PRS LoveTooEasy|AlexZz

"Min lillasyster är ordförande i din fanklubb." Svarar Lindsey oberört och tar ingen större notis på det första han sagt. Hon vill helst stanna mindre känd på skolan men hon befarar samtidigt att det är i princip omöjligt. "Men hon vill inte vara associerad till mig, så jag antar att jag ska låta henne få sin vilja igenom." Fortsätter Lindsey med en skugga av ett leende som drar över hennes ansikte när hon hör Lola och hennes vänner som hörs längre bort. "När man talar om trollen står de i farstun." Mumlar hon i princip ohörbart, mestadels för att Lola ska höra henne. Nu ler hon dock, ett något skadeglatt leende faktiskt. Hon använder för några sekunder sin syn igen, eftersom hon måste hitta bänken igen. Hon kommer få huvudvärk om hon fortsätter såhär. Tur att tog med sig värktabletter. Hon tar ett steg upp på bänken, som såklart var bakom henne, och hoppar över ryggstödet. Ibland förundras hon över hur lätt det är att göra saker och ting. "Lycka till med basketen, skolans kung." Säger hon samtidigt som Lola dyker upp från skolan.

"Titta! Titta!" Ropar Tilly, en blond tjej med tandställning, och pekar mot Christoffer, ashäftiga Chris! "Vem är den tjejen?" Frågar Tilly och Lola vänder blicken för att se Lindsey. Vad gör hon där!?
"Kom igen!" Svarar Lola och hela truppen av småflickor - egentligen inte, de är runt 15-16 år gamla - rusar fram till Chris samtidigt som Lindsey rör sig bortåt.

"Lycka till med livet", svarade Chris innan han vände sig mot flickorna som kom emot honom med ett brett leende.
"Tjejer!"utbrast han. "Ni är alla väldigt söta, men jag har faktiskt flickvän, så vi får ta det här en annan gång."
Han klappade en av dem på huvudet då han gick förbi dem, som han trodde att var tjejen som han just hade pratat med lillasyster. Men han var ju inte helt säker.
Snabbt hade han sprungit ifrån dem till basketplanen för att slippa deras höga skrik och fnittrande.

Lindsey hade återgått till att vandra runt, det tycks som att under håltimmar eller lektioner är det otroligt tomt. Så Lindsey tar chansen i akt och använder sin känsel för att lära känna sin nya skola. Hon har tur att ingen tycks vara ute. Lindsey hittar till och med till musiksalen. Den är tom, hon antar att musiken inte är ett särskilt populärt ämne eller så är musiklektioner på andra dagar än nu. Inte ens orkestern tycks vara här, eller någon. Aja, inget att oroa sig för. Men hon går ändå in i den upplåsta salen och hittar till pianot där hon helt enkelt slår sig ned. Hon är väl lite nostalgisk till tiden innan branden då hon och hennes pappa spelade hela tiden. Hon spelar ju fortfarande, bara inte så mycket som hon egentligen borde. Hennes fiol och andra instrument ligger hemma någonstans, riktigt var vet hon inte.

"Han rörde dig!" Säger Tilly andlöst. Lola nickar frenetiskt, lyckligt. Herrejösses han har aldrig gjort det förut. Mest för att Tilly brukar få mest medlidande.
"Kom igen, vi måste kolla!" Säger en annan, Mitchie som är den längsta av dem och även den äldsta. Gruppen nickar instämmande och de rusar liksom iväg till basketen.

Efter att Chris hade lagt tillräckligt många trepoängare i korgen lade han sin hoodie över axeln som han tagit av sig då de börjat spela och gick ensam mot skolan.
Något som han visste vid det här laget var att musiksalen var tom, han kunde det schemat utantill med tanke på att hans stora passion faktiskt var musik. ingen visste förstås om det, det kunde bli stora problem.
Precis som han kommer fram till musiksalen hör han hur det kommer melodi därifrån, från pianot. Han tyckte att han hade sett rätt då salen var tom tidigare, men kanske hade han haf fel. så han kikar in genom fönstret i dörren och får syn på tjejen som han tidigare talat med men fortfarande inte visste namnet på.

