PRS Selma...|AlexZz

"Vad håller du på med?" Frågar en röst i huvudet och Celine borde väl ha varit beredd på att Kenchi skulle ta kontakt. Hon hade väl inte varit beredd på att han skulle göra det just nu. Celine vill svara, men hon är rädd för att tala. Tunghäfta liksom. "Celine, du kommer inte loss bara sådär." Fortsätter Kenchi som om det var självklart. Alltså faller hennes händer tillbaka ned och slår mot väggen hon tydligen sitter fast i. Är de på väg någonstans? Vagnen rör ju på sig, de brukar inte röra på sig utan anledning.
"Du har hamnat i en knivig ssssssssituation." Tvillingormen, vad gör den här? "Varffför kallar du inte på ossssss..?"
"Hon kan inte, hon sitter fast." Svarar Kenchi och verkar, milt sagt, irriterad på ormen.
"Jassssså?" Svarar ormen besviket och Celine börjar dra för att komma loss.
"Repen kommer skära sönder dina handleder, Celine, du måste tänka rationellt." Tillrättavisar Kenchi lika snabbt. Celine vill så gärna att de bara ska hålla tyst, kan de inte bara hålla tyst istället för att göra henne sinnesförvirrad. Någon fnittrar som en galning i närheten av henne så hon rycker till.
"Galning." Väser samma röst som fnittrat och fnittrar ännu mer efteråt. Än en gång, Celine vågar inte svara.

Fnitter och sedan "galning" till sig själv. Okej... Så medelmåttiga idioter som är galna?
Jag borde ha vetat att detta skulle sluta dåligt. Jag borde ha vetat att lämna mitt kungadöme skulle utsätta oss alla för fara. Men att de skulle välja mig? Varför? En lösensumma? Missnöjda personer i riket?
Jag skjuter undan den sista frågan. Jag rider jämt ner till staden en gång i veckan - förklädd - för att se om några behöver hjälp eller är olyckliga. Det är det aldrig. Ingen fattig tiggare, ingen som pratar ont om min familj bakom min familjs rygg. Det är aldrig något sådant.
Första frågan har i alla fall ett svar: För att jag är kronprins. Fan ta Jeremy och Anastasia nu. Jag tar genast tillbaka den tanken också.
Jeremy och Anastasia skulle inte ha några problem eftersom att om de inte kommer i tid till något så blir vår mor genast orolig, men om jag kommer för sent till något - till och med något viktigt - så är det typiskt mig.
Men att lämna min häst ensam utan ryttare är inte typiskt mig. Hoppas de förstår.

"Vi sssskulle kunna hjälpa dig..." Ormarna igen, är de så trögtänkta att de inte förstår att de inte kan det om hon inte kallar hit dem?
"Hon kan varken göra offret, göra tecknen eller nå någonting som vi kan stå på när vi dyker upp!" Kenchi är arg, riktigt arg och ormarna börjar väsa som om de var besatta. Nu börjar det dessutom göra ont i huvudet och det är INTE för att hon slagit i någonting.
"Ingen vet att de har förssssvunnit..." Ormarnas dröjande röst både skrämmer henne och förvånar henne.
"De?" Ordet far liksom ur henne och hon kunde inte stoppa det. Till svar får hon ett hårt slag över ansiktet och med tanke på att det rinner något ned över munnen så antar hon att det blivit blodvite. Ovanan med att bli slagen och få ett hårt slag över ansiktet får tårarna att bränna bakom ögonlocken och när de inte rinner vidare ned över kinderna så antar hon att hon antingen kan behärska sig själv eller så har hon ögonbindel eller liknande.
"Kronprinsssssen är ocksssså här..." Säger ormarna som om det var självklart, den skrattar på något sätt. Dominick? Är han här? Var är hästarna i sådana fall? Hon drar igen.
"Allihopa, håll käften och låt tjejen vara ifred! Hon är inte i stånd till att kunna kalla på oss och som det ser ut nu så behöver hon inte veta minsta lilla sak. Så håll snattran innan hon blir ihjälslagen på kuppen!" Det här var draken, Mizu för att vara exakt även om draken helst vill bli talad om som just draken. Men det blir tyst, vilket är en lättnad.

