blev lite överraskad, men glad över att jag siktat så bra. Frederick vände sig åt mitt håll och stirrade rätt på mig. Sen log han och sa i megafonen så alla kunde höra:
"Och där blir Parker träffad av en godisbit, ivägskjuten av Nymphadora Tonks. Inte lika hemskt som att bli täckt av kola och stinkbomber, men det kanske var hennes enda trick. Jag hörde att det var Tonks som orsakade poängförlusten för Hufflepuff, Gryffindor och Ravenclaw..."
Folk stirrade surt på mig; Pufflare, Lejon och Örnar. Jag svor åt Parker, men orden drunknade i hejarrop när Nina Taylor gjorde ett till mål.
Sen kunde jag inte koncentrera mig på matchen, så jag började planera en hämndattack mot en speciell Gryffindor-elev...

Direkt efter matchen (som slutade 320 - 160 till Gryffindor) sökte jag upp Frederick. Han gick efter Gryffindorlaget, så nära att man skulle kunna tro att han var en av spelarna. Jag fnös åt hans dumhet.
"Parker!", hojtade jag och han stannade upp. Jag hann snabbt ifatt honom och grep tag i hans arm.
"Släpp, mig Nymphadora...", och jag släppte honom utav bara chocken att få höra mitt förnamn. Sen tog jag ett ännu hårdare tag.
"Jag kallas inte för Nymphadora!"
Jag kände hur mitt huvud bultade och blev varmt.
"Hahahaha, sluta!", gapskrattade Parker. Jag såg mig om och märkte att mitt hår började resa sig rakt upp. Jag fick det att falla ner igen.
"Hur vågar du förödmjuka mig inför hela skolan?"
Han höll sig för magen och fortsatte att skratta.
"Visst, visst. Du är jättearg och så.", fnissade han. Jag himlade bara med ögonen åt honom och trängde mig förbi.
"NämenkomigenDora!", svamlade han och kom ifatt mig. Han lade armen omkring mig och drog med mig mot slottet. Det kändes väldigt obekvämt.
"Du vet att jag inte menade det."
Jag stannade upp, och han ställde sig framför mig och tittade ner på mitt ansikte.
"Du är bara så... lättretad. Du har ett sådant temperament. Och du är ganska... irriterande."
Och med de orden lämnade han mig och mitt snabbt växande, röda hår och gick in i slottet.

Det var jätte bra! Jag fattar inte hur du kan skriva så bra! Jag bevakar självklart!

Skriv mer nu då!
En helt FANTASTISK berättelse!
Så himla GRYMT skriven!
Hapopo du borde bli författare, jag menar ALLVAR!
♥

1986,
Kapitel 9.

