En våt hallonbåt!

(Ska vi köra efter den ordning vi kör nu? Det blir lite enklare med alla inlägg så de inte blandas eller? ;P BTW mycket fin bugning Alex, jag kan inte niga jag :O)

Folket skingrades så småningom, många letandes efter en konstapel då börsar och fickur var försvunna. Samantha tar emot sin hatt och ler åt summan hon tjänat in, de övriga sakerna skulle hon sälja på svarta marknaden, det var inte säkert att gå omkring med saker i fickorna saker som inte tillhörde en själv. Hon stoppade de intjänade slantarna i fickan och den höga hatten på huvudet med ännu en artig bugning till de förbipasserande som sett på henne, hon log glatt och såg sig om och hoppades att även de övriga tjuvarna hade fått med sig något. Hon brydde sig inte om att de gjorde det ofta var det de som fick skulden och de måste också tjäna sitt leverbröd på något vis. Glatt visslar hon samtidigt som hon tar upp sin ränsel, en ryggsäcksliknande sak där hon hade sina få ägodelar bland annat sin tjocka fläta som hon inte vågat slänga. Hon hade hört som barn att fick trollen tag i ens hår kunde de trollbinda en för tid och evighet. Hon slänger en blick och ser en pojke stå där med något pistolliknande, han var blond, men troligtvis yngre än henne.

(Well... then I'm gonna be after you, right? o.o
Taack. ^^ Min farmor hade lektion i nigning för mig när jag var liten.. XD She's kinda weird and oldfashioned.)

Annabella rör sig vant genom en mindre folkmassa som tydligen kommer ifrån torget. Annabella är inte en alltför skicklig ficktjuv, hon var det dock, men hon är desto bättre på att upptäcka om någon försöker ta något av henne. Så när en mindre pojke som kan vara knappa åtta år, trots att man inte får speciellt mycket mat i sig när man lever ute på gatan så skulle hon uppskatta pojken till att vara ungefär så gammal, försöker lägga ned handen i en av hennes få fickor för att få fatt på något så är det med lätthet hon tar ett lite väl hårt tag om pojkens handled och släpar honom med sig ut från den rörliga massan. Pojken ifråga ser skräckslagen ut när Annabella inte ens släpper taget. Han hasplar och stammar ur sig någon underlig ursäkt för det han gjort och Annabella drar upp hans arm högt upp i luften då hon inte är direkt svag och drar ut en börs som uppenbarligen låg i hans ficka. Den tycks vara lite väl lyxartad för att kunna vara den smutsiga lilla pojkens så hon öppnar den med en hand vilket var ovanligt lätt då den var lite trasig och ser att det faktiskt var en välfylld börs. Hon släpper pojken, tar en mindre del av pengarna och ger tillbaka börsen. Pojken springer genast därifrån, Annabella klandrar honom inte, men nu har hon lite pengar åtminstone som läggs ned i hennes andra kjolficka utan att ha vidare eftertanke på vem som tittar. Den som försöker kommer ändå bli upptäckt.

Innan han bestämde sig för att ge sig av så fick han se att den unge trollkonstnären kastade en blick åt hans håll, Oscar förde återigen pistolen ned innanför bältet; säkrad. Därefter lyfte han handen till mössan och hälsade på den rödhårige pojken med en artig nick. Trots att han hade bott på gatan ett tag nu så hade han inte förlorat sin belevade natur, skulle han göra det så var hans täckmantel som en rik tonåring förstörd. Det blonda håret täckte hans högra öga till den grad att man inte kunde se ögonlappen, han föredrog att det var så; själv ville han inte bli påmind om den vidriga händelsen och om det behövdes så brukade han kunna skrämma med hålet i hans huvud. Tanken roade honom lite, världen var sannerligen intressant.
Utan ett ord förde han mjölflaskan till läpparna och drack upp det sista som fanns där i; det smakade ljuvligt när vätskan trängde ned i hans hals. Mat var bra och speciellt när man kunde få tag på en någorlunda frukost. När han hade druckit upp mjölken så höll han flaskan med höger hand i ett nästan krampaktigt grepp; skulle någon försöka sig på något så var en glasflaska tillräckligt hård för att göra en ordentlig skada.
"Så, vad heter herr trollkonstnär?", Frågade han pojken och för att vara säker på att den andre skulle höra höjde han rösten. Av utseendet att döma var pojken förmodligen äldre än han själv var. Även om han inte ville ha en ficktjuv alltför nära honom så hade nyfikenheten tagit överhanden, vem var denna person egentligen? Ett pojkaktigt leende spred sig över Oscars leende när han begrundade den andra pojken. Vaksamhet. I denna staden krävdes en ständig vaksamhet och det visste han om.