Det tar en stund att identifiera rösten. Jag har hört den, men inte tillräckligt många gånger för att genast känna igen den.
Celine.
Där rök i alla fall räddnings hoppet.
Jag skrattar lågt till, som om hela den här situationen är rolig, men det är mest för att hon ska veta att jag är här. Resultatet blir ett hårt slag i bakhuvudet. Jag biter ihop och känner huvudvärken som börjar smyga sig på.
Fnittrande börjar höras igen och jag blir irriterad, på allvar. Vilken man håller på att fnittra hysteriskt hela tiden?
"Håll käften, för Guds skull!" säger jag högt. Senast de försökte sätta på mig munkavle så knockade jag personen och bet den.
Jag får en hård, en riktig hård, spark i magen, men fnittrandet slutar i alla fall. Jag flämtar till men det är allt. Jag visar inte hur ont det börjar göra utan håller bara tyst, ligger still och gör inget annat. Inte ens nu försöker de sätta munkavle på mig. De vill väl ha en bra orsak att slå på mig för. Och att tala är visst det.

Celine blir faktiskt aningen skrämd av Dominicks uttalande, hon hade inte väntat sig det. Faktum är att hon kryper ihop en aning och märker för första gången att hon fortfarande bär klänningen. Det är inte speciellt konstigt eller udda att hon fortfarande har den på sig men hon hade helt enkelt inte tänkt på det. Celine gör ännu ett försök till att dra sig loss och till sin förvåning så verkar det släppa, åtminstone det som är runt den högra handen. Om det är repet, knuten eller till och med vad hon är fast i så har det på något sätt gett vika. Samtidigt som hon ger sig själv extrem smärta i handleden men med tanke på att hon faktiskt gjort ett framsteg så är det värt lite smärta. Något som är ännu positivare är att ingen annan verkar ha märkt någonting, men om hon verkligen drar sig loss är hon väl så gott som död. De kanske skär sönder hennes händer eller liknande. Dessutom så måste hon ändå få loss den andra handen, det går ju att slå ihop händerna ändå. Celine försöker dra loss den högra handen helt. Men så rör sig någonting och hon låter handen falla ned igen.
"Påminn mig igen varför vi inte kan bara ta livet av dem?" Frågar en kvinnlig stämma alldeles i närheten.
"Vi får inte." Svarar en rossligare stämma från en annan del av vagnen. Kvinnan suckar högljutt till svar.
"Ugh, håll snattran, de hör er ju." Säger en annan mansröst.
"De förtjänar ju att veta att de inte kommer dö än, men vi är ju framme snart." Svarar kvinnan uttråkat, någonting händer och det låter som om något dunsar i golvet. Men det blir helt tyst i vagnen efter det.

En duns. Det är allt, men jag identifierar genast ljudet. En kropp.
Jag har en ögonbindel men jag kan ändå förstå vad som hände. De tröttnade på kvinnan och dödade henne. Snabbt. Och skickligt.
En hand är genast vid min kind. Och den är iskall. Sedan känner jag... hår? Åh, herrejävlar. Hennes lik är vid mig.
Jag sväljer hårt och rullar bort vilket endast leder till ännu en spark i magen.
[Det här är den korta versionen. Mitt internet lade av... ._. ]

( Elakt internet. D: )