"Åh, det kommer att bli så roligt!", skrattade Milly och kliade Dusty bakom örat. Hon hade envisats med att kalla sin katt för Dusty för att hans päls ständigt såg så smutsig ut.
Detta var förstås inte sant, kattungens päls tycktes glöda som gammal koppar och ögonen lyste upp allting runtomkring sig.
Men Milly hävdade att Stash var den vackraste katten hon någonsin sett.
"Så, när ska vi ha festen?"
Jag ryckte på axlarna och puffade till Stash. Hon började klösa mig på handen och jaga runt mitt pekfinger. Dusty vräkte sig i Millys säng.
"Vi fyller ju inte år förrän nästa vecka. Vi har gott om tid att planera... senare."
Milly drog ett djupt andetag, som om hon försökte lugna ner sig.
"En vecka, Tonks. Det tar tid att planera en födelsedagsfest, och en vecka är inte tillräckligt."
Jag lyfte lite på huvudet och försökte höra om Elsie kommit tillbaks med mina bakelser från köket. Dödstyst.
"Kom igen, Tonks. Hjälp mig! Vad vill du ha för efterrätt?"
"Ta kittelkakor. Lakritsstavar och såna där kolor från Hummelbuffle's.", svarade jag olyckligt och kände hur magen knep ihop sig. Milly var inte nöjd.
"Allt det där kan man köpa i Hogsmead, i Diagongränden och till och med på Hogwartsexpressen. Vi behöver något annorlunda!"
"En tårta?"
Milly suckade men skrev ner någonting i anteckningsblocket som låg i knät. Jag lade ner huvudet på kudden igen.
"Och mat?"
"Bestäm du."
"Jag har redan bestämt snacks, musik och dekorationer. Det här är faktiskt din fest också.", muttrade Milly och skrev några rader till.
"Vad är meningen med att hjälpa dig om du ändå ska rata mina förslag?"
"Men du försöker ju inte ens, Tonks. Ge mig något att jobba med!"
Jag satt mig upp när dörren öppnades. Elsie sparkade igen den efter sig och slängde chokladbollar, chokladkakor och ett litet paket som visade sig innehålla en bit rulltårta till mig.
Jag tackade och tryckte in den första chokladbollen i munnen.
Milly tog emot en kaka utan att lyfta huvudet från sitt anteckningsblock.
"Glödande Tungor måste komma", klargjorde Elsie direkt. "Annars kommer inte jag."
"Jag har redan tillräckligt med problem med att få fram alla skivor vi ska ha, och du vill att ett helt band ska spela..."
"Jaja, fixa deras skiva då", svarade Elsie mellan tuggorna.
Milly suckade men skrev någonting i blocket.
"Vad vill ni ha i present?", frågade Elsie oss.
"Tja, inte en katt längre", log Milly och släppte pennan ett tag så hon kunde gosa med Dusty. Han spann mjukt.
"Ja, jag vill i alla fall ha en Komet Två-Sextio.", svarade jag, och de två andra brast ut i skratt. "Vadå?", frågade jag med ett sårat tonfall, men jag förstod vad de skrattade åt. Tonks på en kvast?
"Varför vill du ha en kvastkäpp?", flabbade Elsie. "Du är urdålig på Quidditch och du tycker inte ens om att flyga."
"Jag vill ha en så att jag kan imponera på Frederick Parker.", förklarade jag. De tystnade.
"Fred Parker? Varför då?"
"Inte imponera, bara... göra honom svartsjuk", rättade jag mig själv. Jag såg det framför mig; hans avundsjuka blickar när jag höll den bästa, snabbaste kvasten i min hand...
Det skulle han inte gilla!
"Jaså... Parker? Vi trodde att du o..."
Jag gav Elsie en skarp blick, och hon tystnade.
"Att jag och vem gjorde vad?", väste jag.
Elsie gav mig en likadan blick tillbaks.
"Att du och Charlie Weasley..."
"TYST! Stanna där. Det där är inte sant. Och vilka är "VI"?", undrade jag och tittade anklagande på Milly, som genast fortsatte med sitt festplanerande.
"Typ, alla på hela skolan", sa Elsie. Jag kände hur ansiktet blev varmt.
"Varför tror alla det?", röt jag. Elsie ryckte på axlarna.
"Jag hörde hur några Lejon retade Charlie i korridoren..."
"Sa de något om mig?"
Elsie vägrade möta min blick, och jag rodnade lite till.
"Vad sa de?"
"Bara att... Att ni..."
"Okej, sluta."
Jag kunde föreställa mig vad Gryffindorarna sagt, hur de hånat mig:
"Jaså Tonks? Har du slagit i huvudet eller något..."
"Vem skulle välja Tonks?"
"Du kanske försöker ändra på henne?"
"Om hon bara gjorde sig av med det där håret... och potatisnäsan, och anknäbben!"
"Jag skulle kunna gå ut med henne... om hon haft en osynlighetsmantel!"
Jag avbröt mina egna tankar och försökte stänga de elaka pojkskratten ute.
"Är jag verkligen så hemsk?", frågade jag. Jag hade ställt den frågan till mig själv några gånger förut, och alltid lyckats övertala mig själv att jag dög.
"Nej, Tonks. Du är ju så rolig..."
"Ja, men är jag väldigt ful?"
Elsie höll huvudet sänkt. Milly höll så hårt om pennan att fjäderns mjuka dun började lossna.
"Nej, då Tonks. Jag menar, titta på mig.", mumlade Milly och såg upp.
Hon var så... liten. Man såg henne som ett barn, jag tror inte att någon någonsin tänkte på om hon var snygg eller inte, hon var bara...
Liten.
Elsie, däremot, var det ingen som vågade titta på. Hennes ögon sköt blixtar, hon var längre än alla andra i vår årskurs och hennes muskler var läskigt stora.
Nu slappnade hon av och hängde med axlarna, som om hon trodde att musklerna skulle bli mindre.
Sen såg jag min egen spegelbild i Millys spegel.
"Vi är hopplösa."
Det ryckte lite i Elsies mungipor, men Milly slog ner blicken igen.
"Det är vi verkligen."

