The Vampire Diaries RS

"Mamma?" Frågar en djup röst, med tanke på att personen rösten kommer ifrån enligt sin ålder på 29 år skulle vara äldre än Joan som föreställer att vara 24 år gammal så verkar det bara absurt att han skulle kalla henne det. Men Roland har väl fått in en vana att göra det.
"Ja, Roland?" Svarar Joan uppfodrande.
"Är du på väg ut?" Frågar Roland och drar sig nervöst i det axellånga bruna håret.
"Ja, tänkte kolla in stan. Men jag kan väl lita på dig, va? Du håller ställningarna, visst?" Frågar Joan och Roland nickar snabbt. "Precis, ses, vännen." Fortsätter Joan och blinkar mot sin äldsta varulv innan hon tar med sin jacka och drar till något ställe som heter The Grill, hon hade sett det när de körde in till deras nya hem. Hon går direkt fram till disken och beställer en whisky. Mestadels för att det är den flaskan bartendern håller i handen, vilket betyder att hon kan få lite avslappning snabbt. Glaset står också framför henne inom mindre än en halvminut fyllt med whisky.

Klaus vänder inte blicken åt personen som kommit upp bredvid honom. Dock så tyckte han att han kunde känna igen personens figur, vilket gav honom friheten att titta åt höger där kvinnan stod. Ett leende spred sig över hans läppar då han såg vem det var.
"Joan, vilken trevlig överraskning", sade han med sin lugna, hemlighetsfulla röst. "Vad få dig att dra dig till en sån här liten, onödig stad som Mystic Falls om man får fråga?"
Han höjde ögonbrynen vid frågan och gav henne ett av sina sällsynta, menande leenden.

Caroline vände sig bort från Tylers växande flin och tog en djup klunk ur sitt ciderglas. Hon hejdade handen som närmade sig hennes ansikte.
"Försök inte!" sade hon halvt på skoj och halvt på allvar. När hon såg hur ljuset falnade ur hans ögon böjde hon sig framåt och kysste mjukt hans läppar och de båda delade sedan samma leende.

( D: )

Joan vänder en sparsam blick åt Klaus håll. Vars röst hon känt igen då hon inte tänkt mycket på att se sig om.
"Klaus? Det var inte igår." Svarar Joan och dricker lite ur glaset. Nej, hon vill inte tala med honom om sina ärenden. Faktiskt, enligt henne, så vore det väl smått självklara på något sätt. Hon har ändå försökt skapa den perfekta familjen ett bra tag nu. Fast när hon träffat på Klaus har hon för sig att hon inte varit lika maniskt besatt av det. Nu är hon bara besatt av att få fatt i en människa. "Ryktet säger att det finns människor här som inte vill bli något övernaturligt." Svarar hon dock med ett snett flin.

"Sant, jag får be om ursäkt över att jag försvann så plötsligt i Paris 1876 om jag minns rätt, en vampyrjägare var i hälarna på mig om du förstår", sade han lugnt och vände snabbt blicken mot Tyler och Caroline. Han kunde inte låta bli att känna sig en aning...var det avundjuka? Han hatade det, han borde inte känna något, speciellt inte nu.
Snabbt vände han sig tillbaka till Joan för att få bort tankarna från Caroline. "Det kan jag troligen vittna om, de flesta vet ändå om vår existens."
Han tömde glaset med whiskey innan han sträckte sig efter flaskan bakom baren och fyllde på sitt glas igen.

Caroline svepte den kvarlämnade vätskan och ställde glaset på bordet med en ljudlig smäll. Hon gav Tyler en gnistrande blick och vinkade till sig ett nytt glas med cider, men råkade av misstag snappa upp Klaus gestalt några stolar bort. Hon blev ställd men drog sedan med ansträngning blicken ifrån honom och förde försiktigt sitt glas till munnen där det stannade orört.
"Vad är det? Ska..." Tyler avbröt sig mitt i meningen när även han fick syn på Klaus och spände hårt käkarna och knöt sina nävar.

"Mikael, som inte längre vandrar på denna jord om jag inte hört helt fel på ryktena." Svarar Joan, som försökt ta reda på det mesta om Mystic Falls innan hon kom hit. Hon hade självklart kommit även om det var en dödsfälla, men då hade hon inte skaffat hus här. "Är du intresserad av en upptagen kvinna, Klaus?" Frågar hon roat leende när han vänt sig om och dricker lite av whiskyn. "Tragiskt, faktiskt, riktigt tragiskt." Fortsätter hon mest mumlande för sig själv. Hon är faktiskt en mamma till ett flertal barn, hon är otroligt kapabel till att läsa av folk. Vilket också är varför hon inte har speciellt svårt att se på den okända flickan och den okända flickans vän att de inte verkar speciellt glada de heller.

"Nej det har du inte hört fel om", sade Klaus roat och svepte ännu ett glas whiskey. "Jag dödade honom själv."
Klaus vände åter igen blicken mot Tyler och Caroline, som tydligen hade lagt märke till honom. Med ett roat grin, över att ha sett tylers hårda blick, höjde han snabbt ögonbrynen åt Joan.
"Du borde själv veta hur hopplös jag är på utmaningar", flinade han. "Rebekah kommer vara glad över att höra att du är här i alla fall..."

Tyler var på väg att resa sig och Caroline lade en hand på hans bröstkorg i en gest att stoppa honom men samtidigt lugna ner honom.
"Caroline, han tvingade mig bort från dig...", andades han ursinnigt.
"Men vi är ju här nu, tillsammans!", sade Caroline uppmuntrande men märkte hur rösten inte riktigt höll ändå ut. Tyler hade trängt sig förbi henne och var på väg bort mot Klaus och den obekanta tjejen bredvid honom. Caroline ställde sig upp och öppnade munnen för att ropa efter honom, men fick inte fram ett ord.

"Vet du vad, jag tycker vi kan fortsätta det här samtalet efter att den avundsjuka pojkvännen försökt ta sin hämnd på dig." Konstaterar Joan och dricker upp det sista av whiskyn innan hon snappar åt sig flaskan och fyller på sitt glas. Hon är inte särskilt orolig, så länge ynglingen inte stör henne så är det helt och hållet okej för henne att ynglingen gör som ynglingen vill. Alltså ska han helst få dricka upp sin whisky utan att spilla ut halva glaset först.