PRS mellan Mort och Selma...

När filmen är slut märker jag det på direkten. En ny energi har kommit under filmens gång, men en saknas.
Bonnie är tillbaka fast Juno är borta.
Bonnie går ut ur klassrummet med oroliga blickar på mig. Jag skyndar mig och hinner ikapp henne. Jag griper hårt tag om hennes arm och granskar hennes byxor. Bytta till leggings.
"Jag gjorde som du sade", säger hon lågt och rösten bryts utav skräck.
"Juno är borta..." säger jag varnande och svänger åt höger - mot toaletterna.
"Jaha?"
"Du attackerade henne nästan", säger jag varnande.
"Och...?" fryser hon. "Hon är människa."
"Hon är borta", morrar jag och går in i ett bås tillsammans med henne.
"... Vänta, tror du att jag har gjort något?" utbrister hon.
"Vem annars om jag får fråga? Och sänk rösten, detta är inget palats skapat för dig."
"Jag har inte gjort något!" tjuter hon ändå men sänker rösten vid nästa mening. "Varför skulle jag?"
"För att du redan har försökt en gång med henne, och du ger inte upp ett byte så lätt."
Hon flinar till min förfäran. "Du sade byte!" strålar hon.
"Hon är ett byte för dig. För mig är hon en person i mängden", säger jag lågt.
"Tro mig, jag har inte gjort något. Du tvingade fan i mig att svära en ed! Jag är inte dum och bryter mot den, inte om livet är mig kärt, och tro mig, det är det."
Jag ska precis svara när jag minns att hon är så självupptagen att hon inte skulle riskera ens en nagel.
"Gå, du fick magsjuka", säger jag och knuffar ut henne. Jag ser henne nicka innan hon försvinner. Jag följer noga hennes energi tills hon är borta från skolan. Då har i alla fall inget hänt... Finns det ännu en Chamoras jag måste ta hand om?

Klackar stötte i golvet igen och igen. Dörren gnisslade något då den sakta sköts upp och en kvinna, inte ung men inte gammal kom in. Hennes platinablonda hår var uppsatt i en slarvig men väldigt stilfull knut i naken. Juno kunde inte komma på ifall det var färgat eller naturligt eftersom det såg helt naturligt ut även om det inte var många som hade så ljust hår naturligt. Samma sak var det med hennes ögon. De stod ut emot hennes ljusa, perfekta hy. De var gröna, så gröna att det nästan gjorde ont att se dem omringade av en liten linje av kajal och mascara som fick dem att stå ut ännu mera på ett otroligt vackert sätt. Det var nog en av de vackraste kvinnor Juno någonsin träffat.
”Hej Juno. Jag är dr. Mariam Lynx och kommer se över dig medan du är här…”
Juno såg förvirrat på henne. Resten av hennes ord hörde hon inte utan istället såg hon hur hennes far stod och tryckte i dörröppningen som om hon vore någonting hemskt innan hon åter igen kände av yrseln och kände hur hennes medvetande försvann ifrån henne.

[Lynx? I like her ^^ :3 Även om hon skulle visa sig vara ond xD ]