I ett försök att muntra upp mina nu deprimerade vänner gav jag mig in i festplanerandet. Milly sken genast upp, men Elsie såg ut som jag kände mig: hennes blick var tom och hon hängde med hela kroppen.
"Nå? Vad ska vi ha för tårta?", undrade Milly.
"Lämna det åt alferna."
"Ska vi ha någon klädkod?"
"Man tar väl vad man haver."
"Tider?"
"De kan komma och gå som de vill."
"Åh, kom igen nu!", sa Milly högt och färgen steg på hennes ansikte. Jag kunde se hur ögonen glänste av tårar.
"Sluta upp med det där Milly", sa Elsie men lade händerna om hennes axlar. "Varför gråter du?"
"Jag vill ju bara vara söt.", gnällde Milly.
Det var som om de orden slog till mig. Jag drog händerna över ansiktet bara för att försäkra mig om att inget hade kommit till skada.
"Milly.", sa jag sedan bestämt och reste mig upp. "Jag vet inte vem det är som fått oss att börja tänka såhär... Tricia, killarna, de andra tjejerna... Men vi ska sluta upp med det nu.", jag stampade i golvet och pekade på dem båda.
"Vi bryr oss inte om vad andra tycker. Vi är bäst, och de andra är bara avundsjuka på vår bästighet. Jag upprepar: Vi ska inte bli ytliga töntar som ser ut som alla andra, för såna finns det tillräckligt med. Sluta gråta nu, Milly. Du är i alla fall den sötaste av oss."
"Men du har din.. din metamorf..."
"JAG VET DET. Jag vet vad jag kan göra, men vi ska ta oss igenom detta tillsammans. Nu pratar vi inte mer om detta, okej?"
De båda såg ganska förstörda ut, och jag kände likadant. När hade vi börjat bete oss såhär? Gjorde alla tjejer det?
"Ska du ha den där?"
Jag pekade på den halvätna kakan i Millys hand. Hon tittade upp på mig med tårdrypande ansikte. Det var tyst i några sekunder.

"Ja.", svarade hon sedan och tryckte in kakan i munnen.



Lite kortare kapitel idag, men det är kväll och jag ger er vad jag kan.
Nästa kommer kanske i helgen, puss o kram ♥

♥
Jätte bra.

Yes! Gillade inte när Tonks var ytlig... xD

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
SÅÅÅ HIMLA BRAAAAA FF!!!
♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Super ju!

OhMyFreakin'Gosh jag blir såååååå glad Ni måste förstå hur glad jag blir när ni lämnat kommentarer som får mig att vilja fortsätta skriva ♥♥♥♥

1986,
Kapitel 10.

Har ni någonsin gått genom en korridor och låtsas att cool musik spelas i bakgrunden, följer efter dig och får dig att verka hundra gånger coolare?
Alla stirrar på dig när du går förbi, och du bara... går där och känner dig bäst.
Så gör vi varje dag, jag och Elsie, Milly, Any eller Tricia.
Vi bryr oss helt enkelt inte, och det känns som om någonting lyfts från mina axlar. Det var som om det varit mitt ansvar att se bra ut, en skyldighet till alla andra.
Och det var svårt i början; skratta åt saker som vi tyckte var roliga, men som de andra inte förstod; inte bry sig om hur klädnaden satt eller såg ut, glömde att borsta håret en morgon eller tog en stor bakelse på Madame Puddifoots när man var sugen på det.
Och vi insåg att det bara var slöseri med tid att försöka tysta ner viskningarna bakom våra ryggar; de skulle inte sluta bara för att vi bad dem.