Celine kopplar det, men samtidigt vill hon inte tänka på det. De har precis sagt att de troligen kommer dö. Troligen är ett ord som Celine avskyr när de används. Det betyder att det är en större chans att hon dör än att hon överlever. De hade just mördat någon som var DEL av deras grupp! Celine märker det inte men hon har nästan bitit hål i sin läpp av oron. Hon börjar dra igen för att bli av med repet och det skär in i hennes handled. Hon kommer ha så många sår efter det här. Men eftersom rädslan har gett henne en adrenalin så känner hon inte smärtan på samma sätt som hon borde. Det gör fortfarande ordentligt ont, men det är hanterbart. Fast hon blir upptäckt när någon tar ett hårt tag om hennes handled och en annan hand stryper henne, eller krossar hennes hals är ett bättre uttryck för vad som händer.
"Sakta i backarna, sessan, vi kan faktiskt se vad du gör." Säger en mansröst intill Celines öra innan hon känner en udda tunga som slickar upp blodet som runnit vid hennes mun förut. Celine gör sitt bästa för att försöka vända sig bort samtidigt som hon ryser. Mannen skrattar och släpper henne. "Vad beskt du smakar, sessan." Säger rösten igen, men längre bort den här gången och skrattar igen. Några till stämmer in. Det som skrämmer Celine mest är att mannen uppenbarligen hade en ormtunga eller en orm. Hon tycker inte om någon av alternativen.

Jag ryser till av avsky och skräck. Smakade de på Celine?! Vad sjutton är det för problem med dem?
"Knappast lika beskt som dig, ormen. Har du svårt att tala?" Kommentaren uppskattas inte. Jag får en förbaskat hårt slag över tinningen.
"Du, du kan hålla käften, prinsen", väser en röst för nära mitt öra.
"Om du ska tilltala mig, använd min rätta titel eller håll käften", fräser jag mot honom. Som räknat får jag ett slag till, och då händer det. Jag ser! Ögonbindeln glider av så att jag kan se. Dock så börjar även ett mörker smyga sig in på mitt sinne och jag tuppar av.

"Vad smart du är, nu är kronprinsen medvetslös." Säger en röst och Celine försöker att krypa ihop så gott det går. "Och vi är framme närsomhelst så vi måste släpa honom också." Den kritiska rösten verkar vara rysligt ung. Det var en pojkes röst.
"Håll käften pojkspoling." Svarar ormen hotfullt och rör sig över vagnen och sjunker ned bredvid Celine, igen. Celine själv håller anden, hon vet inte vad han tänker göra. Hon är rädd och tydligen är Dominick knockad vilket gör situationen ännu värre. Ormen lutar sig fram mot henne, fast den här gången känner hon hans fingrar vid sin otroligt ömma handled. Fingrarna försvinner för några sekunder innan de dyker upp igen för att den här gången trycka hårt vilket får Celine att flämta till.
"Det hjälper inte att hålla andan, sessan." Säger han väsande och Celine drar sig undan så gott det går även om han fortfarande håller om hennes handled. Som av ett trollslag stannar vagnen dock. "Åh, är vi redan framme vid borgen? Vilken besvikelse." Säger ormen och släpper henne innan det börjar röra sig runtomkring i vagnen av folk som går ut, någon tar loss henne från väggen och de knyter de sedan bakom ryggen på henne. Men händerna själva sitter fast vid armbågarna. Så hon har ingen chans att kalla på något nu heller. Hon ser fortfarande ingenting, hon vet inte var de har förts, hon vet inte ens varför de är här.

Jag gnyr inte ens till, utan öppnar bara ögonen när de bär upp mig.
Nu ser jag, men det är inte till någon större hjälp. Det enda jag ser är mark, och med tanke på att jag känner något tryckas mot min mage antar jag att någon bär mig på axeln. Av stegen att döma så är det mycket fler än tre personer.
Är vi så viktiga i deras plan?
Celine!
Plötsligt ser jag henne på något vis och blundar därför snabbt. Ifall jag kan se henne, kan fler se mig. Och att bli buren är till min fördel just nu.
"Ugh!" säger plötsligt min bärare och "rättar" till mig. "Han är tung."
Ja... Om man är lika lång som mig och har tränat hela livet så samlar man på sig en hel del muskler. Det kan bero på det...