Makoto gick in ifrån balkongen, han hade ingen lust att betrakta gatorna längre. Han hade kommit till ett stadium där han saknade sin syster. Han tog fram en flaska med alkohol och drack några klunkar, det brukade få honom att glömma. Det var ingen bra metod det visste han men det var en enkel metod. Han gick emot det som fungerade som hans dörr och klättrade ner för stegen och hoppade sedan ner den sista biten. Han landade smidigt på marken och gick emot marknaden. Han behövde införskaffa mat. Han kom fram till stånden och såg på ett fruktstånd och tog ett äpple när han gick förbi, mannen som ägde ståndet var upptagen med en kvinna som skulle köpa frukt och märkte inget. Mako tuggade på äpplet när han kommit bort en bit. Han hade ingen plan på vart han skulle ta vägen utan vandrade bara planlöst omkring.

Samantha rätade på sig och betraktade pojken, det var inte vanligt att finare folk tilltalade henne, inte efter föreställningarna. Visserligen var pojken yngre än henne, men fint folk skulle man akta sig för det hade livserfarenheten lärt henne. "Sam, sir." sa hon tog av sig hatten i en bugning. Hon sa inte något mer, hon visste inte något mer, hon var inte ens skriven i kyrkoboken då hon aldrig varit döpt eller satt sin fot där, så ingen kunde leta efter henne och sin täckmantel som pojke höll hon väl bevarad. Hon verkade själv och lät ingen komma nära henne. Eller hon kunde umgås med andra, men hade aldrig varit i grupp då hon hade svårt att lita på folk. Ett leende syntes dock på hennes läppar, det gjorde det alltid som det andra ingick det för att dölja vem hon var. "Gillade du mina trollerin sir?" sa hon med ett flin, hon hade sett honom där i publiken men han var beväpnad och ja....hon ville inte få en kula i sig, det om något skulle röjahela hennes identitet och kanske hennes liv med?

Annabella står kvar där hon står då hon är relativt säker på att Wittock ska komma förbi då han, om han nu faktiskt masat sig upp ur sitt kyffe, arbetar med att transportera gods och varor genom London. Trots att Annabella är rätt säker på att Wittock skulle kunna sälja sin arbetsgivares häst och vagn för att kunna ha råd med ännu en kväll med en prostituerad kvinna. Annabella suckar åt sina egna tankar, hon tänker alldeles för mycket ibland och just nu hade hennes fantasi bestämt sig för att skena iväg och skapa absurda scenarion där hon tvingades döda hans förströelse också för att undvika upptäckt. Tur för kvinnan att Annabella inte anser det vara de prostituerades fel när männen köper deras kroppar. Istället drar hon sig till minnes vad som hänt under föregående natt, Annabella måste ha bett honom att tiga minst tio gånger om innan hon äntligen bestämt sig för att skära ut mannens tunga. Annabella har något tomt i blicken vid det här laget, som hon alltid får när hon förundras över sina egna mordiska egenskaper.