Fredagen efter det att vi börjat "vara oss själva", för att uttrycka mig rätt, var det min och Millys födelsedag, då vi fyllde tretton.
Elsie tassade in med tre frukostbrickor i famnen och sjöng "Ha den äran" lite snabbt, och sedan började vi äta.
Det var ingen stor grej, egentligen. Det var inte födelsedagarna som var det roliga, det var festerna.
"Jag har fixat musiken, och den kommer vara Awesoooome!", berättade Milly glatt och drog fram en gammal skiva som legat under kudden. Elsie berättade att hon "beställt" en tårta hos alferna, som skulle vara klar imorgon vid sex.
"Jag passade på att be de om lite palsternackschips när de ändå höll på.", fortsatte hon och kryssade för någonting i Millys block.
"Vill vi verkligen inte ha något tema?", undrade Milly , och jag hörde besvikelsen i hennes röst.
"Är det inte lite sent att välja tema nu? Alla har säkert redan bestämt kläder"
"Jag håller med Milly. Vad gör det om de valt kläder? Då får de välja om. Och- ", sa Elsie förnuftigt, " -Det är ju ändå inte kläderna som räknas."
"Visst. Jag skickar ut ett meddelande till alla gäster."
Jag skrev ner TEMA: ...
"Vilket tema då? Vi får bestämma oss fort, så att alla hinner skaffa något."
Elsie proppade in det sista av sin macka i munnen, och funderade ett tag.
"Tja...", sa hon sedan lite eftertänksamt. "Varför inte ha tema: Hufflepuff?"
Jag och Milly höll med. Då skulle vi inte behöva hitta massa nya dekorationer, eftersom att rummet redan var gult, svart och vitt.
"Men jag vill ändå ha en discokula", sa jag och de andra instämde.
Jag pekade med mitt trollspö på lappen med TEMA: HUFFLEPUFF på och sa "Geminio".
Lappen dubblerades, och snart var min säng överströdd med små lappar. Jag och Elsie lämnade Milly i sovsalen och började dela ut de små temalapparna.
"Vilken fyllning har tårtan?"
"Smörkräm. Det är väl din favorit?", svarade Elsie lite nervöst, och jag skyndade mig att försäkra henne om att det var rätt.
"Topping?"
"Hela tårtan är täckt med marsipan... gul, såklart. Och sen är den dekorerad med chokladfigurer."
"Om jag inte varit så mätt skulle jag springa bort till köket och käka upp den nu på direkten."
"Bara en sak, Tonks?"
"Vad är det?"
"Får man verkligen ha födelsedagsfester såhär?"
"Vad menar du? Vi har ju alltid party när någon fyller år!"
"Jovisst, men nu har du ju bjudit in Charlie och Tricia, och du sa till dem att de fick ta med sig gäster om de ville."
Han hade förstår rätt: det är klart att man inte fick bjuda in personer från andra elevhem till sitt uppehållsrum, men om vi frågade om lov skulle professorerna bara blåsa av hela festen.
Nej, det var bättre att vi gjorde detta i hemlighet.
"Plus att även om jag inte skulle ha bjudit in Tricia stoppar det inte henne från att smita in hit, eller hur?"
Elsie ryckte på sina axlar.
"Du har säkert rätt."
Men vi visste att om rektor Dumbledore skulle komma på oss med att smuggla in elever från andra elevhem skulle vi bli straffade med poängavdrag och straffkommendering.
Jag sköt undan tanken och fortsatte tyst att dela ut korten; varken förra årets fest eller festen dessförinnan hade blivit påkomna, så varför skulle den här bli det, egentligen?
Senare den dagen hade vi Försvar mot Svartkonster med gamla Merrythought igen, och den lektionen var lika skum som den förra. Professorna hängde knappt med, kallade alla vid fel namn, fick oss att fortsätta med den nästintill omöjliga patronus-besvärjelsen och till råga på allt var hon sur för att hon fortfarande inte hittat sina glasögon.
Vid lunchen smög Tricia fram till mig och bekräftade att hon gärna kom till min fest.
"Kommer Charlie?", viskade hon glatt och blinkade mot mig.
"Men släpp det där, Tricia!"
"Sorry! Sorry."
Jag följde henne med blicken när hon trippade tillbaks till Gryffindorbordet, och då fastnade min blick på Charlie, som glatt gjorde tummen upp.
"Jag kommer", mimade han och jag gjorde tummen upp tillbaks.
"Nästan halva elevhemmet vill komma", berättade Milly storögt.
"Vi behöver minst två tårtor, och jag har fått in massor av förslag på musik..."
Jag överlät planerandet till Milly, kläderna hade Tricia lovat att köpa till mig (och jag hade blankt vägrat att följa med tillbaks till Dominique's Boutique), så jag och Elsie kunde njuta av lunchen utan att behöva tänka på något annat.
Just då frågade Milly:
"Tonks och Elsie, kan inte ni fixa den andra tårtan?", och jag förbannade ironin.
Vi smög i alla fall ner till köket, där vi glatt hälsades av husalferna.
"Öh... Vår vän Milly, känner ni henne?"
"Oh, ja!", pep alferna och log. "Miss Milly är en av våra bästa besökare. Vill alltid ha storslagna saker, oh, ja!"
"Okej. Vad bra. Hon ville att vi skulle prata med en viss Shuffler? Vet ni vem han är?"
"Shuffler. Hon vill se Shuffler", pep alfen till en annan, mycket större alf. Runt om dem yrade resten fram och tillbaks med grytor och slevar i sina små nävar.
"Shuffler kommer snart, miss."
"Tack så mycket."
Jag hoppade upp på en av bänkarna och såg ut över köket. Elsie stod kvar på golvet. Vi tittade på hur alferna lagade mat ett tag, tills någon ryckte i min fot. Jag tittade ner.
"Shuffler, miss.", sade alfen jag pratat med och pekade bakom sig. Där stod en mycket uggle-lik husalf, med stora gula ögon och små, spetsiga ögon.
"Okej... jag vet inte varför vi just skulle prata med dig...", sa jag ursäktande till alfen, men han bugade sig bara och sa "Shuffler tar hand om alla tårtor, miss."
"Ja, äh... jo, vi..."
"Du ser, vi ska ha en fest imorgon kväll", avbröt Elsie mig och Shuffler vände sig mot henne istället. "Och det är tema Hufflepuff, som Helga Hufflepuff. Skulle du kunna göra en tårta med det temat?"
Shuffler's ansikte lös upp och han skrattade. Det lät faktiskt lite som en uggla när han gjorde det.
"Ho ho ho! Hufflepuff! Henne gillar jag. Det är hennes recept, ser du miss, som vi använder till maten här i slottet."
"Men så passande.", sa Elsie och log mot den lilla alfen. "Skulle du kunna..."
"Jag har flera idéer", svarade alfen och började springa runt och hämta ingredienser och verktyg. "Jag kan göra två tårtor, om ni så önskar", ropade han över kastrullskramlet.
"Nej då, en räcker-", började jag. Men Elsie sa snabbt "Två tårtor låter perfekt", och alfen tjöt till av förtjusning.


