Rose and Scorpius -No matter what (SV)

Gör det!

R ♥ S


12. "Jag älskar dig, Scorpius." Det var första gången hon hade sagt det. Och det betydde så mycket, att hon sa så. Det gjorde deras förhållande så... officiellt på något sätt.
"Och jag dig," viskade han i hennes öra.
Hon hade förändrat honom, eller kanske lockat fram den riktige Scorpius som alltid funnits inom honom, men inte kommit upp till ytan. Och han mindes plötsligt den där första dagen på Hogwarts för fem år sen. Sorteringshatten hade länge funderat på att sätta honom i Gryffindor, men Scorpius hade hellre velat vara i Slytherin, som hans föräldrar och vänner. Och sorteringshatten hade gjort som han ville och tillslut placerat honom i Slytherin. Scorpius hade aldrig berättat det här för någon, men nu talade han om det för Rose.
"Nu önskar jag att jag hade hamnat i Gryffindor ändå. Då hade vi inte behövd hålla vårt förhållande hemligt nu," suckade han, och drog ner Rose i sitt knä.
"Jo, det hade varit smidigt," sa Rose eftertänksamt, och lutade sitt huvud mot Scorpius axel.
"Men det hade nog blivit problem ändå. Jag menar, våra föräldrar hatar varandra."
"Sant. Vi är som Romeo och Julia." Scorpius kastade en blick på sitt armbandsur.
"Shit! Klockan är redan kvart över nio!" De hoppade genast upp och skyndade ut ur vid behov rummet.
När de hunnit tre korridorer bort stannade de. Det var här de måste skiljas åt.
"Godnatt Rosie," sa Scorpius.
"Godnatt Scorp." Och sen kysstes dem igen. Scorpius ville aldrig släppa taget. Det var som om en eld brann inom honom. Men plötsligt drog Rose sig ifrån.
"Lily! Vad gör du här?!" En rödhårig tjej, lite lik Rose, stod i änden av korridoren och betraktade dem med öppen mun. Det uppstod en pinsam tystnad.
"Ähum... Ursäkta att jag störde er, jag ska genast gå," sa Lily när hon hämtat sig. Hennes ton var fortfarande förvånad, men också lätt föraktfull. Rose såg lika bestört ut som Scorpius kände sig. Skulle Lily berätta för hela skolan nu?
"Jag måste prata med henne, vi ses imorgon," sa Rosr och sprang efter Lily.
Vad skulle hända om de inte kunde vara tillsammans längre? Det skulle han inte klara.

BRA!

Åh nej vad bra jag dör!!! *dör*
Jag älskar det ~ No matter what
Skriv mer!!
♥

Tack! Det gör verkligen min dag! Här kommer ett riktigt långt kapitel!

13. "Lily! Lily, vänta! " Rose han ikapp sin kusin och högg tag i hennes axel.
"Lyssna på mig!"
"Vad vill du att jag ska lyssna på? Jag tror att jag har sett tillräckligt," sa Lily kallt och såg tillslut på Rose.
"Han är inte som du tror!"
"Visst, säkert. Kom igen, han är i Slytherin! Han är son till Draco Malfoy!"
"Vad spelar det för roll?" Roses röst blev högre och gällare.
"Jamen vad tror du? Hans föräldrar är onda, Rose, och han med!"
"Hur fan kan du säga det?! Du har aldrig pratat med honom Lily!"
"Och det har jag ingen lust med heller!" skrek Lily, vände på klacken och gick.
"Jag älskar honom!" Lily stannade tvärt, och vände sig långsamt om mot Rose, som nu hade tårar rinnande ner för kinderna.
"Lovar du att han är... Okej?"
"Ja, jag litar på honom," sa Rose o h nu var hennes röst stadig igen
"Bra."
"Men Lily, inte ett ord till nån! Särskilt inte till James, mamma eller pappa." Lily tvekade lite.
"Jag lovar," sa hon till slut.
"Tack."
Scorpius upptog så mycket plats i Roses huvud hela tiden att hon knappt hade ägnat en tanke åt den kommande quidditchmatchen. Hon blev totalt chockad när hon insåg att det bara var en dag kvar.
"Vi kommer golva Ravenclaw imorgon!" sa Kelly Jackson (som var lagkapten för Gryffindorlaget) entusiastiskt efter deras sista träning. Men Rose kände inte den där glöden som hon i vanliga fall brukade ha när hon spelade quidditch.
"Jag kan inte koncentrera mig på att göra mål när du tar över mina tankar hela tiden!" klagade hon för Scorpius när de satt tillsammans på ängen i vid behov rummet. Scorpius skrattade.
"Ber om ursäkt för det. Men du kommer klara dig bra Rose, jag kommer sitta i publiken och hålla tummarna."
"Tack, det där hjälper verkligen, för nu kommer jag tänka ännu mer på dig," suckade Rose.