När Bonnie väl är borta så bryr jag mig inte mer om Juno, jag får lite dåligt samvete över det senare, men det finns inget jag kan göra.
Vetskapen om att Bonnie inte kommer reta upp mig någon mer gång under hela vårt liv tillfredsställer mig mer än jag kan beskriva.
"Du ser lika nöjd ut som en katt", säger Sarah skrattandes. Jag rynkar på näsan. Katt? Så har jag aldrig blivit beskriven tidigare. Tur att katter står mig nära, annars skulle jag nog bli förbannad.
Jag ler och svarar henne. "Det är för att jag är så nöjd", flinar jag precis när klockan ringer ut. Äntligen är dagen slut. Jag har längtat efter Jack, jag vill känna hans armar runt mig.
Jag tar upp väskan och ger Sarah ännu ett lojt leende.
"Vill du ner till shoppingcentret? Den nya kollektionen har tydligen kommit in i lager, det är något jag inte kan missa."
Jag rynkar ögonbrynen. Ännu en kollektion? Det känns som om jag nyligen fick tag i en.
"Nej, inte idag. Kanske någon annan dag. Jag ska ta ett varmt bad och hitta på något ännu roligare sedan", flinar jag. Hon ser oförstående på mig innan hon också börjar flina.
"Låter bättre än mina planer", säger hon och jag höjer mentalt på ett ögonbryn. Vad pratar hon om? Jag ödslar inte ens tid på att fråga. Jag kommer aldrig förstå mig på vad som går runt i deras mänskliga hjärnor.
Vi börjar gå ut ur byggnaden och på vägen ut stannar jag en gång och tar ett hotfullt steg mot några killar från fotbollslaget. De gör ingen större sak av det och jag förbannar mänskligheten i tankarna. Vi Chamoras är attraherande, vackra, snygga och allt de önskar, men det betyder inte att de är allt vi önskar. Jag har sedan länge tröttnat på de hungriga blickarna jag får.
Sarah öppnar dörren och börjar prata om vilka kläder hon ska köpa.
"Juliette!" Jag stannar upp, söker med blicken och hittar honom. Ett flin uppenbarar sig på hans läppar och jag känner ett minst lika stort flin uppenbara sig på mina.
Innan jag vet ordet av har jag sprungit fram till honom och kastat armarna om honom.
Han skrattar lågt och nafsar mig retsamt på örat.
"Vad gör du här?" frågar jag Jack och kysser honom.
"Jag tänkte att jag för en gångs skull kunde hämta upp min flickvän", ler han och kysser mig tillbaka.
Bakom mig visslar Sarah lågt.
"Vem är det här? Jag tror du har glömt presentera oss", säger hon lekfullt.
Jack ger henne ett litet leende och börjar tala. "Jack, Juliettes pojkvän. Jag antar att du är Sarah?"
Sarah skrattar och nickar. "Har hon talat om mig?"
Ett olycksbådande flin leker på Jacks läppar och han undviker att svara.
Jag har inte talat om henne. Jag har bara sagt att hon är den enda som inte har snackat skit bakom min rygg - och det är därför hon inte är på sjukhus eller hemma.
Jag flinar också och säger "ses sedan" till Sarah innan Jack leder mig till hans bil.

Juno drog sig sittande upp i sängen. Hon mindes klart vad som hade hänt och var hon var men för tillfället var ingen kvar i rummet. Utanför fönstret såg Juno hur det börjat skymma. Vad skulle Kyle tro hänt henne? Han skulle vara orolig vid det här lagret. Särskilt om hennes far inte hört av sig.
Juno såg sin väska ligga på en stol, lika stel och klinisk som resten av rummet lite längre bort. Ännu en stolstod jämte henne och hon misstänkte att där hade hennes far suttit även om han nu var borta. Dörren var åter igen stängd.
Juno satte ned sina bara fötter på det kalla golvet. En rysning gick igenom hennes kropp. Hon lade märke till att hon var nästintill naken under skynket någon tagit på henne, en undran över vem for genom hennes tankar innan hon slog bort den. Sakta reste hon sig upp för att hålla illamåendet borta. Hon kände sig mycket bättre, starkare på något sätt. Hon kunde inte förklara det. Ett steg tog hon över golvet och sedan ett till tills något tog emot. En liten nål satt i hennes hy, dropp. Utan att tänka över det drog hon ut droppet ur armen. Juno avskydde sjukhus, hon avskydde mediciner och läkare skrämde henne även om Dr. Lynx verkade okej. Hennes något kraftiga kropp hade i alla fall inte skrikit ut att det var något fel på henne vilket var hennes största rädsla. Inte ens då hon brutit armen begav hon sig inte till sjukhuset förrän sjuksystern tvingat henne.
Med sina smala, långa fingrar greppade hon tag om väskan och rotade fram mobilen. Fem missade samtal fyra från Kyle och ett ifrån ett okänt nummer. Två röstmedelande. Hon satte sig på stolen, drog lite i sitt långa röda hår, skruvade det runt ett av fingrarna.
”Hej Juno! Ring mig, vill bara höra så allt är okej med dig. Någon sa att du gick hem. I alla fall Ring mig.”
Kyles välbekanta röst fick ett leende att uppenbara sig på hennes läppar. För ett ögonblick kände hon att hon bara vill se honom, Nu på en gång.
”Hej. Tänkte bara se hur det var med dig men du har tydligen inte vaknat ännu. Doktorn sa att det kunde ta ett tag. I vilket fall, ta det lugnt och se till att inte överanstränga dig så igen.”
Juno stelande till, leendet på hennes läppar dog. Hade hon hört rätt. Var det där Collins något skrovliga röst?