Nästa morgon vaknade jag av att Millys väckarklocka ringde, så jag masade mig upp. Usch, vad hade vi för lektioner idag?
Jag ryckte åt mig schemat och skummade igenom det.
Men vänta! Det här var gårdagens schema, idag var det ju lördag.
Så varför hade Milly ställt klockan på sju?
"Milly, upp med dig! Stäng av den där saken", fräste jag, gick bort till hennes säng knuffade till henne. Hon satte sig spikrakt upp och började yra.
"Elva timmar! Vi har bara elva timmar på oss. Musik. Dekor. Mat, fika... Tårtor!"
Hon tog tag i min nattskjorta och ströp mig nästan.
"Fixade ni tårtorna igår!?", röt hon, och jag nickade försiktigt.
"Bra", sa hon, släppte min krage och föll bakåt ner på sängen. Sen började hon andas tungt igen.
"Vahänder?", mumlade Elsie uppe från sin säng. Jag hyschade henne.
"Jag tror att Milly kommer få ett nervöst sammanbrott om hon vaknar. Any får hjälpa oss med festen istället"
Vi smög tyst ut ur rummet och bort till pojkarnas sovsal.
"Any?"
Jag knackade på dörren.
"ANY!", vrålade Elsie och bankade vilt. Efter någon minut dök Anys huvud upp i dörröppningen.
"Vi behöver din hjälp med festen.", viskade jag.
"Aa, fast idag är det Quidditchträning...", svarade han.
"Vem bryr sig?"
"Kom ihåg att om vi inte..e...e..."
Han gäspade stort och såg sedan trött på mig.
"Om vi inte vinner nästa Quidditchmatch kommer vi inte till final..."
"Vilka spelar ni mot?", frågade Elsie och jag knuffade henne i sidan.
"Det spelar ingen roll", väste jag.
"Jo, det gör det faktiskt...", viskade Elsie.
"Varför viskar vi?", andades Any.
Vi stirrade på varandra i en sekund, och började sedan fnissa tyst.
"Okej", fnittrade jag. "Vi får fixa det här själva... oj, oj, oj, vad arg Milly kommer att bli när hon vaknar och märker att vi inte väckt henne i tid..."



Ni får se hur festen blir i nästa kapitel, :*

Den var jätte bra, precis som vanligt!