Det är med en udda glädje som hon till slut lyckats ordna upp det här med ackorden. Nu låter det ju faktiskt bra. Speciellt eftersom hon bara går på ljud så är det inte direkt konstigt att hon gjorde fel i början. Hon ler glatt med blicken riktad mot tangenterna, även om hon inte ser dem. Fast samtidigt är den där udda glädjen smärtsam vilket får henne stanna av. Det är också först när hon väl slutar spela som hon märker att det finns någon i närheten. Hon överväger att visa att hon märkt personen. Så hon börjar spela igen, en annan melodi kanske men den enda skillnaden är väl att den här melodin är långsammare och kanske även sorgligare.

"Jag visste inte att du var musikalisk", sade Chris försiktigt då han steg in i musiksalen. Han hade aldrig gjort såhär förut, gått fram till någon på ett försiktigt vis och verkligen försökt. Men saken var den att han ogillade då människor visste mer om honom än vad de borde och han hade en känsla av att han kunde behöva just denna individ på hans sida.
Det var inte lätt för honom att spela snäll, han hade alltid varit badass och varit den som alla varit rädda för. Han hade aldrig heller behövt spela snäll för att få en tjej, allt han ha behövt göra var att le snett och se charmig ut. Inte för att han ville ha den här tjejen, men han kunde behöva henne.

"En överskattad egenskap." Svarar Lindsey och börjar spela Für Elise istället. Den är inte alltför svår och hon kanske kan slippa prata med honom mer om hon bara fortsatte spela. Det känns bra att kunna smeka fram de rätta tonerna på en såpass känd komposition som Für Elise. Dessutom lugnade den henne och helst skulle hon inte tappa humöret eller liknande med den här patetiska människan. Just det, patetisk. Det är Lindseys åsikt om Christoffer Dempsey. Mestadels för att människor i allmänhet är rätt patetiska. För ett släkte med mindre styrka och medvetenhet om vad som pågår runtomkring dem får man faktiskt leta efter. Vilken sång ska hon spela härnäst för att få någonting att göra? Hon vet väl egentligen inte. Inte än.

Chris sade ingenting mer, det lönade sig inte då hon redan hade dömt honom. Inte för att han klandrade henne precis, han själv skulle förmodligen ha reagerat på samma sätt.
Istället satte han sig ner bakom trummorna och lyssnade stumt på vad hon spelade, det fanns inte precis något annat att göra i situationen han befann sig i.

Lindsey slutar spela och vänder sig om mot honom.
"Spelar du något instrument?" Frågar hon simpelt. Hon rättar till sina solglasögonen. I sitt stilla sinne antar hon att han inte skulle kommit till musiksalen om det inte var för att han hade ett ärende dit eller dylikt. Eller så är det bara hon som antar att man måste ha något där att göra för att vara där. Dessutom är han ju fortfarande kvar liksom. Varför socialiserar hon med honom? Dessutom är det lunch snart så hon måste sticka snart också. Mabel verkade ha trott att det var en gigantisk händelse att Lindsey ens talade med henne. Otroligt nog.

Chris överväger att ljuga för henne, men tänkte att det inte var någon idé med det då hon inte tillhörde den populära cirkeln.
"Något smått", svarade han kort. "Gitarr, bas, trummor, lite fiol och keyboard."
Han gillade inte att skryta, vilket han inte gjorde heller. Han tittade henne rätt in i ögonen utan det minsta högmod i rösten.
"Men jag spelar inte alls lika bra piano som du gör", sade han sedan innan han kunde hindra sig själv. det var underligt hur snäll han plötsligt var, han var tvungen att skärpa sig innan han skulle förändras helt.