[Kom nu ihåg att jag skriver onormalt långa inlägg x) Som till mestadels kan bestå av rent babbel... ._. ]



Jag sätter mig i Jacks Jeep utan att se på Sarah något mer.
”Hur var skoldagen?” undrar Jack.
Jag ser på honom och höjer ögonbrynen. ”Frågade du just mig hur skolan var?” Jag blinkar chockat.
Han skrattar lågt, om aningen bittert. ”Jag borde nog ha börjat fråga tidigare om det förvånar dig så.”
”Japp”, ler jag innan jag själv blir bitter. ”Du vet Bonnie?” undrar jag.
Jack nickar. ”Påminn mig helst inte. Man borde inte ödsla tid på henne”, säger han och svänger bort mot huset vi bor i. Fast först måste vi köra på en väg som känns mil lång.
”Hon kommer i alla fall aldrig störa oss igen”, flinar jag och böjer mig fram för att ge honom en kyss.
”Inte?” frågar han chockat och kysser mig tillbaka.
”Nej. Inte om livet är henne kärt, och det är det tydligen.”
Han stönar till. ”Juliette, vad har du nu gjort?”
Jag ler oskyldigt men är ändå noga med att försvara mig innan jag berättar. ”Hon kom till skolan idag.”
Han tvärstannar nästan. Tur att vi är ensamma på vägen.
”Vi måste få bort henne, hon kommer få dig att försöka göra något du kommer ångra”, säger han lågt. Jag lägger ena handen på hans. Jag synar honom. Hans rufsiga, bruna hår, bruna ögon och lätt solbränd hy. Han är snygg – på ett dödligt vis. Folk skulle mörda för att få honom, det vet jag. Jag kan skatta mig lycklig, vilket jag gör varenda dag.
Hans blick möter min.
”Hon kommer inte störa sade jag ju. Hon svor en ed”, säger jag och biter mig i underläppen. Den här gången tvärstannar han.
”Juliette, vad har du gjort?” frågar han bistert.
”Hon tänkte attackera”, säger jag lågt och tar bort min hand. Jag lägger händerna i knät och ser ner på min vita väskan mellan mina fötter.
”Vem?”
”Juno”, svarar jag. ”Och förmodligen alla killar i fotbollslaget.”
”Bryr du dig om dem? Killarna?” frågar han och jag hör hur sårad han låter. Jag fnyser.
”Knappast. Jag skulle låta henne ta deras själar om inte alla skulle bli för misstänksamma och rädda.” Jag är ärlig. Jag hatar hur de ser på mig med perversa blickar. Jag hatar dem. Eller, kanske inte alla. Men de flesta skulle jag inte sakna om de dog, eller blev hjärndöda.
”Nu är du för känslokall”, säger han och tar tag i min hand.
”Nej.”
”Efter eden då, vad hände då?” undrar han och byter tillbaka till det riktiga samtalsämnet.
”Då tvingade jag hem henne”, säger jag och rycker på axlarna. ”Hon utgav sig för att vara min kusin nu måste jag komma på lögner till varför hon är borta.” Jag suckar och han skrattar lågt. Han gasar och ger mig en nyckfull blick.
”Så du fick henne att svära en ed?” ler han och ser på vägen framför oss. Jag lägger huvudet på sned men nickar sedan.
”Inte dåligt”, skrattar han. Jag skakar på huvudet.
”Kanske inte, men jag kommer aldrig se henne igen så jag kommer inte få ut så mycket av den”, säger jag med ett bistert leende.
”Lika bra det. Vi vill inte ha henne i vår närhet och vi ska inte bli för maktgalna, eller hur?”
”Ska du säga”, fnyser jag. ”Du förvandlade ett ruckel till en herrgård. Du borde inte säga något.”
Han flinar och kör in på vår uppfart.
”Välkommen hem, älskling”, ler han och stänger av motorn. Han öppnar dörren, går bort till min dörr och öppnar den åt mig.
”Alltid lika underbart att vara tillbaka”, flinar jag och tar emot hans hand. Jag tar tag i väskan och går ur bilen. Han låser den med bilnyckeln. Innan vi börjar gå så stoppar han mig och ger mig en riktig kyss. En sådan som får mig att glömma vad jag tänkte på och hela omvärlden.