Pojken som tydligen hette Sam log mot honom och leendet övergick snart i ett pojkaktigt flin; ett flin som Oscar var snar med att återgälda.
"Jovisst, jag har sett många av dina tricks förut och du är inte den bästa jag har sett men du är tillräckligt flink för att man ska bli imponerad. Att göra två saker på samma gång sägs ju vara ganska svårt.", Sade han, fortfarande med ett leende på läpparna och han betonade "två" som för att visa att han hade sett vad pojken Sam hade hållit på med under sin föreställning. Nu hade han chansen att få sin fråga besvarad och han tänkte ta den."
Så, hade du några vänner i publiken som tittade på?", frågade Oscar nyfiket och med uppmärksamheten riktad mer åt sidorna än mot Sam. Den andra pojken stod ändå tillräckligt långt bort för att inte kunna göra något ont, däremot var det en annan visa med de andra ficktjuvarna som förmodligen sprang runt på torget; vissa för att komma undan och andra för att intjäna dagens levebröd. Oscar själv tänkte inte minska avståndet till Sam, inte nu; att lita på gatubarn i den här staden kunde bli det sista man gjorde.
London hade blivit en grym stad och för barnen på gatorna var det A och O att skapa kontakter för att sedan bryta dem ifall man fick ett bättre erbjudande. Oscar, som ofta höll sig för sig själv, hade ännu inte gjort det men han misstänkte att han skulle behöva göra det innan han hade uppnått sin dröm. Sedan han hade blivit utslängd på gatan ville han hävda sig, starta upp ett företag och bli mer framgångsrik än hans fader någonsin hade varit; problemet var att han behövde ett startkapital.

Mako slängde äppelskrutten på marken när han ätit upp. Han började gå emot torget där pojken trollat, han visste att några av hans pojkar fanns där. Han ville se vad de hade lärt sig. Han tänkte inte ta emot något på en öppen plats det var rent ut sagt dumdristigt. Makoto kom fram och hoppade upp på en tunna som stod längs med en vägg. Han lutade sig bakåt emot väggen och studerade människorna runt honom. Många av dem var finare människor som handlade på marknaden och nu var på väg hem till sina fina villor. Han såg pojken som trollat prata med en yngre pojke men la ingen notis vid det.
"Sir" sa en pojke som kommit upp bredvid honom och nu stod lutad emot väggen. Mako tittade på honom, han gillade inte att kallas sir ute i det öppna men sa inget. Pojken låtsades tigga och Mako skakade på huvudet. När pojken började gå därifrån räckte han snabbt över ett paket med cigaretter till Mako som log gillande, de hade blivit bättre. Makoto låtsades som inget men tog snart upp en cigarett och tände den.

Samantha eller ja hon var ju Sam betraktade pojken, egentligen inte så förvånad över att någon sett det. Men hon gillade inte tanken på att någon av hans klass visste om det, eller var han det som han tog sig ut för att vara. Fina människor brukade inte precis utväxla ord med sådana som henne, och hade han märkt vad hon gjort borde han anmält henne genast och var någonstans hade han sin familj? Något stämde inte alls, kanske någon som flytt sitt flotta liv för att leva på gatan? Men det lät osannolikt i hennes öron.
Hon kastade en blick om sig, flera pojkar var i farten, många små och en äldre tycktes det.
"Det är inget svårt att göra två saker på samma gång och jag försöker förfina mina trollkonster med, man blir bättre med tiden." sa hon vaksamt och skakade på huvudet åt nästa fråga, vad ville han? Den blonde pojken bara ställde frågor,
"Nej, inte här och nu." sa hon en aningen svävande, hon hade ingen lust att avslöja att hon var helt ensam för denna främmande pojke med alla sina frågor.
"Vad vill du föresten?" sa hon och tog på sig ränseln, hon gillade inte hans frågor och var vaksam. Han kunde anmäla henne och då var hon så gott som fast om hon inte sprang därifrån.

Äntligen kommer vagnen som Annabella väntat på och det är faktiskt ingen annan än Hugh Wittock som styr rakt ut mot torget utan att bry sig om alla som råkar hamna emellan honom och hans nästa betalning. Hästarna som är före honom har sina skygglappar på och Hugh piskar på djuren samtidigt som människor i alla storlekar kastar sig åt sidan. Hugh varnar inte ens, wow, Annabella kommer göra mer än bara hans familj en tjänst. Vilken trevlig tanke, sedan tvingas hon också ta sig ur vägen för den eländiga mannen och hans vagn innan han styr ut rakt på torget. Åh, sicken blådåre eftersom torget råkar fyllts på med folk igen... för att inte tala om de som redan var där.