Nästa morgon var stämningen lika upprymd som den brukade före en quidditchmatch. Elever med vimplar och halsdukar i sitt favoritlags färger, och en del som slog vad om matchens utgång. Rose uppfattade brottstycken av samtal när hon gick längs med elevhemsborden i stora salen, påväg mot Gryffindorbordet för att äta frukost.
"Fem siklar på att Ravenclaw vinner!" "Ingen chans, Gryffindor brukar alltid slå Ravenclaw!" "Vädret är perfekt! Det blir verkligen spännande!"
Och vädret var verkligen strålande när Rose, Albus och Roxanne gick tillsammans mot omklädningsrummen. James hade gått i förväg, eftersom han fortfarande inte ville ha med Rose att göra.
"Okej, nu tar vi det här hörni!" ropade Kelly när alla var ombytta och klara. Men Rose lyssnade knappt på hennes pepptalk. Scorpius satt där ute på läktaren just nu. Åh, vad hon ville vara hos honom. Smeka hans hår, kyssa hans läppar...
"Rose!" Rose ryckte till och såg att resten av laget stod och stirrade på henne.
"Öhm, förlåt, jag hörde inte,"sa hon generat.
"Jag frågade om alla var redo. Det är dags nu!" sa Kelly och granskade Rose med lite orolig min.
"Ja, visst..." Och så tågade de ut på planen till både buanden och hejarop.
"Kaptenerna skakar hand!" sa professor Clane, som var flyglärare och domare.
"Ni ska upp i luften på min signal! Tre... Två... Ett..." Och han blåste i visselpipan. Alla spelarna susade upp i luften, och Roxanne (som precis som Rose var jagare) fick genast tag i klonken.
"Roxanne Weasley från Gryffindor har klonken! Och hon flyger mot Ravenclaws målstolpar, viker undan för Corner... Nej, Andrew Corner från Ravenclaw tar klonken... Och tappar den..." Rose lyssnade halvt på matchreferatet när hon manade på sin kvast för att hinna få tag i klonken innan någon från Ravenclaw att göra det. Hon lyckades fånga den och klämde fast den i ett stadigt grepp under armen.
"Rose Weasley har klonken och susar mot målet! Hon väjer undan för en dunkare..." Rose hade ett perfekt läge. Ravenclaws vaktare hade inte upptäckt henne än. Hon tänkte siktade mot dem högra målringen, gjorde sig beredd att skjuta. Då fick hon plötsligt syn på Scorpius ansikte i massan av slytherin elever på läktaren nedanför henne. Och tiden verkade stanna när deras blickar möttes. Han var det ända hon såg. Sen hände allting väldigt fort. En dunkare kom susande och träffade Rose hårt i bakhuvudet. Hon föll av kvasten samtidigt som hon tappade klonken sen kände hon en förfärlig smärta i hela kroppen när hon slog i marken. Det svartnade för ögonen.

Nä, vet nt vad jag ska säga, men om jag säger ♥ så kanske du kan tolka det själv?
Stackars Rose 8{
Skriv mer så snart du kan :* ♥

Aww! ♥ jag fattar seriöst inte att det är min fanfic du och alla andra som skriver så snällt pratar om! Jag blir bamseglad verkligen! Ett stort ♥ till er!

SUPER! Skriv mer nu

Sorry för lite dålig update men jag har typ slut på inspiration... Aja, hoppas det inte märks i texten


14. Han såg henne träffas av dunkaren, såg henne falla och slå i marken. Hans skrik dränktes i ljudet av proffesor Clanes visselpipa. Scorpius ville ta sig fram till Rose men han visste att det inte gick. Han skulle inte göra någonting bättre genom att avslöja dem i närvaro av hela skolan. I stället var han tvungen att se på när proffesor Brown och proffesor Longbottom bar ut Rose från quidditchplanen. Ännu en visselsignal hördes. Men matchen kunde väl inte fortsätta nu? Scorpius kände självklart till reglerna. En quidditchmatch avslutades först när kvicken var fångat. Men det här måste väll vara ett undantag? Hur kunde folk spela quidditch när Rose var skadat!?