Juno hade gjort något som hon endast hade tidigare sett i filmer. Hon hade dragit på sig kläderna hon funnit i en väska, hennes väska som hennes far måste lämnat och helt enkelt lämnat sjukhuset. Varför kunde hon inte säga bara det att hon avskydde sjukhus. Korridorerna, lukterna, doktorerna allt påminde henne om de sista dagarna i hennes mors liv. Om sanningen skulle fram kunde hon inte minnas så många dagar då hennes mor inte besökt sjukhuset. Juno hade aldrig riktigt förstått vad som varit fel på henne och hon hade aldrig velat fråga sin far som alltid satt tyst vid matbordet utan att uppmärksamma henne. Hon mindes fortfarande hans förtvivlan vid begravningen och månaderna som följde där efter. Innan döden tagit hennes mor så hade han varit mer livfull, mer mänsklig på något sätt, helt enkelt mer.
Ett sakta regn började falla och Juno drog sin jaka tätare omkring sig men trotts det ville inte kylan släppa sitt grepp om henne och en hunger hade saktat börjat krypa sig på henne. Det dröjde inte länge förrän hon var genomblöt. Sakta kramade hon sin fingrar som om de skulle hjälpa att få dem till liv igen. Så tyckte hon att hon hörde något i mörkret. En av gatlyktorna fladdrade till för att sedan lämna den delen av gatan i mörker.


[Hm, mina inlägg blir väldigt korta känns det som men men ... saker är som de är.

[Det är helt okej ^^ det är bara mina som pratar för mycket XD ]


