PRS mellan Shaana och Corriiz

(Haha jaaa det blir bra )

Han väntade otåligt på att någon skulle öppna men när ingenting hände så suckade han indignerat och gick utmed husets bredsida. Mot fönstret för att se om någon verkligen inte var hemma, eller om det fanns någon där som bara struntade i att öppna, för i sådana fall skulle han slå in fönstret och strypa den människan som den trevliga varelse han i hjärta och själ var. Och om ingen var hemma så skulle han bryta upp dörren istället. Ja det var en bra plan, tänkte han nöjt. Han hade inte roat sig med ett gott inbrott på ett bra tag.
Han höjde handen för att slå in rutan då han helt klart kunde känna värmen från en människa där inne när han stelnade till. Han kunde inte komma igenom, faktum var att han inte kunde komma närmare än fem centimeter till huset.
Häxor. Han svor lågt, att man kunde ha sådan otur, han behövde komma därifrån fortast möjligast.

Quinn vaknade, någon knackade. Hon gick ned mot dörren. Hon hade inte direkt haft tid att se att det redan var fullmåne. Men hon hade ju hunnit göra formeln iallafall...
Quinn tittade igenom fönstret. Hon skrek till, ganska så lågt. Utanför stod en svartalv.
Quinn rös. Kunde inte röra sig ur fläcken.
Vad skulle hon göra? Inget formeln skyddade henne.
Men någonting skrämde henne ändå. Hon kunde inte direkt pusta ut.
"jag måste här ifrån..." mumlade hon till sig själv.
Hon backade en aning. Quinn ville inte ropa på Anja. Eller hon ville men kunde inte.

En begynnande tanke sådde sitt frö när hans blick mötte häxans blick. Om han tog sig an häxorna med den nya tekniken gällande formeln så skulle deras magiska livskraft som flöt i deras ådror hela hans vrist och han skulle komma hem. Ja givetvis, det var så han skulle göra.
Han kände hur ett leende krusade den blanka yta som var han ansikte. Han gav häxan som förfärat stirrade på honom det hemskaste och mest ondskefulla leende som han kunde åstadkomma.
Han steg ut på en månbelyst grästuva och vände händerna uppåt mot himmelen. Han började mässa.

Quinn fick kalla kårar av det svartalfen höll på med.
"Anja!!" skrek hon som hon sprang upp i kojan igen. Hon visste inte vad hon skulle göra. Quinn hade aldrig sett en svartalf förut eller något annat. Och hon brukade alltid sova under fullmånen så man fattade såklart varför hon var rädd.

[kort sorry xP]

Elijah drog djupt efter andan och uttalade den sista meningen. Han kände det. Han var oövervinnerlig. Makten genomsyrade varenda por i kroppen på honom. När mässandet var över kollade han ner på sin kropp som kändes hundra gånger starkare. Han drog djupt efter andan ännu en gång. Runt sin kropp hade mörka, mjuka och pulserande slingor av skugga slingrat sig.
En allians mellan skuggornas och månens domän. Så hade Lyneesha sagt. Han visade tänderna i ett hemskt leende och gick mot huset. Nej han sprang med alla sinnen hundra gånger mer skärpta.
När han kom till dörren så höll han för en kort stund andan. nu gällde det. Så gjorde han det. Han höjde foten och sparkade igen dörren. Ingenting stoppade honom. Han skrattade uppsluppet. ett ondskefullt ylande.

nej.. Vad händer. Paniken drabbade henne.
Quinn låste dörren, slog upp sin bok och mumlade några ord.
Hon behövde ett svar. Nej det gick inte.
Stressen tog henne, hon öppnade dörren, men hon stängde den igen. Skulle hon hinna fly? Knappast.
Hon gjorde det ända hon kunde göra...
Hon satte sig i ett hörn, gömde händerna i ansiktet och blunda. om jag överlever.. så är jag er skyldigt tacksam tänkte hon och tittade upp i skyn.
Då hörde hon ett skratt som fick hela hennes kropp rysa av fasa och hat.

Han stormade genom huset och hans kappa fladdrade ut bakom honom som en fladdermus vingar. Kappan svepte ner ett och annat prydnadsföremål i golvet. Makten pumpade igenom hans ådror och fick det att kännas som om han var hög på något med väldigt hög berusningsfaktor. Han var hög på makt. Det var en härlig känsla.
Han kunde känna den omisskännliga ljuva aromen av rädsla. Han hade haft rätt. Det var häxor! Åtminstone en men det skulle räcka mer än väl, de flesta svartalfer lyckades på hela sin livstid inte fånga en häxa. Hennes kraft kunde räcka i minst 10 år.

Quinn reste sig upp, hon tänkte inte ge upp.
Hon sköt en hatisk blick mot dörren innan hon slöt ögonen och mumlade några ord. Vad Quinn nu var påväg att göra innebar svartmagi. Men hon behövde göra det för att överleva.
Hon kastades nästan bakåt åt magin som sköt ut från henne.
det här är fel, tänkte hon.
Quinn kunde inte sluta, hur mycket hon än försökte.

[förlåt det blev kort, skrev en lång grej men den försvann ]

(åhhh vad jobbigt, avskyr när det händer, men det är ok )

Människan var i närheten... Men inte i huset. Försökte hon fly? Han satte fart mot husets bakdörr. Som en svart virvelvind svepte han fram. Dörren gled upp utan ett ljud när han grep tag i handtaget istället för att sparka upp den. Han tyckte att det var riktigt barmhärtigt gjort. Faktiskt.
När han kom ut på den månbelysta gräsmatta så höjde han blicken. Där var kojan. Det måste vara där häxan höll till. Han började klättra eftersom att hans nya superkrafter sorgligt nog inte inkluderade förmågan att flyga. Det hade varit cool.

hon hörde något närmare. Hon blockerade dörren... Med någon slags formel. Hon ville inte dö så här.
Hennes hjärta slog hårt och någonstans i
huvudet sa åt henne att sluta. Men Quinn har försökt men det hade inte funkat.
Bivärkan av formeln hon utförde var huvudvärk och svårt att andas.