När Scorpius insåg att matchen hade satt igång igen trängde han sig ut från bänkraden och rusade sedan mot skolan så snabbt han kunde. Han fortsatte springa när han kom in i slottet och stannade inte förrän han kom fram till sjukhusflygeln. Där knackade han på dörren som ledde in till sjuksalen. Den öppnades efter någon minut av sjukföreståndarinnan.
"Ja?"
"Kan jag få träffa Rose?" flämtade Scorpius.
"Tyvärr kan jag inte tillåta det, hon har skadat sig rejält och är inte i stånd att ta emot några besökare."
"Men..." Men sjukföreståndarinnan hade redan stängt dörren.
Scorpius kände förtvivlan stiga upp inom sig. Han visste bara en sak. Han måste träffa Rose. Han skulle dö annars. Han måste fä se att hon var vid liv. Och han hade redan en plan. Scorpius sprang ned för trapporna, några våningar längre ner, och fram till närmaste fönster. Det var långt till marken, men inte oändligt långt. Nåja, det var värt ett försök. Scorpius drog fram sin trollstav och riktade den mot fönstret.
"Reducto!" Glaset sprack sönder, och han klättrade upp på fönsterkarmen. Vinden blåste kraftigt och han stod och svajade medan han tittade ner på skolområdet. Och så hoppade han.

"Scorpius! Scorpius!" En mild röst dom sa hans namn, Roses röst. Hon lät orolig. Men varför var hon det? Allt var ju bra, de var tillsammans! Han ögon började långsamt vänja sig vid ljuset, och nu såg han henne.
"Rose... Vad har hänt?" viskade Scorpius med hes röst.
"Vi är i sjukhusflygeln. Du hoppade... Från ett fönster. Scorp... Försökte du... Ta livet av dig?" Hennes röst darrade. Scorpius var helt chockad.
"Självklart inte! Varför trodde du det?"
"Tja... Varför skulle du annars komma på den helt vansinniga idén att hoppa från ett fönster på tredje våningen?" sa Rose förvånat.
"För att jag ville ta mig in till dig, och det enda sättet var att själv bli skadad!" Rose blev helt tyst. Sen viskade hon:
"Du var alltså beredd att riskera ditt liv, bara för att kolla om jag var okej?"
"Ja? Rose, hur många gånger ska jag behöva säga att jag älskar dig, och gör vad som helst för dig?"
"Jag vet inte om jag vill kyssa dig eller slå dig, men jag kan inte göra något dera eftersom du är inlindad i bandage." Och det var sant. Han såg ut som en mumie från topp till tå.
"Jaså, du har vaknat," sa sjukföreståndarinnan som plötsligt kommit in i sjuksalen.
"Hur länge har jag varit borta?" frågade Scorpius.
"Tre dagar. Spräckt skalle, hjärnskakning, några blödningar, båda benen, fyra revben och en arm bruten. Men du hade ändå en enorm tur som överlevde. Jag vill ha kvar dig här en vecka till."
"En vecka?" Scorpius sjönk tillbaka mot kuddarna med en suck. "Rose då?"
"Jag hade inte hälften så svåra skador som du, Scorp. Jag blir utskriven imorgon," sa Rose. Scorpius stönade högt och insåg att det kanske inte hade varit någon toppen idé ändå.
Sjukhusföreståndarinnan lämnade rummen igen efter att ha tvingat i Scorpius en vidrig trolldryck, som tydligen skulle vara smärtstillande.
Knappt hade hon gått förrän Alec och Christopher kom in.
"Scorp! Du är vaken!" ropade Christopher glatt och slog sig ner på Scorpius sängkant. Alec, som var blek i ansiktet sa hest:
"Ville du verkligen... Du vet, dö?" Det var första gången på flera veckor som han pratade med Scorpius.
"Nej, det ville jag inte," sa Scorpius trött.
"Men varför hoppade du då?" Det blev några sekunders paus. Scorpius försökte snabbt fantisera ihop någon bra historia, men hans huvud smärtade lite och det stod helt still i hjärnan.
"Han hoppade inte," sa Rose oväntat.
"Ursäkta?" sa Alec och vände sig mot henne med höjda ögonbryn.
"Någon anföll honom bakifrån, men vi vet inte vem." Alec såg bara förbluffad ut, men Christopher verkade ha hängt upp sig på en annan sak.
"Vi vet inte? Sen när är du en del av det här om man får fråga? Vem är du förresten?"
"Jag är Rose Weasley, och jag är inte alls en del av det här. Men till skillnad från Scorpius har jag varit vid medvetande ett tag och kunnat lyssna på vad som har sagts." Scorpius blev imponerad över hennes lugn och hennes snabba lögn. Christopher och Alec frågade inget mer om Scorpius fönster incident, utan stannade bara en liten stund för att prata, och gick sen därifrån för att äta middag.