Jag sitter i Jacks famn, i en soffa, i mörkret - mer eller mindre. Vi har tänt ljus och en film går på tv:n framför oss, men ingen av oss bryr oss egentligen om den. Hela rummet är fyllt med ljus. De brinner och de små doftljusen fyller rummet med en behaglig doft av mango. Jacks vingar ligger om mig och jag oroar mig inte ens för att de ska fräta min hud. Av Chamoras är det kvinnorna som är starkast, fastän det finns flest män i vårt släkte. Eftersom att allt i världen har en energi så kan vi även påverka de manliga Chamorasarnas vingar. Själv har jag hjälpt Jack eftersom att han bad om det. Jag tyckte att det var en dålig idé först, men med tiden vande jag mig vid tanken och hjälpte honom. Nu kan vingarna endast skada ifall han blir hotad. De används som självförsvar.
"Vad tänker du på?" undrar han och kysser mig lätt.
"Jag blinkar mot honom innan jag fokuserar blicken på hans ansikte och ler. "Dina vingar", säger jag och ser på dem. De är inte alls lika blodröda som alla andras. De har nyanser av rött, och nyanser av vitt. Han är halvt ren i själen ännu. Att vi livnär oss på själar är ingen lögn, men Jack och jag behöver de inte lika mycket som de andra på grund av människoblodet vi har i ådrorna.
"Åh..." säger han och ser förvånat på sina vingar. "Varför? De är mest en förbannelse jag inte kan bli av med."
"Vi skulle kunna be en ärkeängel att slita av dem", påpekar jag men när jag ser hans fundersamma blick grips jag av fasa. "Jack! Hur kan du ens överväga det?!" frågar jag förskräckt.
"Jag trodde du menade allvar", ler han svagt.
"Nej", medger jag.
"Varför inte?"
"För jag..." jag älskar dig. Det var vad jag hade tänkt att säga. Men han har aldrig sagt att han älskar mig - inte ännu. Och innan han själv har yttrat de tre orden vet jag inte om jag själv vågar. Vi Chamoras brukar inte binda oss. Kanske ha ett sexuellt förhållande, men inte mer än så. Och de brukar endast vara i en vecka. Men Jack... Jag vill inte förlora honom...
"För att jag älskar dig och allt med dig", säger jag sedan lågt att jag nästan hoppas att han inte uppfattade orden.
Jag känner hur han stelnar till bakom mig och ångrar mig genast. "Vet du, jag ska ta ett bad", säger jag och reser mig upp. Eller försöker resa mig upp men han drar ner mig igen. Och inte i sin famn heller. Utan bredvid honom. Han rätar på sig och ser på mig med allvarlig blick.
"Juliette. Du vet hur ung du är, va?" säger han gravallvarligt och jag sväljer hårt. Jag nickar och gör en ansats till att ställa mig upp men hans vinge trycker ner mig.
"Och du vet att jag är sju år äldre?"
"Sex", rättar jag honom. Jag ska fylla arton snart, inom någon månad. De där månaderna gills inte. Även om jag brukar tänka att han är sju år äldre så är det inte sanningen. Och speciellt inte i en sådan diskussion.
Jag vänder stelt blicken mot tv:n för att inte gråta och märker att det är en dokusåpa. Tror jag. Det kan lika gärna vara Zombieland. Jag vet inte. Min sikt är inte klar på grund av tårar. Jag blundar och när jag öppnar ögonen ser jag och känner Jacks huvud i mitt knä. Han ser upp på mig och stryker bort mina tårar med handen innan han lätt skrattar.
"Seså. Jag älskar dig, Juliette. Fast, jag älskar också att reta dig", säger han och tar tag i min hand och kysser den.
"Du är ond", säger jag och klämmer fram ett leende.
"Precis lika ond som dig", flinar han.


[... Känner mig egoistisk på något vis xD Långa inlägg utan att ens Juno nämns, typ >.< Kan vi inte para ihop de snart? x) ]

Något hade precis svept förbi henne. Hon var övertygad om det men hon hade inte kunnat uppfatta vad det var även om det hade en mänsklig form började hon bli osäker på att det verkligen var en människa.
”Någon där?” ropade hon frågandes ut i mörkret och hatade sin egna rädda röst.
Ifall hon kunde höra sin rädsla skulle definitivt den eller det som fanns där ute höra rädslan. Då inget svar kom fortsatte Juno att gå, inte springa. Hon visste att rovdjur drog sig till dem som sprang och hon ville inte reta vad eller vem som fanns där ute. Snabbt drog Juno upp mobilen. Ljuset ifrån den bländade henne men det gjorde inget. Det fanns i vilket fall inget annat än asfalt framför hennes fötter. Juno tryckte snabbt in Kyles nummer. Kyle var alltid den hon ringde först eller ifall hon var rädd som nu var fallet. Han var hennes bästa, hennes ända vän. Gud vilket tragiskt liv hon hade.
En signal gick fram, sedan en till.
”Kom igen”, muttrade Juno.
Regnet föll fortfarande. Det rann ned i hennes ögon och hon var tvungen att kisa för att se något över huvud taget. Det var som om det hade tilltagit.
”Hallå”, svarade Kyle något trött.
Innan Juno hann säga ett enda ord kände hon hur hon gick på något. Ett litet skri for ur henne samtidigt som hon föll emot asfalten som hon slog i hårt.


[Gör inte det!! Sure. ]

Jag vilar huvudet på Jacks bara röst.
Vi har delat säng så länge jag kan minnas. Ända sedan det här gigantiska huset var ett ruckel och allt som fanns var en liten säng. Med årens gång har Jack fått allt fler kontakter, kontakter som oftast brukar vara änglar han räddat undan andra Chamoras. Och änglar är rika. Oavsett om det är en fallen ängel eller inte. De lyckas jämt ha mer pengar än de behöver, så Jack tar betalt. Han ber aldrig om hjälp med huset. Han har gjort det mesta själv. Okej, allt. Han vägrar låta någon veta vart vi bor i risk om att alla Chamoras skulle komma hit. Att "markera" egna "revir" och sedan inte jaga är opopulärt. Lägg sedan på att man har människoblod i ådrorna. Man blir hatad.
Regnet smattrar mot taket och jag lyssnar på det samtidigt som jag hör Jacks hjärta dunka mot mitt öra.
"Ibland är du så läskigt mäktig", säger Jack lågt och leker med mitt hår.
"Hurså?" undrar jag och blundar, njuter av stunden. Även nu har vi ljus tända i rummet.
"Att du klarar av att kontrollera båda våra energier... Det är imponerade, fascinerade och aningen skrämmande. Jag rör dig men fylls ändå inte av större åtrå än vad jag redan känner. Och du, ja, du kastar inte dig direkt över mig. Du ser lugnare ut än på länge", säger han och jag känner rodnaden som kommer fram på kinderna. Jag fnyser ändå.
"Jag har redan kastat mig över dig en gång", säger jag smått roat och med ett litet leende lekandes på läpparna.
"Du vet vad jag menar", skrattar han utan att sluta hålla på med mitt hår.
"Jodå, jag vet", ler jag och tittar upp, kysser honom. "Jag har ju blivit tvungen att bli mäktig, speciellt om sådana som Bonnie ska komma."
Han ler men vet att det inte är det jag syftar på. Under vår uppväxt så var jag tvungen att bemästra mina krafter ifall det inte skulle hända... låt oss säga pinsamma saker. Och så skulle jag förmodligen vara död ifall jag inte kunde hantera magi lagret som täcker Jacks vingar.
Jack kysser mig på huvudet och inser att det är konstigt att jag aldrig har sett på Jack som en bror. Bara en vän. Inte mer. Tills nu vill säga.

[Kan inte Juno råka hitta hem till Juliette på något vis? xD Annars måste vi vänta tills nästa skoldag >.> Och hur ska Juno komma till skolan? xD ]

Juno satte sig sakta upp och kände sig för huvudet. Blod rann sakta nedför hennes bakhuvud och hon kände sig igen otroligt yr. Ingenting fanns under henne, inget som hon kunnat ramla på men trotts det var hon säker på att något hade fått henne i obalans. Regnet öste fortfarande ner och hon kunde visste att hon inte var ensam utan jagad. Det fanns inget som indikerade detta men hon kände det på sig, ändå in i benen. Även om hon visste att det inte var särskilt smart att springa var det just det hon gjorde. Vad det än var som var där ute lekte med henne och skulle fortsätta.
Hon visste inte vart vägen ledde henne, hon visste inte vart hennes fötter ledde henne och hon visste inte varifrån kraften, energin kom ifrån men hon sprang. Bakom sig tycktes hon höra ljudet av någons flämtande men då hon kastade en blick bakåt såg hon ingen. Så såg hon något längre fram lysa. Ett enormt hus, ett enormt vackert hus uppenbarar sig. Ett hus Juno aldrig förr haft någon vetenskap om. Med tunga fötter, genomblöt och blödandes tar hon sig uppför trappan som ledde till dörren, tryckte på knappen som fick ringklockan att låta men ingen kom. Istället började hon desperat slå med knytnäven på dörren i hopp om att fånga någons uppmärksamhet.